Uppmärkta platser

Historik över uppmärkta platser
För närvarande har Norra Solberga Hembygdsförening märkt upp 51 gamla platser, huvudsakligen torp och backstugor där inga byggnader längre finns kvar. I denna första uppmärkning har satsningen gällt platser som varit bebodda under längre tid. Många platser återstår och ambitionen är att fortsätta med uppmärkningen.
I förteckningen över ortsnamn finns nära 850 platser i Norra Solberga upptagna. Omfattande uppgifter om dessa finns att läsa i boken “Norra Solberga Bygd och Folk” utgiven av Norra Solberga Hembygdsförening.
Här nedan beskrivs endast de platser som finns uppmärkta med skyltar. På skyltarna finns namn och årtalsuppgifter.

Här en vinterbild på stugan Perstorp någon gång på 1930-talet.

Perstorp (Se torpkartan Nr 1)

Petter Andersson var på 1810-talet brukare i Norra Äng. År 1824 bosatte han sig jämte hustrun Brita Stina Jönsdotter i en stuga nära Boån, där vägarna mot Luttersjö, Förås, Norra Äng och Vässleda möts. Petter var utfattig och oförmögen till arbete samt bodde med sin maka i Perstorp endast några få år. Efter dem kom stattorparen Johannes Wigren och hustrun Stina Johansdotter. Johannes dog 1854 endast 45 år gammal, och i dödboken har prästen Engström gett följande eftermäle: “Wigren var född i Flisby 1809 och gift 1835 med en 26 år äldre änka Stina Johansdotter. Äktenskapet betecknades som olyckligt och utan barn. Hon var svartsjuk och han supig, men på sotsängen skulle han ha blivit mycket förändrad till sin själs bästa och erhöll nattvarden.”
På 1860- och 70-talen bodde tre olika familjer i Perstorp, bland dem skräddaren Carl Johan Gustafsson, makan Carolina och fem barn.
Fram till år 1900 förelåg dagsverksskyldighet för Perstorp liksom för övriga Luttersjö-torp, men därefter betalades ett årligt arrende av 80 kr.
De sista som innehade Perstorp var Amanda och Teodor Johansson med döttrarna Greta och Märta. Teodor var banarbetare, och torpet med 2-3 kor, får, gris och höns sköttes av makan och flickorna. Stugan var liten och grå och inuti fanns en öppen spis som vitkritades till jul. En dotterdotter till Amanda och Teodor minns trivsamma besök i stugan. Hon berättar om den stora stenen framför ytterdörren, stegen upp till den lilla vinden, den imponerande bakugnen och de goda hålkakorna som hennes mormor ofta bakade.
På 1930-talet lades stugan öde, och efter några år revs den ned, varefter marken odlades upp.

Strömmen (Strömstorp) (Se torpkartan Nr 2)

Strömstorp eller Strömmen var Glömminges nordligaste torp, och det låg nära ån och gårdens gamla kvarnställe. Ström var i gamla tider det gängse namnet på åar och vattendrag. På sockenkartan från 1719 var Strömstorp utsatt. De första kända här var Jöns Jönsson med familj på 1720- och 30-talen. Längre fram hittar vi ett par avskedade ryttare skrivna i Strömstorp. Den ene av dessa, Henric Persson, var även smed. I mantalslängden 1755 noteras: “Ryttaren Hindrich fördärwad i en kålemila”. Han dog två senare av lungsot.
År 1758 nämns hammarsmeden Magnus Månsson (Andersson) i Strömstorp. Fram till 1765 bodde sedan smeden Jonas Forsberg med familj i Strömmen. Dessa smeder, som på 1750- och 60-talen var boende i torpet, kanske rent av utnyttjade vattenkraften vid den närbelägna kvarnen till att driva en hammare med.
År 1777 dog gifte torparen Leonard Gustafsson i Strömmen under Glimminge av en vådlig händelse, då en “syren” al skulle nedhuggas. På grund av att trädet hindrades av kvistar föll det på galen sida rakt över mannen som strax dog. Han var 68 år gammal och blev efter olyckshändelsen synad av rotemästaren med flera.
Närheten till Glömminge gamla husbehovskvarn medförde att Strömmen även fick fylla funktion som mjölnarebostad. Således återfanns här år 1784 mjölnaren Måns Isaksson som senare flyttade till Taskevads kvarn.
Under tiden 1834-1856 låg torpet Strömmen öde, och bland senare familjer här må nämnas torparen Carl Gustaf Schill och senare stationskarlen Karl Gustaf Röst. Änkan Augusta Albertina Andersson var den sista som bodde i Strömmen. Hon försörjde sig på att göra kvastar och vispar som hon sålde bl.a. i Anneberg. Sedan hon flyttat till ålderdomshemmet 1921 revs den forna torpstugan, och marken odlades upp.

Lijd (Glömminge Lid) (Se torpkartan nr 3)

Det kanske äldsta av alla torpen på Glömminge ägor var Lid. Torpet låg nära vägen mot Påskarp och intill sluttningen mot ån. “Lij” är det enda av Glömmingetopen som är utsatt på kartan över Stumperyds och Glömminge domäner från 1683. Men torpet kan ha medeltida anor, ty i Vadstena klosters jordebok från 1480 nämns: “Ith  øde torp kallas Lidh”. Från Vasatidens jordeböcker och framåt redovisas icke namngivna utjordar till Glömminge. Man kan anta att dessa har legat å andra sidan ån, där Lid, Brännekälla och senare Dungen och Mossen haft sina ägor.
De första kända i Glimminge Lijd var Nils Johansson och hustrun Kirstin Claesdotter. Familjen var först skrivna i  Påskarpetorpet, där dottern Anna föddes 1674 och sonen Nils 1677. Nu kan det helt enkelt vara så att då Lijd låg närmare Påskarp än Glömminge hade prästen i socknen på 1670-talet kallat stället Påskarpetorpet.
En annan son i familjen var Claes, som 1707 vigdes med Ingrid Mathisdotter i Kulla och sedan bosatte sig i Snarebo.
Lid var i samma släkt ännu på 1740-talet genom Johan Nilsson som också var son till Nils Johansson.
På 1780-talet bosatte sig Anders Jönsson och Lena Augustinsdotter i Lid. Deras son Jan Andersson, f. 1788 blev senare också torpare här. Han vigdes 1819 med Anna Stina Jansdotter. Jan omkom 1846 då han föll ned från en byggnadsställning. Änkan Anna Stina och fem barn bodde sedan kvar i Lid till 1852.
De sista i Glömminge Lid var avskedade soldaten Sven Löf och hans hustru Inga Lena Lindholm. Efter Löfs död på Eksjö lasarett 1876 flyttade Inga Lena först till Ljungstugan och sedan till fattighuset.
Åkrarna, där torpet en gång legat, kallas sedan gammalt för Lie lyckor.

Brännekälla (Brännkälla) (Se torpkartan nr 4)

Brännekälla  var en boplats med gamla anor redan då den dök upp i längderna i slutet av 1600-talet. Torpet låg ungefär mitt emellan de nuvarande småbruken Mossen och Dungen. Brännekälla är utsatt på sockenkartan från 1719.
Anders och hans hustru var de första kända här, och de dog 1685 resp. 1691. Sedan kom en släkt som blev torpet troget  i mer än hundra år. Peder Jönsson och makan Kirstin Jacobsdotter bodde i Brännekällan fram till 1720-talet. Peder omtalas vid sin död 1728 som en 72 år gammal man, vilken avsomnade efter en stilla och gudelig vandel. Han hade plågats av mångfaldiga krämpor i 16 år med värk i bröstet och magen samt hade längre eller kortare tid varit sängliggande.
Dottern Karin vigdes 1712 med ryttaren för Marietorp, Hans Hansson-Markman. Sonen Jacob Persson övertog bruket av torpet och verkade där tills han dog av lungsot 1753, 58 år gammal. Jacob hade två döttrar som hette Elin och Kirstin. Elin förblev ungmö och stannade kvar i föräldrahemmet till sin död 1785. Kirstin gifte sig med drängen på Stumperyd, Nils Månsson, som flyttade till Brännekälla och blev torpare. Så småningom utnämndes han till rättare på Glömminge säteri och antog i samband därmed namnet Källström.
Familjen återfanns slutligen som bönder i Vässleda, där Nils avled år 1800. År 1754 föddes sonen Zachris i Brännkälla, och han kom med sin familj att framleva sina sista år i detta Glömmingetorp.
Zachris’ dotter Lisa blev femte och sista generationen av denna släkt i Brännekälla, och hon flyttade härifrån 1823.
Sista torparefamiljen i Brännekälla blev Johan Seijser  och hustrun Anna Greta, som kommit hit från Källelund under Lövhult 1830. Familjen utökades med 10 barn. Robert Pettersson i Kongsryd hade i sin ungdom hört berättas om de fattiga Brännekällabarnen, som gick omkring och tiggde i gårdarna vid jultiden. Från 1852 var torpet Brännekälla öde, och Seijsers kom att framleva under socknens beskydd i backstugan Källåsen på prästgårdens marker i Hult.

Gunnarstorp (Gunnestorp eller Gunnilstorp) (Se torpkartan nr 5)

Gunnarstorp låg utmed vägen mellan Glömminge och Hult. Stället var tydligen bebott 1719, då Duker upprättade kartan över N. Solberga socken och på denna markerade Gunnestorp. I de längder som granskats har emellertid inte torpet påträffats förrän flera år senare.
Ett ställe med namnet Gunnilstårp figurerade på Glömminge ägor under 1720- och 30-talen.
År 1722 gav Gunnil i Glömminge torp 24 öre till kyrkokassan. Hon kan vara den Gunilla Andersdotter som dog 1728, 65½ år gammal, efter att ha varit änka i 31 år. I Gunnilstorp var Bengt Gisslesson och hustrun Beata Åmundsdotter skrivna från 1727, då sonen Anders föddes, och sedan så ytterligare sex barn dagens ljus i familjen fram till 1745. Från slutet av 1730-talet skrevs torpets namn Gunnestorp eller vanligare Gunnarstorp.
Familjen Gisslesson återfanns senare i Glömminge Krog.
Uppgifterna är något osäkra, men det troliga är att stället ursprungligen hetat Gunnilstorp och sedan namnändrats via Gunnes- till Gunnarstorp.
År 1745 vigdes drängen Hans Hansson från Pallarp med pigan Ingrid Jonsdotter i Gunnarstorp, och hon fick 20 lod silver i morgongåva. Hans Hansson dog i Gunnarstorp 1762 “af hetsig feber”. Då hade tidigare sex barn fötts i familjen. Fram till 1782 bodde sedan Daniel Börjesson från Branteberg med maka och barn i torpet.
Nästa familj här blev Anders Pehrsson och Brita Nilsdotter med åtta barn födda fram till 1804. Anders och Britta bosatte sig i en backstuga strax intill torpet, och denna kallades Lilla Gunnarstorp. Här dog Britta 1829 och Anders 1836.
Makarnas yngste son Petter, f. 1801, var fram till 1830 torpare i Gunnarstorp. En äldre syster till Petter, Katarina Andersdotter, bodde troligen som änka i backstugan till 1845, då hon flyttade till fattighuset.
År 1862 lades Gunnarstorp öde och ströks ur längderna. En av de sista familjerna som hade sitt hemvist där var Carl Eric Lundgren med makan Stina.
På storskifteskartan över Hults by från 1764 nämns “76, Gunnestorp, dagswerkstorp till Glömminge”. Kartan anger också råmärket “Gunnestorpa sten” nr 70, som står nära bäcken och vägen som går mellan Hult och Glömminge. Marken där Gunnarstorp legat är länge sedan uppodlad, och på platsen finns en stor stensatt potatiskällare.

Hults Södergårds soldattorp N:o 118 Hultatorpet (Se torpkartan nr 6)

Gamla soldattorpet låg ungefär mitt emellan Laryd och Ärrhult vid vägen från Kongsryd över Taskevad till kyrkan. 1 mantal Hults Södergård satte upp soldat tillsammans med ½ mtl Lilla Lövhult, och förste soldaten Ingemar Eriksson antogs 1683, Näste man blev Arvid Svensson, om vilken det står antecknat 1694 att han fördrivit sin lagvigda hustru och “besuvit en annan kona”. ― Arvid dog troligen i Karl XII:s fälttåg. Torsten Arvidsson, möjligen den föregåendes son, tjänade Hult omkring 1720. Sedan kom Nils Persson som 1729 vigdes “på sängen” under en häftig sjukdom med Kirstin Joensdotter från Buckhult.
1740-talets svåra krig drabbade Hults knektar liksom socknen i övrigt. Per Svensson dog den 6 september 1742 och Jon Andersson den 2 oktober 1743. Ersättare blev Lars Hultgren, med namn efter roten, och han var död 1765.
Piparen Gustaf Lindbom tjänstgjorde på 1770- och 80-talen, medan Hultatorpet denna tid brukades av torpare. Enligt handlingarna från storskiftet fanns här då kålgård och åker av god mulljord, något “besvärad” av rör men årligen i bruk.
Knekten Anders i Hult dog under ryska kriget 1790 och ersattes året därpå av Anders Hastig. Tillsammans med hustrun Maja Ericsdotter fostrade denne upp en stor barnaskara, och efter avskedet 1818 bosatte sig familjen i Västra Hultstugan, troligen uppförd av Hastig.
Trumslagaren Jakob Sköld, som “tjänt utmärkt väl och deltagit i 1813-14 års krig i Tyskland och Norige”, var en tid stationerad i Hultatorpet. Därefter tjänade Anders Örn och Jonas Qvist rote N:o 118. Den senare var soldat 1856, när laga skifte förrättades i Hult. “Som det till Södergården hörande soldattorpet ligger hindrande för att erhålla lämpligt skifte åt Norrgården beslutades att nämnda torp kommer att flyttas till det så kallade Kvarntorpet. Soldattorpet erhåller åker och äng av det forna Kvarntorpet, men som ängen och betesmarken ej förslår, tilldelas torpet en fyllnadsskift intill Norrgårdens ägor”.
Hultatorpet flyttades således öster ut till trakten av Taskevad och kallades Åkerslund.

