Kalkboden

Kalkboden är belägen vid Hamnarydssjön. Den ingår i de bevarandeprojekt som Hembygdsföreningen bedriver.

Upprustning av stenhuset har skett genom föreningens försorg och med ekonomiskt bistånd av Stiernspetz’ka släktföreningen. Renovering av kalkugnen återstår.

Historik

En utlöpare av Almesåkraformationen sträcker sig i nord-sydlig riktning genom N. Solberga socken. Bland formationens bergarter har kalcit (kalciumkarbonat eller kalksten) påträffats vid Hamnaryd och Karstorp. Under ett par århundraden pågick brytning av kalk, men verksamheten upphörde vid slutet av 1870-talet.

Almesåkraformationen (streckad) har sitt huvudsakliga utbredningsområde inom Nässjö kommun (bruten linje)

 

Kalkboden

Kalkstenen från Hamnaryd hade rödbrun färg och innehöll över 90% kalciumkarbonat. Mineralet var förhållandevis sprött och gick relativt lätt att spetta loss ur dagbrottet. För att sedan omvandla bergarten till bränd kalk eller kalciumoxid fordrades stark upphettning. Stora mängder ved gick åt till detta, och det berättas att man höll på att skövla stora skogsområden för att kunna bränna kalken. Hamnarydsbrottet låg strax norr om mangårdsbyggnaderna och är än idag synligt alldeles intill vägen mot N Solberga kyrka. “Kalckbruk” är markerat på sockenkartan från 1719(E85:1). I mantalslängden från 1740 finner man kalkbrännaren Pehr bland fru Stjernspetz’ tjänstefolk.

Huruvida kalken hade användning till jordbruksändamål under 1700-talet är tveksamt. Däremot åtgick stora mängder till murning och byggnadsarbeten. När exempelvis Solberga kyrka år 1705 skulle vitmenas, inköptes 29 tunnor kalk från Hamnaryd till en kostnad av 43 daler 16 öre enligt kyrkokassans räkenskaper.
Kalkugnen jämte ett stenhus för förvaring av bränd kalk låg nära Hamnarydssjön. En del kalksten transporterades även till Släthult där en brännugn var i bruk under mitten av 1800-talet. I kronofogderapporten 1848-52 kan man läsa: “Kalkugnar trenne, wid Räckebron (Tranåstrakten), Hamnaryd och Slätthult hafwa egna arbetare brändt kalk för 550 Rdr”.
Arvid Stiernspetz ägde Hamnaryd från 1840 till sin död 1866, och under denna tid var förmodligen kalkbrytningen som mest omfattande.
I tidningen Hvad Nytt? uppmärksammades verksamheten efter den svåra branden i Eksjö 1856. “Hwarföre kunna icke stenhus byggas i Ekesjö stad?” Till stenhusen behövdes murbruk som var baserat på kalk, och denna skulle hämtas från fyndigheterna i Hamnaryd och Karstorp. Bergmästaren Sjögreen i Bruzaholm betvivlade dock att kalkugnarna här och i Släthult kunde producera den stora mängd kalk som fordrades för ändamålet. Mot detta påstående genmälde Stiernspetz att under hans tid i Hamnaryd hade ingen behövt resa hit förgäves efter kalk. Förutom till murning levererades varan även till garverierna för läderberedning, men det årliga behovet översteg sällan 500 à 600 tunnor.
Stiernspetz upplyste också om att han inte låtit tillverka mera kalk än vad som fullt motsvarade behovet. Kunde beställningen av kalk ske något i förväg, så att man hann få fram vedbränsle, skulle man utan tvivel kunna bränna 500-600 tunnor kalk i månaden under tiden april-november.
“Med kalkbrist till eldstäders uppförande är det således ingen fara, och den som tvivlar, han beställe!” [Hamnaryd den 30 april 1857. Arvid Stjernspetz. (Hv N 1857-05-05)]
Priset på kalken från Hamnaryd varierade från 1,25-2,50 riksdaler riksmynt per tunna under tiden 1856-72. Sista gången man annonserade ut nybränd kalk från Hamnaryd var i maj 1878. Då hade järnvägarna byggts ut i vår bygd, och stora mängder kalk kunde transporteras, speciellt från brottet i Kavlås i Västergötland. Annonserna om denna vara fanns införda i ortspressen ännu i början av 1900-talet.
Arealen av kalkfyndigheterna vid Hamnaryd har uppskattats till drygt 2 hektar. I början av 1900-talet gjorde dåvarande gårdsägaren L. J. Johansson energiska försök att exploatera fyndigheterna. Inte enbart kalk utan även kvartsit och granit av olika utseende skulle brytas här. Johansson lät trycka broschyrer på svenska, tyska och engelska om de förträffliga mineralierna. Men så kom första världskriget emellan och omintetgjorde godsägarens idéer.
Det forna kalkbrottet vid Hamnaryd tillhör de industrimiljöer av en gången epok som bör bevaras åt eftervärlden. På sluttningarna runt brottet blommar på våren rikligt med rödvioletta backsippor och andra kalkälskande växter.

Källa:

Norra Solberga Bygd och folk

1985 gjorde styrelsen en framställning till Norra Smålands regemente om vård av kalkboden vid Hamnaryd.
1995 erhöll Hembygdsföreningen bidrag från Stiernspetz’ka släktföreningen för bl.a. restaurering av kalkboden.