Hultatorpet

Denna benämning gäller i första hand soldattorpet på 1700-talet och 1800-talets första hälft. Kvarnstugorna innefattas förmodligen under något tillfälle med Hultatorpet. Samma sak kan gälla Hultastugorna. I gamla mantalslängder förekommer kort och gott “Backstugan” utan särskilt namn.
Några noteringar ur ministerialboken C 1 beskriver dåtidens svåra fattigdom:

Den 5 mars 1714 vigdes i Flisby gamle mannen och änklingen Peder Håkonsson från “Hultz Tårpet” och änkan Karin Torstendotter från Hults Södergård. Hon fick i morgongåva 10 lod silver. Denne änklingen har inga barn avlat med sin fjärde och sista hustru. Men Karin har tre barn med sin förre man Gabriel Nilsson i Hult. På grund av sin stora fattigdom och de svåra tiderna under uthungrade villkor är hon inte förmögen att ge mera i fädernearv än dessa husgerådssaker: ett skåp, tre små kar och tre små kistor. Föremålen värderades till fyra daler silvermynt som hennes söner fick ärva. Den 18 maj 1729 dog den högt ålderstigne mannen Peder Håkonssons i Hultz Tårpet femte hustru Karin Torstensdotter efter ett stilla och gudligt leverne. 10 dagar dog även Peder 86 år gammal.

Västra Hultstugan (Se torpkartan nr 7)

Efter avskedet från soldattjänsten 1818 bosatte sig Anders Hastig med hustrun Maja i Västra Hultstugan, belägen c:a 100 meter väster om husartorpet Ärrhult. I hans dödsruna 1841 står följande: “Anders Hastig, kyrkväktare, afskedad soldat och boende i W. Hultastugan. Född i Solberga 1765, föräldrar Magnus Börjesson och hustrun Ingrid Thorsdotter i Näs. Gick i krigstjänst 1791, fick afsked 1818. Gift 1794. 7 efterlefvande barn.”
År 1842 bosatte sig i Västra Hultstugan soldaten för N:o 99 Vittaryd i Lommaryd Johan Petter Caesar och hustrun Anna Catharina Olofsdotter. På skifteskartan från 1855 kallas stugan Caesars torp och är belägen mitt för vägskälet till nuvarande Anneberg-Knappevad. Caesars flyttade till Mantorp på Danstorps ägor 1862. Samma år flyttade Maja Stina Ingesdotter hit från Gullarp, och hon bodde i stugan till sin död 1899.
I folkmun har stället hetat Maj-Lise-stugan, och det är förmodligen en feltolkning i något sammanhang av Maja Stina. Det berättas också att gumman Maj-Lisa hade det besvärligt, då det var kallt i stugan, och hon låg till sängs hela dagarna de sista åren hon levde.

Gärdet där stugan legat kallas Maj-Lise-lyckan.

Glömminge (Glimminge) krog (Se torpkartan nr 8)

Glömminge krog var den först anlagda av socknens fyra herrgårdskrogar, och dateringen går tillbaka till 1730-talet. Den låg där vägen från Luttersjö och Vässleda mötte sockenvägen (Glömminge―kyrkan). På Vässleda ägor strax intill låg ryttaretorpen Fällan och Knopet, och i krogens närhet tillkom under 1800-talet ett antal backstugor.
Den 7 maj 1739 begrovs pigan Märta Jonsdotter från Glimminge Krog. Bengt Gisslesson med familj, vilka tidigare bott i Gunnilstorp, återfanns här från slutet av 1740-talet, och Bengt slutade sina dagar i Krogen 1765.
Glömminge Krog var ett torp med dagsverksskyldigheter vid säteriet. Vid sidan av detta hade torparna rättigheter till utskänkning åt vägfarande. Någon egen brännvinstillverkning tycks dock inte torparna ha befattat sig med. Däremot fanns det stora pannor på säterierna. Major Weduvar på Glömminge hade exempelvis år 1820 en brännvinspanna som rymde 40 kannor (över 100 l). Det berättas att Krogen var mycket anlitad av kyrkfolket som åkte hem efter gudstjänsten Även de som skulle till marknaden i Eksjö tog sig här en rastpaus som ibland kunde bli i längsta laget.
Tiden 1810-1848 bodde Anders Jansson med familj i Krogen. På 1850- och 60-talen hade smeden Gustaf Fredrik Dahlberg sitt hem här. Dahlberg drev nedom Pilabo kvarn ett litet manufakturverk, vilket var industriell föregångare till Annebergs tändsticksfabrik. (Se vidare under Pilabo i boken “Norra Solberga Bygd och folk” utgiven av Norra Solberga Hembygdsförening.).
Den sist skrivne i Glömminge Krog var arbetaren Karl August Jonasson, f. 1843, som flyttade härifrån 1912. Möjligen var det denne man som annebergarna kallade “Kroagubben”. Stugan revs, och på tomten uppfördes Villa Alberti, vilken i sin tur fått lämna plats till pensionärshemmet Björkliden. Den branta backen förbi Krogen ha sedan gammal kallats för Kroalia.

Pilabo (Se torpkartan nr 9)

Den forna gården Pilabo låg i socknens norra del, och på den större delen av dess marker utbreder sig nu bebyggelsen i Annebergs samhälle. I Vadstena klosters jordeböcker på 1400-talet redovisas en gård som hette Pipoboda eller Pipabodhe förmodligen samma ställe som senare kallas Pilabo. År 1502 noterades “Pipoboda øde vid Væro bro”. Væro ström som nämns vid denna tid lär vara ett äldre namn på Svartån. 1605 hade gården fått den egendomliga stavningen Perilleboda.
Annebergs tändsticksfabrik och det framväxande Annebergs samhälle lade alltmer beslag på marken som tillhört Pilabo gård, och en ägostyckning genomfördes 1903 av lantmätaren Edvard Ekberg.
Äldre Annebergsbor har berättat om mangårdsbyggnaderna som man kallade Röda och Vita Pilabo. Ladugården fick lämna plats till den stora idrottsplanen, som anlades i början av detta sekel, och på gårdens åkrar byggdes arbetarebostäder eller egna hem.
Av den forna gården Pilabo tillhör idag marken fabriksområdet, Nässjö kommun eller privata villatomter i Annebergs samhälle. Gårdsnamnet lever kvar genom Pilabogatan och Pilaboparken.

En utförlig redogörelse över platsen Pilabo finns i boken “Norra Solberga Bygd och folk” utgiven av Norra Solberga Hembygdsförening.

Pilabo kvarn (Se torpkartan nr 10)

Rågången mellan Pilabo och Knapparp utgöres av Svartån, som här bildar forsar och fall lämpliga för kvarndrift. Ett sådant vattenfall fanns strax intill Pilabo gård, och här anlades en kvarn redan under medeltiden. Vattendraget kallades enligt Vadstena klosters jordebok 1480 Wæroström. Intill kvarnen fanns ett övergångsställe, som ännu i början av 1700-talet benämndes Wärebro.
Pilebodaquarn var under Vasatiden socknen mest betydande, då den gav hela 5 mark i smörränta. Detta var ett mått på den skatt eller det arrende som erlades. Ännu i en jordebok från 1600-talet angavs smörräntan för Pilabo kvarn såsom den enda i socknen.
I samband med åker- och ängsavmätningen 1645 noterades att skattehemmanet Pijlebo hade en bäckekvarn som gick höst och vår.
Vid Pilabo fanns två flodfåror med tillhörande vattenfall, och vissa tider var kvarnar i bruk vid båda. Den tidvis knappa vattentillgången förorsakade tvister som pågick ännu in på 1800-talet.
Under 1700-talet tillhörde Pilabo kvarn säteriet Släthult och i mantalslängderna påträffades de första mjölnarna här. En av dessa var Anders Fredriksson, som tillhörde den mjölnarsläkt som varit verksam i Hamnaryds och Taskevads kvarnar under mer än hundra år.
I början av 1800-talet eldhärjades kvarnbyggnaden, och en ny uppfördes strax efteråt På bjälken över dörren var följande bokstäver inristade: “I.H.B.T.Ä.D.H.B.Anno 1808”, och dessa fanns på annan plats uttydda till: “I Hungrande Bedrövelsetider Är Detta Hus Byggt”.
På 1880- och 1890-talet lade tändsticksfabriken i Anneberg alltmer beslag på området kring kvarnen. Den 17 aug. 1895 försåldes genom auktion “en del för fabriksdriften överflödiga saker”, såsom tre par kvarnstenar, varav ett par nästan nya, tre st. bingar, tre skruvar, tre skruvbänkar, en kastmaskin och ett bättre grynverk med skalare. Därmed hade epilogen kommit för Pilabo kvarn.
Strax intill kvarnen vid Pilabo fanns från mitten av 1800-talet även ett sågverk. Då hemmanet utannonserades i tidningen Hvad Nytt? den 18 sept. 1860 nämns en turbinsåg jämte några hundra tolfter plank och bräder. I moderniserad form var sågen sedan i bruk för tändsticksfabrikens behov till långt fram på 1900-talet.

En utförlig redogörelse över platsen Pilabo kvarn finns i boken “Norra Solberga Bygd och folk” utgiven av Norra Solberga Hembygdsförening.

Gnobo eller Nybo (Se torpkartan nr 11)

På kartan över Knapparp från 1773 anges vid ägonumren 51 och 52 ett torp som kallas Larstorp. Det låg strax nordost om Pilabo kvarn intill vägen mellan Knapparp och Glömminge. Laga skifteskartan över Knapparp från 1841 anger på samma ställe ett torp som heter Gnobo.
Namnet Larstorp har inte påträffats i kyrkoböckerna. Däremot nämns bland dopvittnen 1773 drängen Magnus Larsson i Gnobo och 1777 pigan Maja Larsdotter i Nybygget under Knapparp. Tydligen hette deras far Lars, och så gavs i något sammanhang nybygget namnet Larstorp.
Maja Larsdotter var senare gift med skomakaren Sven Hammargren, och de uppgavs på 1780-talet bo antingen i “Backstugan på Knappars ägor” eller i Hammerstorp.
Vid insamlingen till storklockans omgjutning 1789-90 nämns vid Gnobo “Mats, hustrun och ett barn”. Torparen Anders Mattsson med familj fanns sedan i stugan åtminstone till 1808.
Jonas Bergqvist bodde i Gnobo vid sin död 1820, varefter hans änka Ingeborg flyttade till stugan Gyllebo. Sedan fanns husaren Thurm för Kättstorp några år i Gnobo.
Från 1833 hämtas följande ur födelse- och dopboken (C3): “25 Augusti döptes And. Maximilian Theodor Hilarius. Föräldrar Torp Abram Jonsson och dess hust. Anna Maja Amdersd:r i Gnobo under Knapparp. Modern 37 år. Faddrar: Hr Fältkr. J Dahlström och dess fru M Ungberg på Knutstorp, Hr Capit C Fr Stjernspetz på Torrsjö och Prostinnan Beatha Palmer från Hjorted Calmar Län, Hr Fältväbel I Melander och dess fru Charl. Kindberg på Knapparp, Hr Magist. W Palmer och Mams. Melander, Studenten Cedersiöld och Mams. Ungberg från Wadstena, Mamsell Camilla Palmer från Hjorted och Krono Länsman Jon Zelander i orten.”
På skifteskartan från 1841 hittar vi Gnobo med stuga och ladugård samt omgivna av tre eller fyra åkerlyckor. Vid denna tid bodde här torparen Johan Gustaf Carlsten, död 1846.
I mitten av 1800-talet skedde namnändring till Nybo, och eventuellt ny- eller ombyggdes stugan. Alldeles intill fanns Annebergs tändsticksfabrik, och helt naturligt blev Nybo bostad åt dess arbetare. Stugan fanns kvar till 1964 men de sista åren obebodd. Därefter flyttades den till Syreda i Flisby.
Det berättas i Eksjö-Tidningen den 30 mars 1918 att utmed vägen från Nybo till Solberga kyrka fanns en hög av ris, pinnar och sten m.m. Denna skulle ha hopsamlats över någon som hade mördats där, men i slutet av 1840-talet styrde prästen om att den forslades bort.
Utmed samma väg fanns Bellmansstenen och backen där intill kallades Midsommarliden.

Perstorp eller Glädjen (Se torpkartan nr 12)

Detta torp nämns som först på 1740-talet och tycks då ha legat på Gullarps ägor. Socknens klockare vid denna tid hette Per Månsson, och han bodde en tid i Vässleda. År 1743 nämns han i Gullarps torp och året därpå i Pershult. Namnet ändrades snart till Perstorp, men ännu på 1760-talet förekom Pershult, samtidigt som det också kallades Glädjen. Klockaren Per Månsson, som antas ha gett namn åt stället, förekom flitigt bland faddrarna på barndop. Han bodde senare i Havsvik.
År 1759 reglerades rågången mellan Knapparp och Gullarp, och därefter har Perstorp tillhört Knapparp. Gläa med ler- eller örblandad jord på åkerlyckorna redovisas vid avmätningen av Knapparp 1773.
Under senare hälften av 1700-talet bodde flera torparfamiljer i Perstorp eller Gläan, som torpet omväxlande benämndes.
Åren 1801-03 hade sockenstämman bekymmer med “Abraham i Glädjen” som övergivit sin sjuka hustru Annika. Man beslöt att genom landshövdingeämbetets försorg efterlysa honom, medan hustrun intogs på fattigstugan. Först efter två års sökande fick man tag på Abraham som då hela tiden vistats i Eksjö stad. Under tiden hade Annika dött och begravits. Abraham skulle på församlingens begäran bekosta sin avlidna hustrus föda, vård, husrum och uppassning efter 4 skilling om dygnet, vilket sammanräknat blev 15 riksdaler. Sockenstämman beslutade att på auktion sälja hustruns efterlämnade tillhörigheter, varav fattigkassan skulle ha en tredjedel.
Under förra hälften av 1800-talet var Glädjen dagsverkstorp till Knapparp, som under fältväbeln Melanders ledning behövde mycket tjänstefolk. Torpet blev under århundradets senare decennier bostad åt arbetare vid Annebergs tändsticksfabrik. Tre familjer, där fäderna hette respektive Anders Johan Lindqvist, Karl August Jonasson och Karl Johan Alfred Palmblad, var skrivna här vid denna tid.

Notis i Eksjö-Tidningen 17 juni 1898.

Sedan kom Anders August Björk, som tjänade sitt knappa levebröd hos disponentens trädgårdsmästare i Anneberg. I familjen fanns redan sex barn, då mor Helena födde trillingar den 15 juni 1898.

Det berättas att några arbetare i Anneberg undrade varför Björk hade så bråttom, och svaret blev: “Jag måste till prästen och beställa nöddop, för när jag gick hemifrån var det tre nyfödda”. Trillingarna Hilding, Iris och Walborg växte emellertid upp och klarade sig bra. En av trillingarna berättar att Glädjen var en liten rödmålad stuga med ett rum och kök. Köket var mycket smalt och försett med en stor bakugn. Det fanns ingen plats att äta i köket, utan man fick samlas i stora rummet. Björk hade aldrig fått lära sig läsa och skriva. Han dog 1913, och några av de övriga i familjen bodde kvar i stugan till 1916.
På en karta över Knapparpsdelen av Annebergs samhälle 1927 fanns torpets ladugård kvar, medan boningshuset var borttaget.

Skrämman (Se torpkartan nr 13)

Allra längst väster ut på säteriet Grimsbergs ägor låg torpet Skrämman. I grannskapet låg Havsviks soldattorp eller nuvarande Havsberg. Den lilla Gullarpsgölen strax intill kallas även Skrämmagölen. På sockenkartan från 1719 finns ett torp som kallas Bygget beläget på platsen.
Den förste som bott här var ryttaren Joen. Söndagen Jubilate (3:e efter påsk) 1687 kristnades Joens barn i Skrämmehus, och 2:a söndagen i advent 1696 begrovs Joens barn i Skrämma.
Bland alla familjer som bodde i Skrämman i början av 1700-talet må nämnas soldaten Johan Nilsson 1719. Soldatänkan Brita Carlsdotter från Olarp i Flisby dog här 1721. Hon hade ett barn, Gustaf, som sedan vistades hos sin mormor och moster i Skrämman. Den femårige Gustaf smittades av kopporna och dog 1724.
År 1749 vigdes drängen Augustinus med pigan Annika Nilsdotter och paret bosatte sig i torpet. Augustinus var son till soldaten Bouman i Turlunda. I Skrämman föddes ett tiotal barn, varav sju flickor. Två av barnen var som gifta en tid torpare i Skrämman. Augustinus dog av lungsot juldagen 1795, och fattigkassan fick en skilling efter honom.
På gårdskartan från 1766 finns under ägonummer 36: “Skrämma, Dagsverkstorp under gården, thertill kålgård af mylljord slätt”.
I början av 1800-talet redovisades Skrämman som torp under Knapparp. Under tiden 1839-1861 var Gustaf Johansson och makan Ingred Abrahamsdotter torpare där. De flyttade sedan till Stjerneborg under Stora Fåglehult.
En av torparna i Skrämman kom i klammeri med rättvisan. “Pliktat för snatteri, slagsmål och fylleri. Dömd för 1:a resan stöld i Eksjö den 23 mars 1865”, enligt en anmärkning i husförhörslängden.
Mellan åren 1906 och 1916 brukades torpet av Anna och Johan Algot Rosell. I familjen fanns barnen Helmer, Sigfrid, Agnes, Eva, Karin, Ruth och Viking. Dottern Eva har berättat att det var trångt men trivsamt i den lilla torpstugan. Rosell utförde tre och hans maka två dagsverken i veckan framme vid Grimsberg. Torpet med tre kor, häst, gris och höns fick den tid som blev över. Så småningom byttes torparlivet för Rosell mot arbete på Annebergs tändsticksfabrik.
Ytterligare några familjer bodde i Skrämman innan stället lades öde omkring 1925. Virket från stugan kom till användning i fastigheten Pilabo 191 i Annebergs samhälle. Den lilla ladugården som tillhörde torpet fanns kvar till omkring 1960.

Norsholmen (Se torpkartan nr 14)

Någon gång under senare hälften av 1730-talet bosatte sig torparen Måns Patricsson med hustrun Annika (Anna) Andersdotter i Norsholmen på Havsviks norra ägor. Annika var född i Laryd, och hon fick ta hand om sina föräldrar som framlevde de sista åren i Norsholmen. Fadern Anders Zachrisson dog 1740 efter att ha lidit 16 år av “lungsjuka”. Samma sjukdom ändade också Annikas liv 1752, och strax efteråt dog hennes moder Ingrid Larsdotter av “värk och vedermöda”.
Måns Patricsson gifte om sig med pigan Brita Nilsdotter från N. Äng, och han gav sin brud endast 3 lod silver i morgongåva. Fem barn föddes i Norsholmen de närmaste 11 åren. Senare flyttade Måns och Brita till Tobiestugan, där de avled på 1790-talet.
I 1760 års jordrannsakning redovisas Nordshollmen som ett gammalt torp med tre kappars utsäde på åkerlapparna. Torpet kunde ge foder åt ett fäkreatur och tre får.
Den 28 juli 1791 drog en “orcan” fram över Havsviks ägor. En kvartersmästare Thilman utlovade 2 tunnor havre i ersättning till torparna som fått grödan förstörd, och Solberga församling utfäste en halvspann strid säd. Norsholmen fick två femtedelar av detta medan Sjöstorp fick nöja sig med en femtedel.
Under 1800-talet bodde olika torparfamiljer längre eller kortare tid i Norsholmen. Bland de sista märks Jöns Andersson och Jonas Jansson. Torpet tycks inte ha varit bebott efter 1841, och en notering i längderna anger att det brukades till gården.
I beskrivningen till laga skiftet 1886 hittar man Nosholmslyckan och Nosholmsmossen, men någon bebyggelse fanns inte kvar då.

Sjöstorp (Se torpkartan nr 15)

Samtidigt med Norsholmen existerade också ett annat torp som kallades Sjöstorp. Detta låg närmare Flisbysjön och strax intill den s.k. Raske backe. Sjöstorp tillkom troligen också på 1730-talet. I kyrkböckerna finner vi Jöns Jönsson som dog i Sjöstorp 1746, 80 år gammal. År 1749 vigdes drängen Anders Jönsson (troligen son till Jöns Jönsson) med pigan Helena Svensdotter från Elmeshult. “Dessa skola boo i Siöstorp” förtäljer vigselboken. I likhet med Norsholmen passerar sedan ett flertal torparfamiljer revy i Sjöstorp under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.
De sista i raden var Jonas Pettersson och hustrun Anna Lisa Johansdotter som flyttade till Ekeryd i Flisby socken 1837.

Lomhemmet (Se torpkartan nr 16)

Elias Persson i Lombhemmet vigdes 1683 med Brita Andersdotter i Buckhults torp och bosatte sig sedan i Bygget. Var detta Lombhemmet låg kan inte fastställas då namnet inte upptäckts i någon av de längder från 1700-talet som granskats.
På avmätningskartan över Knapparp från 1773 finns Norra och Södra Lomängen angivna strax söder om “Nebbhulta Giöl”. Här kom också torpet Lomhemmet att ligga intill gamla kyrkvägen.
“Hammerstorp” som nämns i samband med Gnobo i slutet av 1700-talet är i husförhörslängden 1807-13 struket och ersatt med Lomhem.
Här bodde skogvaktaren Jöns Sällberg med familj, och dessförinnan hade de bott bl.a. i Grimsbergs krog och Gyllebo. Säterikomplexet Grimsberg och Knapparp hade stora skogsdomäner, och det är väl troligt att Sällberg erhöll sin bärgning där. Familjen flyttade 1829 till Jägersholm på Kongsryds ägor.
Stuga och ladugård I Lomhemmet jämte tre eller fyra åkerlyckor är markerade på laga skifteskartan från 1841. Torparen Anders Hög med hustrun Stina Greta och tre barn bodde i Lomhemmet tills Anders dog av “magflen” 1867.
Sedan övergick torpet till att bli bostad för arbetare vid fabriken i Anneberg. Många namn passerar revy i längderna: Johan Carlsson, Otto Isaksson och sist i raden Gustaf Andersson med makan Klara Matilda som flyttade härifrån 1901.
Ett par hantverkare, skräddaren Carl Johan Fält och smeden Gustaf Alfred Dahlberg, var skrivna i Lomhemmet på 1880-talet.
Stugan revs någon gång efter 1905 medan ladugården stod kvar betydligt längre. Den knuttimrade byggnad som nu finns vid Knappevad utgörs av virke från ladugården vid Lomhemmet.

Sandstorp (Se torpkartan nr 17)

År 1769 vigdes borgaren och järnhandlaren Jöns Sandstedt från Silfwitzborg (Sölvesborg) med änkan Annika Johansdotter i Hyltan. Sandstedt bosatte sig sedan i Hyltan och blev bonde där.
På 1780-talet byggde familjen en stuga i byns västra utmarker på sluttningarna mot Älmeshultasjön. Här uppodlades ett torp som fick namnet Sandstorp, där makarna levde till sin död, Annika 1807 och Jöns 1814.
Vid storskiftet 1807 nämns följande: “Nr 15 på kartan utvisar torpet Sandstorps ägor. Det är behäftat med undantag och kan icke tillträdas förrän undantagshjonet, som ännu lever, med döden avgår. ÄngenMärradöden såsom ersättning för svagare äng å Sandstorp brukas på enahanda sätt”.
Efter Sandstedts tid bodde ett par änkor i torpet fram till mitten av 1800-talet. Sedan kom hautboisten Nils Carlsson från Hyltan hit med familj. Om hans dotter Sofi och Sandstorp berättade Gustav Karlsson i Ranglaryd följande:

Det var vigsel i Solberga kyrka före gudstjänsten en söndag 1874. De unga hade gått i sällskap till kyrkan och satt på vederbörliga platser, ty bänkindelningen var alltjämt rådande då. Vid gudstjänstens början gick då de två fram till altaret och vigdes till ett, varefter det återvände till sina respektive platser, och gudstjänsten fortsatte. Hon var den blonda soldatdottern Sofia från Sandstorp och han den mörkhyade rallaren Anders Johansson från Hovmantorp i Kronobergs län. När Johansson i sällskap med bönemannen Johan Carlsson i Hillersbo kom till Sandstorp och friade, satt jäntan finklädd i soffan och hälsade välkommen. Det var bara att slå sig ner, och inga hinder restes. Hennes hem var ett av de finare på den tiden, rent och prydligt. Silverpokaler stor på hyllan över ett av fönstren, och ordning rådde både ute och inne. Den fattige rallaren tyckte sig vara kommen om inte till himlen så bra nära.
Han och Johan i Hillersbo arbetade på Östra stambanan, som då byggdes någonstans mellan Solberga och Flisby. Livet hade varit hårt för Johansson. Han var född av fattiga föräldrar och hade tidigt fått arbeta för uppehället. I skogen hade han bl.a. arbetat som kransågare. Det gick till så att man på en i skogen uppbyggd ställning rullade upp stora träd som skulle sågas till sparrar. De var för stora för att skrädas, och man hade en lång, bred såg, med vilken man lodrätt sågade från den ena änden till den andra. Två karlar gick på marken och drog i sågen och två på ställningen över stocken.
Men arbetstillfällena i Sverige var ojämna, och Johansson jämte många andra lät värva sig till Tyskland. Tysk-franska kriget hade börjat, och det behövdes folk. Man lovades arbete och bra betalt i de tyska gruvorna. Men löftena höll inte, och efter en tid lyckades Johansson fly och fick arbete på en stor herrgård. Där fanns många tjänare och andra arbetare. Godsägaren och hans inspektor red mitt igenom sädesfälten då skörden pågick. All säd mejades på yttermej, och bindaren behövde inte vara så nära mejaren som annars. Johansson stannade där tills hemlängtan började göra sig gällande. Han gick på till godsägaren och sade att han ville resa hem. Denne bad honom stanna, men Johansson ville inte. Då sade godsägaren: “Gå in till inspektoren i morgon bitti kl. 5 så får du din lön, och så är du fri”. När trupperna kom hem efter segern över Frankrike var Johansson i Berlin och såg hur man firade den. På torgen var långa bord, som dignade av mat och dryckesvaror av alla de sorter. Soldaterna hade bara att taga för sig, och det var en festyra utan like.
Så småningom var Johansson hemma igen och sökte arbete vid östra stambanan som rallare. Han kom in i ett lag där man slet ont i början, men hur man trälade blev förtjänsten dålig. Men det bättrade sig när man kom på andra sektioner. “Då kom pengarna”, sa han.
När järnvägsbygget var slutfört blev han bosatt i Sanstorp. Han var en av traktens trogna arbetare; i skogen om vintern, dikesgrävare och odlare om sommaren och slåtterkarl under skörden. Alternerande mellan gårdarna var han alltid eftersökt.
Men spriten kunde han inte undvara. Det torde varit få lördagar då han inte bland matvarorna hade “en liter”, vilken tullades i stan och på hemvägen. Hans kropp måste ha giftet för att kunna arbeta.
Så gick åren, och familjen tillökades med flera barn, varav några dog i späd ålder. Modern tog inte mycken vård om dem. Hon tog sig ingenting för. En flicka växte upp hos morbrodern i Åhus, och andra tog fattigvården hand om. Endast den yngste, Otto f. 1886, kom att vistas i hemmet till myndig ålder. Han hjälpte till i faderns arbete, men blev mentalsjuk 1908 och togs om hand. Därefter var föräldrarna ensamma i stugan. En son hade tidigare dött efter en kullridning vid Livgardet till häst i Stockholm, där han var värvad.
Sofi hade fått poesins gåva på sin del. Hon författade och skrev vers, och det är nog inte många personer eller händelser i denna trakt som undgått att beskrivas i hennes poem. Mig veterligt finns dock inget bevarat. De båda gamla kom 1916 till ålderdomshemmet, där Sofi fick slaganfall och dog. År 1918 var det Johanssons tur att lämna vandringsstaven.
Sedan de flyttat från Sandstorp brann inga ljus i fönstret mot sjön julottemorgonen. Fattigvården sålde stugan för 101 kr.

Torpet Hillersbo låg i sydvästra hörnet av Packarps ägor alldeles intill vägen mot Hyltan. Stället nämns som först  på 1760-talet och kallades då Hillerstorp.Hillersbo (Se torpkartan nr 18)

Den 1 april 1763 dog här drängen Anders Larsson “af gickt och wärk”, 21 år gammal.
Förmodligen hade Hillersbo uppförts som undantag till gårdsägaren Jacob Jacobsson i Packarp. Jacobs syster Catharina var gift med mjölnaren Per Gustafsson, och familjen bodde i Hillersbo under 1760- och 70-talen. Senare bosatte sig Jacob i Packarp, där han framlevde sina dagar till 1783.
Trosskusken vid Smålands Kavalleri Jan Råberg och skräddaren Carl Kastman nämns under kortare perioder i Hillersbo på 1790-talet.
Under en lång följd av år i början av 1800-talet hade makarna Jan Håkansson och Ingegerd Persdotter sitt hem i Packarpstorpet.
Undantagsmannen Olof Persson, tidigare ägare av Packarp, slutade sina dagar i Hillersbo 1841. Fattigkassan fick sammanlagt 23 skilling efter honom, och vid begravningen insamlades 1 Rdr och 11 skilling. En kvinna, som hette Maja Persdotter hade skött Olof den sista tiden och erhöll 1 riksdaler ur kassan för sitt besvär.
Carl Olofsson var son till Olof Persson, och han ägde Packarp i början av 1800-talet. Efter Carls död 1830 bosatte sig hans änka Britta Zachrisdotter i Hillersbo. Britta blev den sista som var skriven i stugan, och hon dog här 1878, 88 år gammal.
Den 12 april 1847 upprättades ett undantagskontrakt mellan änkan Brita Zachrisdotter och gårdsägaren i Packarp Gustaf Carlsson. Ur detta kontrakt hämtas bl.a. följande:

Jordägaren eller innehavaren av Packarp skall i rätt och vanlig tid göra allt åkerbruket vid Hillersbo. Säden skall avbärgas när den är mogen samt tjänligt torr. Köra in den i torpets lada samt tröska och göra säden ren. Höbärgningen sker i vanlig tid och när höet är torrt införes det i torpets foderhus, allt noggrant och försvarligt.
Torpets hus såväl i man- och ladugård håller jordägaren i försvarligt stånd. Likaså skall allt fredshållet vara i fullt stånd och varje år nedfälles skog för svedjeland till 3 kappars rågutsäde. Fällorna brännes och veden samlas ihop samt rågen krattas ned, väl och försvarligen. Sädessäden (utsädet) tillsläpper torpinnehavaren.
Varje år skall innehavaren av gården hugga sex famnar ved och bära in den i torpets vedskjul.
Även skall innehavaren av Packarp varje år, så länge Brita Zachrisson lever, till henne från gården lämna ½ tunna råg, ¼ tunna korn och ¼ tunna havre, allt i ren och strid säd.  Allt fisket i sjön mot torpets ägor förbehålles.
Dessutom skall 20 tjog björklövskärvar bindas samt träd syrfällas till förbättring av betet.
Slutligen önskade Brita Zachrisdotter bli bemött med välvilja, kristlig vård och skötsel samt barnslig tillgivenhet på hennes ålderdom.

Man kan nästan börja undra om det blev någon tid över till jordbruket på Packarp. Hillersbo låg med framsidan mot Älmeshultasjön, och en källare fanns under stugan. Den lilla ladugården som hörde till stället flyttades senare till Packarp.(S. Vedbo H:d inteckningsbok den 15 sept. 1853, § 27.)

Gustaf Karlsson i Ranglaryd har berättat om en märklig sten intill Hillersbo. Den skall ha varit drygt metern i fyrkant och avsedd att spräckas med yxa. Stora hål fanns på stenens sidor, och dessa skulle ha åstadkommits genom yxhugg, ty detta skedde innan moderna stenborr av stål kommit i bruk.

Qvarnagården
¼ mantal rå- och rörshemman till Grimsberg (Se torpkartan nr 19)

Älmeshultasjöns avlopp rann fordom från sjöns nordspets med ganska betydande fall vidare mot Flisbysjön. Här var således naturliga förutsättningar att anlägga en kvarn.
Intill skvaltan byggdes på 1500-talet eller ev. tidigare ett torp som fick namnet Qvarnagården. I samband med Gustav Vasas indragning av klostergårdarna 1559 nämns under den andra gården i Grimmaryd “Ett litet torp nemligen Qwarnegårdenn”. Torparen här, Lasse, redovisade följande vid 1571 års skatt till Älvsborgs lösen: 10 lod silver, 1½ pund koppar, 3 kor, 3 ungnöt, 2 svin samt ett arbetsstod (häst) om 5 mark. Skatten belöpte på 1 lod silver samt 6 mark 1 öre i penningar.
Åker- och ängsavmätningen 1645 uppger Qwarnegården som ⅛ mantal kronohemman. Två åkerlyckor om respektive ⅝ och ½ tunnors utsäde jämte en “Gierdesengh” med 10 lass hö är noterade på kartan. Förutom nödtorftig utmark och skog fanns fiskevatten i Älmenee siön.
Vid de omfattande uppmätningarna av socknens sätesgårdar som Jonas Duker gjorde nämns “Qwarnagårdh”, ¼ mantal rå- och rörshemman till Grimsberg. Skog och utmark uppgavs då vara gemensamma med sätesgården.
Från mitten av 1600-talet och framåt kan man följa Qvarnagårdens folk i ministerialböckerna. År 1649 kristnades således skomakarens barn i Quarnegården till namnet Jöns. Några år senare var Lars Trädgårdsmästare med familj skrivna här. Sätesgårdarna var vid denna tid noga med att hålla egna trädgårdsmästare.
1700-talet blev Qvarnagårds storhetstid, då två gårdar kom att brukas här. På sockenkartan från 1719 återfinns “Qvarnagård afhysd” samt strax norr därom “Bygget”. Detta kan givetvis vara ett särskilt torp, men det troliga är att det markerar vad som senare kallas Norra Qvarnagård. Från 1730-talet var bönder, ömsom kallade torpare, boende i både Norra och Södra Qvarnagård. Vid mitten av 1700-talet bodde Måns Jonsson i den norra och Anders Svensson i den södra gården. I vardera familjen föddes sex barn. Gårdarnas placering kan spåras på den storskifteskarta som upprättades 1766-69 och som nu förvaras på lantmäterikontoret i Jönköping. Byggnaderna var omgivna av ett tiotal åkerlyckor med bäcken slingrande mot norr.
Omkring år 1800 var den ena av gårdarna i Qvarnagård ödelagd, medan den andra klassats som torp under Grimsberg. Här bodde en kort tid extra roteringskarlen Karl Jonas Grim (för Grimsberg). Omkring 1820 hitkom Jonas Borg, som också varit extra roteringskarl, med hustrun Stina Andersdotter. Sonen Anders Mauritz Borg blev siste torparen i Qvarnagård, innan han med familjen flyttade till Spånshult under Stumperyd 1856.
Om modern Stina Andersdotter berättas vid hennes död 1851, att hon varit sjuklig i gikt redan som barn och nästan ständigt plågad därav samt ofta sängliggande. Hon valde redan i barndomen till dödstext Davids psalm 39:18-23.
Qvarnagården nämns sista gången 1867, då den klassades som backstuga. Det forna rå- och rörshemmanets marker har numera införlivats med huvudgården Grimsberg. Tidigare täckte fastigheten Gripslund en stor del av ägorna.

Långkärret (Se torpkartan nr 20)

Dessa båda knuttimrade ängslador fanns år 1969 vid platsen där torpet Långkärret en gång låg.

På kartan över sätesgården Grimsberg med underlydande gårdar från 1683 omtalas Långe Kiärret. Området gäller den långsträckta sankmarken längs gränsen mellan N. Solberga och Flisby socknar.
År 1732 vigdes drängen Börje Börjesson i Branteberg med pigan Elisabeth Svensdotter i Blixås, och makarna bosattes sig till en början i Blixås. Omkring 1741 flyttade de till torpet Långkärr på Brantebergs ägor. Torpet var beläget nära nordligaste hörnet av Branteberg, och under Börjessons tid sträckte sig ägorna parallellt med sankmarken ända ned mot Brantebergsgölen. Börje var född i Branteberg 1705, och en yngre broder Per kom sedan att överta föräldragården. På Börjes arvslott kom torpet Långekärr, som det även skrevs. De båda bröderna fick så småningom svårt att komma överens om ägogränsernas sträckning och processade om dessa på 1760-talet. Enligt ett domslut från 1767 skulle Börje Börjesson mot en årlig avgift av 4 daler silvermynt till brodern Per få nyttja, bruka och disponera sin genom arv tillfallna egendom. År 1771 fastställde lantmätare Duuker ägoskillnaden, vilken ursprungligen grundade sig på en s.k. hageståndssyn från 1728. Börje bodde kvar i Långkärret till sin död 1786, medan hustrun Elisabeth hade slutat sina dagar 1781.
I slutet av århundradet nämns andra familjer, som under längre eller kortare perioder bebodde torpet. “Brukas till gården” noteras helt kort i mantalslängderna. I fattigkassans räkenskaper på 1790-talet hittar vi Catharina och Jonas Danielsson i Långkjerr, som givit 1 skilling var i gåva. Lars i Långkjerr fick en psalmbok av barnkassan 1804.
Ungefär 60 m sydost härom ligger resterna av en husgrund på den ås, som löper parallellt med mossmarken Långkärret. På gårdskartan från skiftet 1856 finns ett hus på platsen, och äldre ortsbor har berättat om ett torp här. Uppgifter i husförhörslängderna om detta saknas dock.

Grimsbergs Krog (Se torpkartan nr 21)

Grimsbergs Krog fotograferad av signaturen E Lbg, Jönköpings läns museum vintern 1936, före flyttningen till Nässjö hembygdspark.

Vid häradsvägen en dryg kilometer norr om Solberga kyrka låg Grimsbergs Krog. Härifrån fanns också uppfartsväg mot säteriet, och en annan väg som ledde till torpen på Grimsbergs mo.
Man kanske kunde vänta sig att krogens innehavare titulerades krögare, men så är inte fallet i de gamla kyrkböckerna. Här bodde torpare, inhyses eller någon annan yrkesutövare.
Grimsbergs Krog nämns först på 1780-talet. Vid ett barndop i Bänarp 1782 var hustrun Annika Hansdotter, boende i Krogen, bland faddrarna. Krogarna var samlingsplatser både för bygdens folk och vägfarande i gamla tider. Här kunde det säkert gå hett till ibland, när besökande styrkt sig med de drycker som utskänktes. Som exempel härpå kan nämnas en händelse från oktober 1787. Uti “Grimsbergs Krog wid Landswägen” låg om natten fem personer på golvet. Bland dem var bonden Gustaf Jansson från Vetlanda samt två soldater. Den ene soldaten slog till bonden med en kvast, sparkade till honom på benet och bad honom dra “skanken” till sig. Vetlandabon satte sig upp och bad att få vara i fred, men soldaterna behandlade honom än mer våldsamt. Han drogs ut på landsvägen och åter in i stugan. Sammanlagt hade han enligt domboken tillfogats följande: “2 kindpustar, 2 spjarkanden, 2 hårdrag och 4 förakteliga ord”.

Annons i tidningen Hvad nytt? den 11 aug 1854. O Halldén var svärson till postdirektören A D Ljung.

Omkring år 1800 bodde torparen och smeden Petter Carlsson i krogstugan med hustrun och fyra barn.
År 1812 vigdes extra roteringskarlen för Grimsberg Jonas Borg med Stina Andersdotter. Makarna bodde några år i Krogen och flyttade sedan till Qvarnagården.
Under tiden 1820-1853 hade Carl Eriksson och makan Catharina sitt hem i Grimsbergs Krog. De hade inga barn, men vid Catharinas död noterades att de varit lyckliga makar.
I mitten av 1850-talet avskaffades den fria husbehovsbränningen, och därefter tycks också de små krogarna ha förlorat sin betydelse. Grimsbergs Krog namnändrades till Eriksberg, men i folkmun hette det även i fortsättningen Krogen eller “Kroa“.
Byggnaden, knuttimrad i två våningar med utskjutande loft, stod kvar på platsen fram till 1937. Detta år flyttades den gamla krogstugan till Nässjö Hembygdspark, där den fått en framskjuten placering intill Äsperyds gamla gästgivaregård. I f.d. herrgårdskrogen förekommer nu sommartid försäljning av en del konsthantverk.

Hovet (Se torpkartan nr 22)

Gränsen mot Flisby socken går fram längs den dal, vars södra del på Brantebergs område kallas Långkärret. I bäcken som rinner genom dalen till Boaskogsgölen fanns en husbehovskvarn tillhörig Applarp. Området med ganska branta raviner har sedan gammalt hetat Hålet.
Bara några hundratal meter väster om Applarps kvarn anlades troligen på 1770-talet ett torp som fick namnet Hovet.
En av de första personuppgifterna som berör torpet är daterad 1782. Då vigdes fattige inhysesmannen Nils Jaensson i “Hofvet” på Grimsbergs ägor och fattiga änkan Ingrid Jönsdotter i Grybäcken under Stora Fåglehult.
Sedan kom en släkt som brukade och bebodde torpet under tre generationer eller fram till 1866. Israel Andersson med hustrun Maja Augustinidotter bodde i hovet 1787, då dottern Lena föddes. Makarna hade tidigare bott i Skrämman. Lena gifte sig med torparen Johannes Andersson. Denne tjänstgjorde bl.a. som dödgrävare vid koleraepidemin 1834. Åtta solbergabor huvudsakligen från Fåglehult och fattigstugan dog i den smittsamma sjukdomen.
Johannes kom själv att framleva sina sista år i fattigstugan, dit han flyttade 1864. Som tredje generation torpare i Hovet var Carl Johan Johannesson och makan Stina Lisa. De flyttade till Nässjö 1866.
Mellan åren 1876 och 1900 var Carl Johan Jonsson och hustrun Hedvig Sofia jämte fem barn dagsverkstorpare i Hovet. Det berättas att den stora eken vid torpet skulle ha planterats samtidigt som ett av barnen föddes.
Efter sekelskiftet flyttade familjen till friköpta soldattorpet Turlunda, där sonen Oskar Carlsson övertog landbruket.
Den sista familj som “höll hov” i detta torp var förre livgrenadjären Johan August Granat och hans maka Anna Lovisa. I familjen fanns också barnen Oskar, Anna, Axel, David och Konstans. Två söner hade tidigare flyttat hemifrån. År 1905 bröt man upp från Hovet och flyttade till Anneberg, där Granat hade fått anställning på tändsticksfabriken.
Han var på sin tid road av fiske och berättade gärna om sina äventyr vid Boaskogsgölen. En gång hade en väldig gädda fastnat på kroken. “Hon var så stor och stark att hon drog båten runt, runt i gölen. Till slut blev jag tvungen att lämna båten och sätta mig gränsle över ryggen på gäddan. Hon var så hal att jag fick hålla mig fast i öronen på henne”.

Grimsberg Lid (Lij) (Se torpkartan nr 23)

Torpet Lid var beläget cirka 600 meter öster om häradsvägen mot Flisby och helt nära sockengränsen. Mitt emot på Flisbysidan finns också ett torp som heter Lid. Terrängen är starkt sluttande, vilket gett upphov till namnet.
Redan i Vadstena klosters jordebok från 1480 omtalas item 1 ödetorp kallas Liidd. Torpet nämns sedan inte under ett par hundra år.
År 1686 kristnades Carls barn på Lijd och kallades Margreta. Detta Lijd kan emellertid vara Glömmingetorpet med samma namn.
Däremot är Brynjel Larsson säkert dokumenterad som torpare i Grimsbergs Lid. Han återfinns bl.a. i mantalslängderna 1693-1720 och nämns som fadder vid ett par barndop.
På 1720- och 30-talen var Nils Knutsson och hustrun Elisabeth torpare här.
Torpet Lid med stugan, åtta små steniga åkerlyckor samt ängsmark omkring presenteras detaljerat på kartan över Grimsbergs Mo från 1766.
Raden av namn på personer som bebott torpen blir lång, och här ges bara ett litet urval. Sven Jansson med hustru Maja Stina såg en stor barnskara födas under åren 1795-1810. De flesta barnen dog emellertid antingen av mässling eller tvinsot.
Mellan 1846 och 1875 nämns Johan Pehr Danielsson och hustrun Maria Katarina. Familjen med fyra barn flyttade sedan till en stuga, som hette Johannesdal eller Dalen och låg intill häradsvägen.
Mellan åren 1903 och 1915 var Gustaf Svensson med makan Alma torpare i Grimsbergs Lid. Här föddes barnen Judith, Märta, Verner och Selma. När familjen flyttade till Anneberg 1915 gav de sin nya villa i samhället namnet Lidhem. Sonen Verner i Li bodde i denna till fram på 1960-talet.
Vid det forna Grimsbergstorpet har nu skogen tagit överhand, så det är ganska svårt att finna grundstenarna efter bebyggelsen.
Det berättas att boningshuset i Lid stod obebott i närmare 10 år och började förfalla starkt. En del av timret kom till användning då Waldemar Johnsson byggde sin villa i Anneberg på 1920-talet (Glömminge133).

Näbbhult (Se torpkartan nr 24)

Näbbhult tillhör socknens 1600-talstorp och var beläget vid den väg, som gick mellan gårdarna Knapparp och kvarnen vid Taskevad. I närheten finns två gölar, Taskevads- samt Näbbhulta- eller senare Lomhemsgölen.
På kartan från geometriska avmätningen av Grimsberg och Knapparp 1683 nämns under litt 3: “Nebbhult ett Torp”. Den först kände personen här var Joen Erichson, som dog 1676 och då uppgavs vara en gammal man.
Torpet Näbbhult beskrivs i samband med skattläggningen av Knapparp 1693. Det tycks för övrigt vara sällsynt att torp figurerar i dylika sammanhang vid denna tid. Bebyggelsen bestod av en stuga, en bod samt en tvillingbod. “Hemblighuus och Badstugu” noterades även, och samtliga hus var “behållne”. Dessutom fanns en lada med loge och två golv, där taket borde repareras. Fähus och fårhus var i tämligen gott skick. Åkerjorden till torpet bestod av delvis grusblandad sandmylla med totalt utsäde 2 tunnor 2¼ skäppa. En tredjedel därav låg dock årligen i träda. Ängen bestod av delvis kärrmark runt gölarna, och här kunde skördas 6 “Cronopalmer” hö, vilket beräknades ge foder åt 5 nötkreatur, en häst samt några får. Fisket i Näbbhultagölen uppgavs vara av intet värde.
I början av 1700-talet bodde Per eller Peder Ericsson i Näbbhult. Möjligen kan han vara den man som dog 1724, 68 år gammal. Han insomnade i Knapparpstorpet efter en “Redelig och stilla wandell samt efter 10 veckors krankhet af lungsoten” och uppgavs heta Peder Nilsson. Det kan ibland vara problematiskt med släktforskningen, då man fordom inte alltid var så noga med varken namnuppgifter eller ålder. I detta fall kan man kanske förmoda släktskap mellan Peder i Näbbhult och mjölnarefamiljerna i Taskevad.
Måns Pehrsson och hustrun Lena Pehrsdotter i Näbbhult drabbades hårt i oktober 1771, då tre av barnen dog i den svåra rödsotsepidemin. I början av 1800-talet återfanns torparen Israel Andersson här jämte dennes dotter Lena, gift med Johannes Andersson.
Tiden 1836-1857 bodde Johannes Jonsson och Karin Andersdotter i Näbbhult. Johannes hade verkställt odlingar på Knapparps ägor, (troligen kring torpet) värderade till 412 Rdr 45 sk, och sockenstämman ansåg 1853 att han vore värd någon uppmuntran från Kungl. Patriotiska Sällskapet.
Enligt annons i Hvad Nytt? den 17 april 1857 utbjöds torplägenheten Näbbhult till bortarrendering under 6 års tid. Torpet var beläget 1⅛ mil från Eksjö stad samt ⅛ mil från kyrka och kvarn. På stället kunde sommar- och vinterfödas 5 st. fäkreatur och lika många får. Årliga utsädet uppgavs vara minst en tunna höstråg samt vårsäd i förhållande därefter. Närmare upplysningar lämnades av ägaren mademoiselle H. Kinberg i Södra Knapparp.
Ny arrendator och tillika den siste i Näbbhult blev Anders Johan Lindqvist med makan Lovisa Andersdotter och sju barn. Arrendekontraktet gällde tiden 1858-64 med avgäld på 133 riksdaler 16 skilling årligen. Dessutom skulle varje år spinnas 1 lispund blånor, plockas ¼ tunna enbär, 14 kannor “krösen” och 3 kannor blåbär. Tre karl- och fyra kvinnodagsverken skulle utföras vid Knapparp.
Lindqvist arbetade en tid som smed. År 1874 flyttade familjen från Näbbhult till torpet Glädjen.
Ännu på 1920-talet fanns ladugården kvar i Näbbhult medan stugan långt tidigare rivits ned.

Gisseberg (Se torpkartan nr 25)

Johannes Jönsson Giss var född i N. Sandsjö 1791 och antogs som extra roteringskarl för Gisshult på 1810-talet. Giss var gift med Catharina Svensdotter från Spånshult under Stumperyd, och makarna brukade detta torp en tid. År 1843 flyttade familjen till den nyuppförda backstugan Gisseberg på Södra Vibäcks ägor. Denna stuga låg nära häradsvägen mot Nässjö och cirka 600 meter öster om gården. “Gissamossen”, som troligen odlades upp vid denna tid, ligger intill den plats där stugan en gång stått.
Johannes Giss dog 1876, och hustrun Catharina hade slutat sina dagar sju år tidigare.
År 1878 kom Johan Magnusson med makan Eva Persdotter till Gisseberg från Linderås socken, och dessa blev de sista som hade sitt hem i stugan. Eva, född i Säby 1807, dog här 1890, och Johan, som var född i Marbäck 1818, bodde kvar i stugan till 1898. Detta år flyttade han till fattighuset, där han dog två år senare. En kortare tid omkring 1893 bodde även en arbetarefamilj i Gisseberg, innan de emigrerade till Amerika.
Grundstenarna till huset syns fortfarande, och bland dessa märktes vid inventeringen på 1970-talet en spräckt kvarnsten, som möjligen kan ha använts till spiselhäll eller förstukvist. Området kallas numera kort och gott “Kallgårn”.
Alldeles i närheten av Gisseberg fanns ett gammalt övergångsställe över bäcken som rinner mot Hästsjön. På kartor från 1600- och 1700-talen kallas detta för Ledserydzwadet.

Hallebo (Se torpkartan nr 26)

Torpet Hallebo anlades i slutet av 1780-talet och kallades vid något tillfälle Nybygget under Stumperyd.
Soldaten Gabriel Bengtsson-Fogel med maka Stina Andersdotter, som var de första kända här, bodde i stugan endast ett par år. I mars 1788 innebrändes deras 2½ år gamle son som lämnats utan tillsyn någon timme. I sådana fall tillkallades vanligen någon granne eller socknens förtroendeman för att besiktiga den döde. Hit kom två grannar från det närbelägna Hässlebo, och dessa berättade något besynnerligt, att när de kom fram var elden släckt, men det hade börjat brinna i lagården, där barnet låg dött utan att vara bränt.
Det är möjligt att Fogels bara bodde i Hallebo tillfälligt, och att näste torpare här, Anders Isaksson, egentligen anlagt torpet. Denne var tidigare dräng i Stumperyd och senare tillsammans med hustrun Annika brukare av Hafsviks soldattorp och även soldattorpet Svenstorp i nämnd ordning.
Annika dog i Hallebo redan 1793, och sedan bodde Anders kvar hos dotter och måg vilka innehade torpet i varje fall till 1806.
Fram till 1820-talet var det ett par smeder, Jonas Månsson och Olof Jansson, i tur och ordning verksamma i Hallebo, och det är väl troligt att en smedja också fanns på platsen.
När Johan Jonasson i Buckhult 1829 sålde sin gård i byn upprättades även ett kontrakt för Hallebo, där dennes föräldrar då bodde.

“Torpet Hallebo som säljarens föräldrar bebor förbehåller sig säljaren för sig och sina arvingars evärdeliga egendom, dock att årligen erlägges till gården 1 skilling banco. Säljarens fader skall på nämnde andels ägor årligen få fälla tre kappland, där det av ägaren utvisas, och årligen bryta 15 tjog löv, där det utvisas. En ko “född” varannan vecka så länge utebetet varar samt bete till en fåra om sommaren. Hälften ökar till torpets behov samt hälften vedbrand och del i den lycka som Jonas Jönsson hackat upp i hagen. Allt detta försvinner vid Jonas Jönssons och dess hustrus död och lyckan tillfaller gården”.


Vasslös
a, Buckhults kvarn (Se torpkartan nr 27)Jonas Jönsson dog av lungsot redan 1830, medan hans änka Anna Stina Nilsdotter levde till 1838. Året därpå bosatte sig förre sockenskräddaren Petter Hägg i Hallebo. Han slutade sina dagar här 1853.
Torpet är med på skifteskartorna 1820 och 1858 med små åkerlappar runt huset.
Några arbetarefamiljer hade sitt hem i Hallebo under kortare perioder fram mot 1800-talet. Den siste i raden var Anders Petter Mellin, som sedan flyttade till Åkerslund ett par hundra meter norr om Hallebo.

I ett tillägg till jordeboken för år 1742 lät fruarna Helena Morat och Maria Christina Hammarfeldt anmäla fänriken Arvid Ribbing på Stumperyd för att han låtit uppsätta en ny tullkvarn på Buckhults ägor, där det tidigare inte funnits någon. Fruarna Morat och Hammarfeldt var förmodligen dåligt underrättade, ty någon tullkvarn var det aldrig fråga om.
Det var i stället en liten enkel skvalta för husbehovsbruk, byggd i Häradsbäcken som kommer från Fallegölen troligen på 1730-talet. Den tidvis dåliga tillgången på vatten gav stället Vasslösa. “Vattnlösa”nämns i sambänd med storskiftet 1820, och enligt denna karta hade man försökt bättra på vattentillgången genom att gräva en kanal från Långgölen till kvarnen. En annan omständighet, som förorsakade tvister och rättegångar om det oumbärliga vattnet, gällde husbehovskvarnen i Träslända. Man grävde nämligen ett extra avlopp från Fallegölen för att höja effekten vid denna skvalta. Träslända lär ha gått segrande ur striden, säkerligen för att den namnkunnige Petter Jönsson förde sin bys talan.
Förutom den dåliga vattentillgången hade Buckhult även att kämpa mot myndigheterna om sitt mäldaställe. Vid rannsakningen 1754 förklarades kvarnen olaglig och utsyntes. Trots detta fortsatte den att existera, och vid 1816 års undersökning var denna en av socknens få kvarnar drivna av uthjul med överfall.
Omkring 1825 processade torparna i Bygget om malningsrättigheten vid Buckhults kvarn, men tvisten löstes snabbt. Bygget hade senare en egen kvarn.
Den 3 maj 1837 såldes Buckhults kvarn på auktion, och ur ett bevarat protokoll hämtas följande: “Sedan kungörelsen blivit utfärdad och i närgränsande kyrkor uppläst,… uppköptes verket i den ordning som följer med betalning till nästkommande 1:e augusti.
Kvarnhus, ett par stenar, hjul med järnsmide, järnbussning och järnbill. Första utropet stannade på Månsson i Isåsa för 30 Rd Rgs. Andra d:o Jonas Andersson i Buckhult 35:―. Efter långsamt betänkande utropades för tredje och sista gången, och högsta budet gavs av Petter Jönsson i Buckhult för 46 Rd Rgs.
En kvarnsten till Sven Nilsson i Konsryd, 32 skilling.
Således som skedde i Vasslösa den 3 maj 1837. Anders Jonasson i Danstorp”.
Ett minne från kvarnen i Vasslösa har genom en bandinspelning lämnats till eftervärlden av Carl Jonsson som var barnfödd i Bygget. Han berättar hur han som liten pojke någon gång omkring 1881 för första gången fick följa med sin far till kvarnen. Man bar en skäppa (20-25 kg) säd genom skogen eller över isen på gölen. Kvarnhuset var byggt i två våningar, det undre av sten och övervåningen timrad. Vattnet leddes i en ränna lagd på stenpelare fram till vattenhjulet som drevs med överfall. Inne i stenhuset överfördes kraften från vattenhjulet via ett stort kugghjul med träkuggar till valalyktan, som satt på den vertikala axeln under stenparet.
Det tog flera timmar i anspråk att mala den skäppa säd som man burit dit. Under tiden blev man hungrig, men möjlighet fanns att göra upp eld i en liten spis på andra våningen i kvarnhuset. Här gräddades fläskpannkakor som smakade väl under den långa väntan.
Buckhults kvarn gick samma öde tillmötes som flertalet andra små husbehovskvarnar och fick skatta åt förgängelsen någon tid kring sekelskiftet.
Bottenvåningen i sten, något raserad och igenväxt, samt rester av hålldammarna visar idag platsen där kvarnen i Vasslösa en gång legat.

Höjden (Se torpkartan nr 28)

Stugan Höjden hade ett idylliskt läge på höjderna mellan Målen och Buckhult. Den milsvida utsikten mot Flisbybygden och ännu längre norr ut hade säkert inspirerat Petter Svensson när han timrade upp sitt hem här 1834, Svensson var född i Målen och hade en tid även varit bonde där. Tio år senare bosatte sig också sonen Johan i Höjda. Ett alltjämt bevarat arrendekontrakt från 1852 visar hur far och son gjorde upp fördelningen mellan hus, åker och vedbrand samt att Petter skulle få omvårdnad på sin ålderdom.
I skifteshandlingarna från 1874 beskrevs backstugulägenheten Höjden vara 25 fot lång, 18 fot bred och 10 fot hög samt täckt med näver, torv och bräder. Stugan var brädfodrad och i någorlunda gott skick samt värderad till 200 kr. Dessutom fanns två gamla och förfallna uthus uppskattade till 25 kr i värde. Jonas Pettersson övertog stugan Höjden efter fadern och levde här under fattiga förhållanden till sin död 1895. Han var gift med Anna Sofia Staf från Flisby. “Putta-Fia”, som hon vanligen kallades, bodde sedan ensam kvar i stugan och sysselsatte sig bl.a. med att tillverka askar för tändsticksfabriken i Anneberg. Äldre ortsbor har berättat hur hon promenerade ned till samhället med sin korg på armen.
Sedan Fia flyttat stod stugan tom till 1920- eller 1930-talet, då den nedmonterades. En del av timret kom till användning när N. Solberga hembygdsgård uppfördes.

Gladhem (Se torpkartan nr 29)

Soldaten Israel Ring tjänstgjorde på N.o 121 Buckhult under tiden 1807-1838. Ett par år före avskedet begärde han och hustrun Maja Karlsdotter att få sätta upp en stuga på rotens ägor, där de kunde bo återstående livstid. Planen skulle vara 50 alnar i kvadrat, och den som upplät mark fick 10 Rdr 32 sk Banco i ersättning av roten, berättar ett ännu bevarat kontrakt. Stugan förlades av någon anledning på Målens mark, dock helt nära gränsen mot Buckhult och uppfördes omkring 1835-37. Här i Gladhem, som namnet blev, bodde Ring till sin död 1858. I husförhörslängderna påträffades sedan flera familjer som längre eller kortare tid bebodde stället.
Vid laga skiftet av Målen 1874 beskrevs stugan Gladhem vara 28 fot lång, 18 fot bred och 10 fot hög, innehållande två boningsrum, ett mindre kök samt vind och en tillbyggd förstuga. Huset var till större delen brädfodrat och under tegeltak. Det ansågs vara gammalt men i någorlunda gott skick och taxerades till 275 kr. Tillhörande loge med fähus var 28 fot lång, 14 fot bred och 8½ fot hög samt täckt med halm och ved. Huset var gammalt och i sämre skick samt taxerades till 30 kr. Vid Gladhem fanns fyra gamla fruktträd och en vattenbrunn. På skifteskartan namnges Gladhemsgärdet och Gladhemshagen.
De sista som hade sitt hem i denna stuga var Carl Gustaf Svensson med hustrun Matilda Charlotta Carlsdotter och fem barn. År 1890 flyttade familjen och tog även med stugan till Annebergs samhälle. Här återuppfördes huset helt nära den nuvarande missionskyrkan och fick namnet Karlslund. Stugan är numera riven och ersatt med modern villabebyggelse.

Västorp (Se torpkartan nr 30)

Av de torp som fanns på Danstorps ägor i början av 1700-talet kallades ett Västorp. Detta låg i närheten av Västergården och benämndes i de gamla kyrkböckerna Danstårpatårpet.
Backstugan Västorp eller Westorp, som stavningen vanligen lydde, låg utmed vägen till Bygget och vid avtagsvägen mot Fagertofta. Stugan uppfördes antagligen som undantagsbyggnad på 1850-talet. Lantbrukaren Anders Wilhelmsson kom till Danstorp från Långarum 1856, men han avled redan året därpå i den svåra rödsotsepidemin. Dessförinnan hade han låtit upprätta ett kontrakt med markägaren om tillstånd att bygga en stuga. Ur S. Vedbo härads inteckningsprotokoll hämtas följande från den 14 januari 1857 § 30:

Nämndemannen Peter Svensson i Hatten anhåller å Anders Wilhelmssons och hh Märta Andersdotters wägnar att inteckning måtte meddelas uti hemmanet Danstorp till säkerhet för bestånd af ett så lydande:
Kontrakt
Jag undertecknad med min kära hustrus samtycke upplåter genom årligt arrende till nuwarande brukaren Anders Wilhelmsson och dess hustru Merta Andersdotter i Danstorp 26 /з famnar uti fyrkant eller lika mycket deremot swarande 800 famnar i den Norra Kohagen, norr om Byggewägen, nedanföre den nu uppodlade planen, på båda deras lifstid mot följande wilkor neml:
1:o Planen får nu genast uppodlas och bebyggas, när arrendatoren det för godt finner, och får äfven begagna den uti wäxande skogen som nu befinnes på den nu utstakade planen för egen räkning, utan att aflåta någon.
2o Uti årligt arrende skall arrendatoren betala den 29 September 15 Rdr Riksgl. hvilket arrende tager sin början 1858.
3:o Om ej arrendet betalas på den bestämda dagen, så warder arrendatoren dermed sitt kontrakt förlustlig.
4:o Trohet och höflighet förbehåller sig jordägaren, både för sin räkning och äfven för sitt folk.
5:o De hus som arrendatorn uppför skall tillfalla hans rätta arfvingar efter båda deras död.
6:o Äfven förbehåller sig jordägaren att ej arrendatorn får intaga någon utan jordägarens tillstånd.
Med detta kontrakt förklarar wi oss å ömse sidor nöjde som skedde uti Danstorp den 29 Februari 1856.


Mantorp
(Se torpkartan nr 31)Märta Andersdotter framlevde sina dagar i den lilla backstugan, och säkert var det knalt och fattigt många gånger, ty det berättas att hon önskat att den stora stenen som låg framför farstubron vore av socker. Vattnet hämtade hon i en källa med starkt flöde som ligger nere i backen mot Kattebäcken, och den kallades efter denna kvinna för Martekällan.
I slutet av 1860-talet bodde dessutom ett par familjer i Västorp. De första var f.d. arrendatorn Johan Svensson och hustrun Anna Fredrika. Två barn föddes här, och ett av dessa erhöll nöddop av Märta Andersdotter.
Johan Svensson var med i den grupp som 1864 bildade Buckhults- och Danstorps Missionsförening. 5 år senare flyttade familjen till Björkholmen under Bollebo.
Johans bror, snickaren Anders Svensson, med maka och två barn bodde en kortare tid i Västorp. De flyttade sedan till Anneberg, där de fick anställning vid den nyuppförda tändsticksfabriken.
På 1880-90-talet vistades änkefru Maria Fermér med barn tidvis i den lilla stugan. Sonen Carl Reinhold var hautboist vid Smålands Grenadierer men gav sig senare av till Karlskrona. Fyra av döttrarna emigrerade till Amerika.
Märta Andersdotter, som av barnen i byn kallades Tututulla, fick på gamla dar kräfta i ett öga, som formligen ruttnade bort, och hon slutade sin levnad 1893. Hennes stuga och kvarlåtenskap såldes på auktion den 23 september 1893 (enl. annons i Eksjö-Tidningen 1893-09-19).
Omkring sekelskiftet var stugan borta och marken odlades upp. Endast några rödblommande prydnadsbuskar vid vägrenen påminner numera om var stället legat.

Förre korpralen Anders Mann blev ägare till den ena av Danstorps mellangårdar vid mitten av 1800-talet. Som brukligt på den tiden uppförde jordägaren en s.k. undantagsstuga, i vilken han och hustrun kunde njuta av sin ålderdom. I detta fallet byggdes stugan vid en skogslycka c:a 700 m öster om gården.
De första som flyttade hit var f.d. soldaten Johan Petter Caesar med hustrun Anna Catharina och dottern Anna Charlotta. Året var 1862, och stugan hade efter gårdsägaren fått namnet Mantorp.
Caesar var född i Askeryd 1812 och kom så småningom som dräng till Råsa i Eksjö socken. År 1831 gifte han sig med änkan Anna Olofsdotter i Danstorp. Hon härstammade från en släkt som varit byn trogen sedan början av 1700-talet. Den 23 febr. 1833 antogs J. P. Samuelsson Caesar till soldat vid Jönköpings Regemente med placering vid roten nr 99 Vittaryd i Lommaryds socken. Av allt att döma erhöll han namnet Caesar först vid denna tjänst. Åtminstone de första åren skötte han tidvis lantbruket i Danstorp vid sidan av soldattjänsten.
Caesar var en mångkunnig man med konstnärlig ådra, och ännu i dag återfinns arbeten som han utfört. Ett exempel är den väggfasta klockan i Danstorps norrgård, vilken han målade 1880. Förmodligen är det Caesar som huggit in årtalet 1831 och bokstäverna IPSS på granitstenen vid Danstorps kvarnfall samt utfört “kyrkorgelmålningen” på en öppen spis i södra mangårdsbyggnaden på norrgården. Även vid Solberga kyrka gjorde den förre soldaten en mångfald arbeten. Förutom till gravvårdar, som han svarvade av ekplankor, anlitades han vid vissa reparationer och renoveringar. År 1857 utbetalade exempelvis kyrkokassan 13 Rdr 16 Sk till Caesar för förgyllning av altartavelramen, m.m.
Möjligen var den mångkunnige mannen inspirerad av organisten och orgelbyggaren Ahlstrand, ty han förfärdigade också några mindre orglar för hemmabruk. En annan syssla, som Caesar också försökte sig på, var odling av rotfrukter, från vilka han andra året skördade frön till en viss avsättning i bygden.
År 1872 förtäljes att förre kyrkvaktaren Grahm vid slutet av sin levnad önskade att J. P. Caesar skulle bli hans efterträdare. Vid omröstningen erhöll emellertid en annan man, Sven Björk, flest röster i form av 2017 fyrktal mot 1282 för Caesar.
Efter hustruns död 1867 svarade dottern Lotta för hushållet i Mantorp. Hon hade två söner, Anton och Axel, som i slutet av 1880-talet emigrerade till Amerika. Efter något tiotal år återvände de till bygden och slog sig ned som lantbrukare i Danstorp. Anton hade i sin ungdom funderat på att bli soldat, men mönstringsnämnden var hård, så han “kasserades”. Axel Caesar bodde med sin familj i Ljunghult under Målen.
I november 1901 flyttade gamle Johan Petter och Lotta från Mantorp upp till Antons gård (Danstorp14), där den åldriga mannen slutade sina dagar den 29 april 1903.
F. korpralen Anders Mann, som uppförde backstugan, bodde i Mantorp från 1875 till sin död 1892.
Mann var i sin krafts dagar verksam som auktionsförrättare, och i tidningen Hvad Nytt? finner man närmare hundratalet annonser om auktioner, som han höll på 1850- och 60-talen. Han var även anlitad som god man vid lantmäteriförrättningar.
Mann arbetade också med sten och byggde på 1850-talet den ringmur som förr fanns kring Solberga kyrka.
Efter 1901 har Mantorp varit obebott. Stugan revs, och virket kom att användas vid bygget av en villa i Hunseberg, Nässjö socken. Den lilla ladugården låg kvar ännu en tid.
Under ett tiotal år i början av 1900-talet arrenderades Mantorp av skomakare Adolf Ring i Danstorp. Han hade en ko som betade på åkerlapparna kring stället.
Numera återfinns på platsen förutom en stenhög där stugan legat en fristående matkällare samt några fruktträd och syrenbuskar.

Gåvetorp (Se torpkartan nr 32)

Backstugan Gåvetorp var belägen på Målegärdes norra marker ganska nära Jägersholm och Korset som tillhörde Kongsryd. Den gamla byvägen mellan Danstorp och Hult gick förr fram i närheten.
År 1839 nämns Gåfvetorp första gången, och stugan var sedan bebodd av samma släkt hela tiden. Det var Sven Petersson, hustrun Anna och en stor barnaskara som flyttade hit. De kom närmast från Korset under Kongsryd och hade tidigare varit torpare i Hässlebo, där sonen Johan var född. Familjen levde under knappa förhållanden, och när husfadern Sven dog 1847 fick fattigkassan stå för begravningskostnaderna. Sonen Johan, som en tid varit på annat håll i socknen, återvände till Gåvetorp 1857 med hustru och tre barn.
Johan anlitades bl.a. som tanddoktor. Det berättar Elfving Gustafsson i Danstorp genom en dagboksanteckning från 1886. Elfving hade haft svår tandvärk, och efter en sömnlös natt begav han sig till Gåvetorp för att “bryta ut tanden, men hon gick av så att roten blev kvar”, står det noterat.
Även åderlåtning försökte sig Johan på, men detta kunde få nog så allvarliga följder, vilket framgår av en notis i Eksjö-Tidningen den 22 juni 1888:
Bonden Gustaf Andersson i Danstorp hade för vana att åderlåta sig en gång om året. I början av maj fick Andersson värk i vänstra armen, och han tog det som ett tecken på att det var dags för åderlåtningen. Kristi Himmelsfärdsdag begav han sig till Johan i Gåvetorp som “öppnade en åder” på den sjuka armen. Men strax efteråt svullnade armen så kraftigt, att Andersson blev tvungen att söka hjälp hos doktor Berg i Nässjö. Det visade sig då att en svår blodförgiftning hade inträffat, och mannen fick snarast inforslas till Västanå lasarett i Eksjö. Blodförgiftningen, som ansågs vara orsakad av åderlåtningen, spred sig genom bulnader och sår över hela kroppen. Efter två månaders vistelse på lasarettet och mycket svåra plågor avled Gustaf Andersson.
Förmodligen blev det inga fler åderlåtningar utförda av Johan i Gåvetorp, som slutade sina dagar i stugan 1895. Hans hustru Anna Lovisa dog året därpå, och därefter lades stugan öde. Till stället hörde också en liten ladugård, och virket från denna kom bl.a. till användning när skomakare Ferdinand Blom i Anneberg byggde sin villa.
Fru Amanda Grahm i Hult mindes Gåvetorp, och hon har i en bandinspelning berättat om livet i stugan vid slutet av 1800-talet.
Några syrenbuskar jämte stenlämningar på en åkerlycka visar alltjämt var Gåvetorp har legat.

Lyckeberg (Se torpkartan nr 33)

År 1848 lät socknen uppföra en stuga åt skräddaren Gustav Gustafsson-Klang med familj. Stugan fick namnet Lyckeberg och låg utmed vägen åt Släthult. Dåvarande sockenbyggmästaren, som utförde arbetet, erhöll 20 Rdr 2 sk 8 rst av fattigkassan för detta. Familjen Klang hade tidigare bott på ett flertal ställen i socknen och däribland det nyuppförda Ljungholmen under Blankefall. Sex år senare sattes ännu en stuga upp på platsen, och för att skilja dessa år talade man om Gamla och Nya Lyckeberg.
Det var Carl Nilsson från Kättstorps Husartorp som den 10 dec. 1853 hade upprättat ett kontrakt med jordägaren Anders Pettersson i Släthult. Enlig detta uppläts en plan intill den redan uppodlade, dit Carl Nilsson fick flytta en liten stuga som låg vid Stenklämman på Släthults ägor. I gengäld skulle 10 mans- och 10 kvinnodagsverken göras årligen under sommaren. Dessutom skulle man plocka 4 kappar “krösen”, tillverka 10 sopkvastar och 20 diskviskor. En del hjälp fordrades även vid skurning, bykning, linberedning samt vid lagning av vägar m.m.
“Kalle i Löckeberg” var med i ett arbetslag, som om sommaren 1871 byggde järnvägslinjen mellan Eksjö och Nässjö. Den 6 juni råkade Kalle komma under ett jordras i närheten av Långarum, och detta medförde att benet bröts och knäet blev skadat. (Hv N 1871-08-10). Så småningom kom Kalle hem igen till Lyckeberg, och minnesgoda ortsbor har berättat hur han linkade omkring på sina kryckor. Kanske som en följd av sitt handkapp hade Kalle på äldre dar börjat sticka strumpor, och han sågs ofta på missionsföreningarnas symöten. Bland barnen märks Sven Johan, Ida och Lindor, som alla arbetade på tändsticksfabriken i Anneberg. Några av dem bodde en tid i Gamla Lyckeberg.
När barnen var utflugna och makan Lovisa död, flyttade Kalle till fattighuset år 1899.
20 år tidigare nämndes Gamla Lyckeberg sista gången i längderna, och det är troligt att virket från de båda stugorna kom till användning vid den expanderande byggnationen i Anneberg.
Hembygdsvännen Eric Ehn i Anneberg har berättat att en stuga med namnet Byelund skulle ha funnits på Målegärdes ägor. Ehns far tjänade i Målegärde på 1870-talet, men det är obekant om stugan fanns då. Namnet Byelund har inte återfunnits i några längder. Kan det möjligen ha varit Gamla Lyckeberg?

Kättstorpatorpet (Se torpkartan nr 34)

“Kiättstorpa Ryttaretorp” var enligt sockenkartan från 1719 beläget i byns nordöstra hörn och strax söder om Bokdungen på Släthults ägor. Stället har haft funktion som ryttare- eller husartorp för N:o 47 Kättstorp, men det synes endast under korta perioder ha varit bebott av krigsfolk. Den vanliga noteringen i mantalslängderna var “Brukas till gården”. Torpet hade tydligen upprättats före indelningsverkets tid, ty i mantalslängden för 1696 nämns “Swen på Torpet och hustrun, fattige”. Samma år vigdes Hans Persson vid “Enkian i Kiättstorpa torp”, och annandag pingst 1698 begrovs “Hoo-Hansas hustru i Kiättztorpa torp”.
År 1732 dog en fattig men ärlig 94 år gammal änka från “Kättstårpetårpet, Hustru Kirstin Pedersdotter”. Hon hade varit gift två gånger och var sedan änka i över 40 år samt hade i hela sin livstid fört “ett stilla och Gudeligt leverne”.
I Kättstorps torp föddes 1752 en son till Kirstin Arvidsdotter, och pojken kristnades till Anders. Kirstin uppgavs vara “besufven” av båtsmannen Johan Skarp under löfte om giftermål.
År 1753 vigdes i Flisby kyrka änkemannen Per Hansson med änkan Ingeborg Andersdotter i Kättstorpetorpet. De skulle bo i Knapparp, där Per satt inhyses. Båda var fattiga, och Per återfanns på fattiglängden. Avvittringsskriften till barnen angående deras få ägodelar förvarades i Flisby kyrkokista.
Inhyses änkan Kjerstin Andersdotter från Kjettstorps torp hittades 1784 död i linlandet på byns ägor. Man återfann henne med några linstrån i handen, och hon besiktigades av Jonas Månsson och Johan Jonsson i Kättstorp. Någon misstanke om brott fanns ej, och man antog att hon dött av “invärtes slag”.
Flera hantverkare var tidvis bosatta i Kättstorpatorpet; exempelvis nämns sockenskomakaren här 1789, då han begärde avsked från sin tjänst. Församlingen biföll hans begäran med allmänt lovord om gott uppförande. Skräddaren Nils Bergqvist var verksam här till sin död 1833, och hans son Jonas Bergkvist blev sockenskräddare samt flyttade till Häggelund under Södra Äng 1836.
Soldatsonen Sven Petter Kort kom hit från Målen 1844 och arbetade som skomakare. Han och familjen flyttade 1850 till den nyuppförda backstugan Ledet under Långarum.
Några få år bodde sedan Carl Nilsson med hustrun Lovisa i Kättstorps husartorp. Socknen lät senare uppföra en stuga åt dessa vid Lyckeberg på Målegärde ägor. De sista som stadigvarande hade sitt hem i Kättstorpatorpet var Anders Jonasson med familj, och dessa flyttade 1856 till stugan Gladhem på Målens ägor.
Byggnaderna stod sedan obebodda i flera år, och på kartan från laga skiftet 1869 kan man se hur husen var placerade. Torpets marker delades slutligen 1911 mellan samtliga gårdsägare i byn. Man kom därvid överens om en något egendomlig lösning med smala flikade ägofigurer. Som en kuriositet kan nämnas att den smalspåriga järnvägslinjen Anneberg-Ormaryd gick tvärs över torpets marker, vilket framgår av kartan. Närheten till Släthults bokdunge har i senare tid givit Kättstorps forna husartorp namnet Bokhaga.

Stenklämman (Se torpkartan nr 35)

I mantalslängden för år 1679 nämns “Peer i Nybygget på Sätesgården Släthults ägor”. Detta Nybygget kan mycket väl gälla torpet Stenklämman som låg på gårdens nordöstra marker. Torpet är markerat på sockenkartan från 1719 (E85:1). Den första säkra källan är mantalslängden för år 1683, där “Steenklemman under Släthult” nämns bland övriga torp i Solberga socken. Namnet skulle kunna tydas till torpet som låg inklämt i stenig terräng. År 1690 begrovs “En gammal hustru ifrån Steenklämma”, och 1695 begrovs Måns i samma torp.
I början av 1700-talet bodde mjölnaren Per Persson med hustrun Ingeborg Gudmundsdotter i Stenklämman. Ättlingar till dessa var sedan verksamma vid Hamnaryds och Taskevads kvarnar.
Torparna gjorde dagsverken på Släthult, och herrskapet här stod vid flera tillfällen faddrar då torparbarnen kristnades. Så var fallet 1722, då överjägmästaren Johan Pettersons hustru Maria Christina Hammarfeldt var närvarande när Anders Pederssons och Kirstin Nilsdotters dotter Karin döptes.
Tiotalet torparfamiljer efterträdde varandra i Stenklämman under 1700-talet. Men även andra yrkesutövare påträffades här, såsom kyrkväktaren Jaen Svensson (död1782) och ryttaren för Blankefall Nils Holmberg med familj på 1780-talet.
Under första hälften av 1800-talet var tre generationer av samma släkt torpare i Stenklämman. Isac Andersson, f. 1770, d. 1823, var gift med Catharina Andersdotter, f. 1775, d. 1819. Deras son Johannes Isacsson, f. 1800, gifte sig 1821 med pigan Stina Andersdotter från Laryd. Man kan förmoda att de blivit bekanta under dagsverkena på Släthult. Familjen utökades med nio barn fram till 1841, men tre av barnen, däribland ett tvillingpar, dog i späd ålder. Carl Johan Johannisson, f. 1829, blev tredje generationen torpare i Stenklämman några år omkring 1850. Johannes och Stina bosatte sig i backstugan Bokelund år 1847.
På 1850-talet flyttades en stuga från Stenklämman till Lyckeberg på Målegärdes ägor.
Trumslagaren Johan Blom med makan Sofia  Fredrika bodde i Stenklämman till in på 1860-talet. Johan var stamfar för släkten Blom i Anneberg, och under tiden i Stenklämman föddes barnen Ferdinand 1854, Fredrica Sofia 1859 samt Oscar August 1861.
Johan Blom var på sin tid en flitig jägare, och ur ett stämmoprotokoll från 1 febr. 1857 hämtas följande. Blom förevisade två rävskinn av vilka öronen klipptes av samt brändes upp. Den ena räven påstods vara fångad i januari detta år och den andra under föregående år. Samtidigt uppvisade Blom 22 par rävöron, som han samlat under flera år, vilka också brändes upp. Blom meddelade också att han skjutit en uggla, och församlingen vitsordade att de 24 rävarna jämte ugglan blivit dödade utan skallgång.
Torpet kallades i dagligt tal “Klämman” eller “Klämma” och var bebott en bit in på 1900-talet.
Bland torparna här i slutet av 1800-talet må nämnas Anders Gustaf Carlsson. Carl Anders Hastig, Johan Gustafsson, Frans August Samuelsson och Johan Hultman. Hultman var gift med Anna Stina Carlsdotter, och makarna hade sex barn. Makarna Hultman var varmt kristna och lät som vuxna döpa sig i Svartåns vatten strax nedom Nykvarn en sen julikväll 1890. Vuxendop var vid denna tid ovanligt och uppmärksammades i en artikel i Eksjö-Tidningen.
Familjen flyttade 1899 till Granholmen under Älmeshult.
De sista som hade sitt hem i Stenklämman var Karl August Pettersson och hustrun Hilda Sofia med deras fyra barn. År 1912 bröt man upp och flyttade till Södra Vibäck.
Torpet Stenklämman uppgavs ha haft 8 tunnland åkerjord samt födde 4 kor och två stutar. Johan Hultman hade också häst. Stugan hade en våning, var knuttimrad och grå samt hade tegel lagd över torvtaket. Den plockades ned omkring 1941, och timret kördes till Klippet, där stugan skulle ha byggts upp. Men de bistra köldvintrarna på 1940-talet krävde mycket ved, och detta blev stugan “Klämmas” slutliga öde. Ladugården fanns kvar på platsen till fram på 1960-talet, då taket knäcktes en vinter med stora snömängder. En stensatt jordkällare minner alltjämt om var torpet Stenklämman en gång legat.

Hammarsberg (Se torpkartan nr 36)

I mars 1859, strax efter rotemästaren Samuel Qvicks död, upprättades ett kontrakt mellan husaren Olof August Hammargren och rusthållarna i Karstorp. Enligt kontraktet fick husar Hammargren ta hand om den kålgård som Quick innehaft, sådan den var utritad på byns storskifteskarta. Under den tid Hammargren tjänade “Kongl majistät och Kronan”, fick han inte intaga någon annan hyresgäst i stugan än den som rusthållarna gav sitt bifall till. Ur kontraktet noteras följande punkter:

3:o Alla husen som finns på planen efter deras död tillfaller deras arfvingar.
4:o Hvarken Hammargren eller den som han har till hyresgäst får göra någon skogsåverkan för Rusthållare eller någon annan. Om sådant sker så skall de flytta utan laga fardag.
5:o För ofvannämnde plan skall i årlig skatt ärläggas till Rusthållare 25 öre den 14 Mars.
6:o Utan vårt vidare hörande äger Hammargren att å detta Kontrakt erhålla Inteckningssäkerhet uti vårt ägande 1 Mantal Rusthåll Karstorp i Solberga socken.
Sålunda öfverenskommit och afslutat som skedde i Karstorp den 5-te Mars 1859.
J Hägg, Jöns Jansson, Swen Johan Johansson, Swen Magnus Andersson Rusthållare.

Svältan (Se torpkartan nr 37)Stugan fick namnet Hammarsberg och uthyrdes 1861 till träskomakaren Per Jonas Alm med hustrun Teresia, f. Hultgren. Makarna fick åren 1860-86 hela 16 barn. De yngsta föddes i Fridaholm under Älmeshult.
Efter avskedet från husartjänsten 1881 bosatte sig Hammargren med hustrun Maja Lisa i donationsstugan Hammarsberg. Han dog här 1890, medan Maja Lisa eller Mari, som hon vanligen kallades, levde till 1906.
Dottern Augusta Hammargren innehade sedan stugan till sin död 1924. Bygdens folk minns ännu den gamla vänliga damen som försörjde sig på att tvätta och stryka. För exempelvis stärkning av kragar betaldes 2 öre/st., och trots att inte några större slantar flöt in klarade hon sig bra tack vare sin förnöjsamhet.
Stugan med tillhörande täppa var bunden genom ett arrendekontrakt och en årlig summa på 8 kr till jordägarna i Karstorp.
Året efter Augustas död, 1925, såldes stugan på auktion och inköptes av Hj. Hultberg i Näs samt flyttades till Ormaryds samhälle. Under fastighetsbeteckningen Näs 146 behöll den namnet Hammarsberg och innehades sedan till in på 1980-talet av skomakare Artur Ring.

Torpet med det makabra namnet Svältan låg ett par hundra meter norr om Hamnaryds gård och strax intill vägskälet mot Blixås. På Dukers Karta över socknen från 1719 (E85:1) finns namnet Sveltan.
År 1692 “wigdes blinde mannen Lars i Swältestugan och Maria Persdotter och der boandes”. Bengt Larsson i Svältan eller “Hamnarydstårpet” omtalas som flitig bidragsgivare till kyrkokassan och de fattiga i början av 1700-talet. Beloppen varierade mellan 6 och 30 öre i dåtida mynt. Denne Bengt Larsson fick 1713 kyrkans uppdrag att transportera hem ett ankare (c:a 39 liter) franskt vin från Norrköping. I försellön därför fick han efter sin begäran 6 mark silvermynt. Bengts hustru (?) Elin Jönsdotter bodde kvar i Svälten efter mannens död, och hon antogs vara 100 år gammal vid sitt frånfälle 1755.
Ett annat par i Svältan var Peder Johansson och Elin Svensdotter, som på 1720- till 1740-talen fostrade upp de sex döttrarna Elisabeth, Brita, Kirstin, Karin, Ingeborg och Lena.
Under 1700-talets senare hälft påträffas i kyrkböckerna fem eller sex torparefamiljer som längre eller kortare tid bodde i Hamnarydstorpet. Bland dessa kan nämnas Jaen Håkansson och Maja Ebbesdotter med två pojkar och fyra flickor födda här fram till 1783.
Elever vid Sörängens folkhögskola i Nässjö gjorde våren 1979 en sammanställning över folk, som har bott i Svältan från början av 1800-talet och framåt. Huvuddragen av denna presenteras här.
Under 1800-talets första decennier bodde i Svältan Jaen Jaensson och hans hustru Lena Jönsdotter. Lena dog 1815, och paret var barnlöst.
År 1816 vigdes Jan Jansson (möjligen föregående man) med Maja Carlsdotter, och året därpå föddes sonen Johan Petter samt 1819 sonen Gustaf.
Sedan kom till Svältan Magnus Bengtsson och Maja Isaksdotter, vigda 1820. Sonen Johan Otto Magnus föddes samma år, och 1823 föddes en dotter som fick namnet Anna Lotta Månsdotter. Denna torparfamilj efterträddes bara några år senare av en ny, Peter Olofsson från Solberga och Maria Persdotter från Sandsjö socken. Mellan åren 1826 och 1851 föddes tre barn i Svältan, och familjen flyttade något tiotal år senare till Ollebo på Kärrs ägor.
Kristina Matilda Samuelsdotter föddes i Svältan 1847, som barn till Samuel Samuelsson och Anna Stina Nilsdotter. De hade kommit hit från Dunder på Blixås ägor 1845. En son som kallades Alfred föddes i familjen 1850, och samma år bröt man upp och flyttade till Ärrhult på Hults ägor.
Under åren 1851-57 uppföddes tre nya barn i Svältestugan av hustrun Helena Charlotta och hennes man torparen Isak Svensson. Deras äldste son, Johan August, dog före 7 års ålder av rödsoten, medan Alfred och Carl Magnus fick leva.
Torparfamiljen Svensson flyttade 1860 och efterträddes av Isak Falk med hustrun Anna Stina Johannisdotter. I denna familj, som bodde i torpet årtiondet ut, fanns två pojkar och tre flickor.
Tiden 1869 till 1888 fullföljdes dagsverksskyldigheterna från Svältan av Gustaf Alfred Gustafsson och makan Engla Carolina Johansdotter. De hade barnen Carl August f. 1868 och Matilda Olivia f. 1872. Familjen flyttade till N. Sandsjö på hösten 1888.
Från Höreda socken kom året därpå Adolf Johannisson med hustrun Klara och sex barn. Sonen Karl Johan Algot Adolfsson och hans maka Frida Matilda brukade Svältan till slutet av 1890-talet, medan hans föräldrar bodde i granntorpet Sjöholmen. Adolfs dotter Matilda Emilia och hennes man Johan Otto Jonasson innehade sedan torpet till år 1900, då de flyttade till Bälaryds socken.
De sista som hade sitt hem i Svältan var Oskar Fredrik Holst  och makan Karolina Sofia Tränk med åtta barn. De kom hit 1905 och flyttade till Skrämman under Grimsberg 1916.
Därefter stod stugan öde till 1926, då den jämte en gammal bod inköptes och flyttades till Sörängens folkhögskola. Enligt uppgift skulle stugan varit byggd år 1786, och i skolans park har den fått en fin placering samt genomgått pietetsfulla restaureringar.

Holmas soldattorp N:o 124 Holmasågen (Se torpkartan nr 38)

F.d. soldattorpet Holmasågen.

Detta torp har gamla anor och låg på Kärrs ägor, där vägarna möttes från Muntarp, Kärr, Ormaryd, Södra Äng och Hamnaryd. På Dukers karta från 1719 (E85:1) kallas torpet Såga. En nickesåg har troligen funnits vid ett fall i Svartån, som rinner nedom torpet, men belägg härför saknas. Däremot fanns Södra Ängs husbehovskvarn på platsen vid rannsakningen 1697.
Före indelningsverkets tid är det svårt att få en klar bild över torpets öden, främst därför att namnet växlar och längderna är ofullständiga.
År 1650 nämns Nils Hansson i Engztorpet, vilket troligen var identiskt med Holmasågen. Sågen eller Sågare-stufwan figurerar flera gånger på 1670-talet, men namnet förväxlas lätt med Elmeshultasågen.
I mantalslängden för 1679 finner vi Joen i Kiär Sågen med hustrun. Soldaten i Engh och änkan Åhra i Bänarp vigdes 1685 samt blev boende i Enghz Sågh. Först år 1687 omtalas Hollma Sågh på Kärrs ägor, och därmed har stället blivit bostad åt soldaten för rote N:o 124.
Även namnet Ormarydz Sågen i kyrkboken på 1710- och 20-talen gäller troligen detta torp. Vi ser hur man liksom trevar sig fram med olika namn på vad som man förmodar är samma ställe.

Kullatorpet eller Björkhagen (Se torpkartan nr 39)

Forskningen har givit bekymmer då det gällt att följa upp Kullatorpets öden sedan siste soldaten flyttat. Tydligen fick stället på 1740-talet namnet Björkhagen och blev dagsverkstorp under Hamnaryd.
År 1749 vigdes drängen Per Persson i Snarebo med Annika Andersdotter i Stenklämman. Det uppgavs att de skulle bo i Kullatorpet, men 1755 föddes deras son Per i Björkehagen under Hamnaryd. Sedan nämns ej Kullatorpet utan endast Björkhagen, och först i början av 1800-talet framgår av längderna att stället låg på Kulla ägor.
Från 1758 och ett 30-tal år framåt bodde Bengt Nilsson med hustrun Annika i Björkhagen. Namnen på åtta barn infördes i födelseboken. Senare bosatte sig familjen i Stubbetorp under Hamnaryd.
Efter dem kom Jaen Håkansson och hustrun Maja Ebbesdotter från torpet Svältan. Deras dotter Maja gifte sig 1804 med torparen Olof Nilsson, och dessa brukade Björkhagen några år. Sedan tog en äldre syster, Margaretha, vid tillsammans med sin make Nils Zachrisson. Om dagsverken fortfarande utfördes vid Hamnaryd har ej utretts. Däremot fortsatte torpet att ärvas på spinnsidan genom i sin tur deras dotter Katharina. Hennes man Karl Anders Magnisson blev siste torparen i Björkhagen, som alltså brukades av samma släkt i drygt 50 år. Torpets öde beseglades 1839, vilket framgår av följande utdrag ur sockenstämmoprotokollet:
“Torparen i Björkhagen på Kulla ägor, som genom brandskada förlorat icke allenast bostad utan också större delen av sina persedlar och effekter, anropas församlingens behjärtade understöd i denna svåra belägenhet. Ehuru församlingen med stort missnöje erfarit att denna brandskada vållats huvudsakligen genom vårdslöshet med eld, beviljas dock nämnde torpare, som befinner sig i utblottat tillstånd, ett frivilligt sammanskott som han själv får uppbära från den enskilda barmhärtigheten.”
Något nytt boningshus kom aldrig att återuppföras på den gamla platsen. Vid laga skiftet av Kulla 1867 noterades: “I avseende på ladugården vid Kullatorpet så överenskoms att Johan Gustaf Johansson skall bekomma fähuset och foderladan samt Petter Johansson det återstående.”

Madstugan (Se torpkartan nr 40)

Madstugan låg ungefär en halv kilometer sydväst om gården Gullarp på nordsluttningen mot Vässledasjön och nära Svartåns utlopp i sjön. Stugan kan härledas bakåt i tiden åtminstone till slutet av 1600-talet, och den är markerad på sockenkartan från 1719.
Andra söndagen i advent 1696 begrovs “konan” Reginas barn i Åstufwan, och i kyrkoräkenskaperna för samma år noteras 12 öre i bårklädespenningar från Regina i Gullarpatorpet. Eftersom Madstugan låg nära Svartån, är det rimligt att den även kallats Åstugan.
År 1703 föddes Gudmund Pederssons och hustrun Ingiärd Månsdotters barn Karin i Madstugan på Gullarps ägor. Möjligen hade Gudmund tidigare varit korpral, ty i kyrkoräkenskaperna från 1716 omtalas att man köpt 8 mark hampa till klocksträngar av “förlovade korpralen i tårpet” för 12 öre marken (= 3 daler). Ytterligare hampa köptes från Grimsberg. “Ingen må förundra sig över att så mycket strängar köpts in och blivit utslitna, då man under drygt ett år ringt för hennes högst saliga majestät änkedrottningen”.
Salomon Gudmundsson var förmodligen också en äldre son i familjen. Denne ställde 1716 upp som soldat för N:o 120 Hafsvik, och han var då 19 år gammal. Salomon tjänade roten till 1739, då han beviljades avsked på grund av torrvärk i vänstra benet som var krokigt. Efter avskedet bosatte sig Salomon i barndomshemmet Madstugan, där hustrun Ingrid avled 1743.
På hösten samma år gifte Salomon om sig med Brita Perssdotter från Knapparp. I det tidigare äktenskapet hade han tre barn, vilka fick dela 12 daler silvermynt i arv efter modern. Britta födde ännu tre barn åt Salomon i Madstugan, varav äldste sonen Carl dog i lungsot knappt 20 år gammal.
År 1770 slutade gamle “afskjedade” soldaten Salomon sina dagar, och året därpå drunknade av en vådlig händelse hans änka Brita Pehrsdotter.
Fram till 1791 bodde sedan Pehr Olufsson i Madestufwan. Han dog detta år, och fattigkassan fick 1 skilling och 3 runstycken efter honom.
År 1793 kom Johannes Håkansson och hustrun Maja Olufsdotter dit. Johannes gifte efter Majas död om sig med Lena Månsdotter, och fyra barn föddes här fram till 1827. Bland dem var sonen Magnus, f. 1821, som efter fadern blev torpare i Madstugan och med sin familj bodde här till 1851.
Inhyses Isak Carlsson med maka och fyra barn hade fattigstat från Solberga församling under de tiotalet år, som stugan vid Vässledsjön var deras hem. De sista människorna i Madstugan blev smeden Karl Lorentz Johansson-Svanström med hustrun Kristina Lovisa Sjölander. Svanström tillverkade bl.a. bössor och hade sin smedja något hundratal meter söder om stugan.
Ungefär samtidigt som Gullarp överfördes från Flisby till N. Solberga 1884 flyttades Madstugan från sin gamla plats till utkanten av Annebergs samhälle och fick där namnet Lorentzdal. På samma plats där Madstugan låg uppfördes senare Gullarps tegelbruk.

Ljungholmen (Se torpkartan nr 41)

Ljungholmen nämns första gången 1844 och kallades då Korpral Parks stuga. Denna var belägen vid infartsvägen till byn Blankefall från Kättstorpshållet. Park bodde vid denna tid i husartorpet Knutstorp och synes aldrig ha bosatt sig i Ljungholmen. De första skrivna här var Gustaf Gustafsson och hans familj, men dessa flyttade redan efter något år till Lyckeberg under Målegärde.
Från 1850-talet bodde i stugan förre sockenskräddaren Johan Bergqvist, hustrun Stina Greta samt deras barn. Tre av barnen dog i de svåra farsoterna hjärnfeber och rödsot i mitten av århundradet. Jonas slutade sina dagar här 1865.
Stugan är med på laga skifteskartan över Blankefall från 1863, och på den återfinns även uthuset som bl.a. hade bås till en ko.
Från 1870-talet och till sin död 1925 bodde här Johan Svensson, som vid något tillfälle kallades “husman”. Han var gift två gånger, och den första hustrun hette Carolina. Den andra var Anna Maria Svensdotter, och hon flyttade till ålderdomshemmet efter mannens död. Den sista som bodde i Ljungholmen var Tilda och Axel Gustafsson med fyra barn. På hösten 1929 flyttade de till Barkeryds socken.
Virket från stugan plockades därefter ned och flyttades till Ormaryd, där det återuppfördes och under 50-talet år tjänstgjorde som Artur Rings skomakareverkstad.
En potatiskällare på platsen minner idag om var Ljungholmen en gång legat.

Ledet eller Kortebo (Se torpkartan nr 42)

Fattigvården i Solberga församling byggde 1850 en stuga på Långarums ägor åt skomakaren Sven Petter Kort. I vissa längder nämns stundom “Långarumsledet”, men det vanliga namnet på stället blev Kortebo(Kottebo) efter innehavaren. Stugan låg intill vägen mot Blankefall och helt nära järnvägskorsningen. Säkert var det en stor händelse för familjen Kort när NOJ-banan (Nässjö-Oskarshamns Järnväg) drogs fram, och de första lokomotiven kom frustande in på knutarna i början av 1870-talet.
Sven Petter var son till soldaten Kort i Målen, och hustrun Johanna hade tillnamnet Giss, Båda flyttade till fattighuset 1883.

Norrhemmet (Se torpkartan nr 43)

År 1853 företedde korpralen Anders Jarl ett värderingsinstrument, enligt vilket han hade odlat till ett värde av 279 Rdr 23 Sk Banco. Församlingen tillstyrkte hans önskan att söka någon uppmuntran hos Patriotiska Sällskapet.
Ungefär samtidigt hade Jarl låtit uppföra en gratialiststuga på Bollebo ägor. Denna fick namnet Norrhemmet och låg strax väster om vägen mot Blankefall samt cirka 300 m norr om mangårdarna. Stugan var klar vid laga skiftet 1854, men Jarl flyttade inte hit förrän efter avskedet 5 år senare. Under tiden beboddes stugan av några inhyses familjer.
Jarls hustru Stina dog i Norrhemmet 1875, och ett par år därefter flyttade den gamle korpralen till en dotter och måg i Barkeryds socken.
Senare bosatte sig Carl Magnus Johansson med familj i Norrhemmet. De hade tidigare varit gårdsbrukare i bl.a. Solberga säteri, där döttrarna Kristina och Sofia var födda. Dessa bodde kvar i stugan efter föräldrarnas död vid sekelskiftet och sysselsatte sig som sömmerskor. Sofia dog vid julen 1940 och blev den sista som hade Norrhemmet som hemvist. Grundstenarna jämte två resliga lönnar minner idag om var backstugan en gång legat.

Bollebo Soldattorp N:o 127 Tallholmen (Se torpkartan nr 44)

Vid indelningsverkets början på 1680-talet bildade de tre halva mantalen Bollebo, Muntarp och Kulla en rote under Kalmar Regemente. Soldattorpet förlades från början på Kulla ägor, men flyttades på 1720-talet. Se vidare Kullatorpet och Björkehagen.
I Jönköpings Regemente och Västra Härads kompani blev Bollebo den sista av rotarna i N. Solberga socken med N:o 127.
Bollebo soldattorp, vanligen kallat Bållebotorpet, låg på utmarkerna nordost om gårdsbyggnaderna och nära gränsen mot Blankefall.
Soldaten Lars Svensson med makan Maria Andersdotter var de första som bodde i knekthemmet, där dottern Kirstin föddes 1725. Lars Svensson nämns sista gången 1739, då han var kommenderad till Malmö.
Näste soldat Oluf Andersson-Bålling dog 1742 och efterträddes året därpå av Jonas Bålling. Denne betraktades emellertid som gammal och oduglig samt avskedades redan efter något år.
Som synes av generalmönstringsrullorna hade Bollebo rote mycket bekymmer med sina soldater i mitten av 1700-talet. Adolph Bålling antogs den 26 maj 1747 och “blev död” 1754. År 1755 skrevs Samuel Giersell in som musikant vid kompaniet med placering i Bollebo. Han erhöll avsked redan efter något drygt år. Sedan kom Eric Persson, som dog den 20 sept. 1759 i Pommern. I januari 1760 ställde Per Asklund upp som rotesoldat för att ånyo göra tjänsten vakant efter två år.
Den 24 juli 1764 tillträdde Jan (Johannes) Nilsson-Stark soldattjänsten för N:o 127. Hustrun hette Maja Jönsdotter, och hon födde sju barn i Bållebotorpet fram till 1779. Bland dessa blev sonen Johannes, f. 1766, soldat vid regementet och fick namnet Frij. Dottern Anna Catharina gifte sig 1785 med soldaten Nils Lilja. Under denna tid befordrades Stark först till vice korpral och i april 1785 till korpral. Han var då 47 år gammal med 21 tjänsteår samt enligt rullorna 6 fot 3¼ tum lång. Med sina 186 cm i strumplästen var Stark säkert en av kompaniets ståtligaste knektar.
Korpral Stark efterträddes av Jonas Båll, född i Säby 1771 och gift med Maja Israelsdotter. I december år 1800 inträffade en svår eldsvåda i soldattorpet, då både stuga och bodbyggnader brann ner till grunden. Soldatfamiljen Båll och mannens gamla föräldrar Hindric Ryberg med hustrun Lena blev därigenom husvilla. Sockenstämman anmodade roteintressenter och grannar att enligt sann kristendom förbarma sig över de nödställda. Soldatens mor fick därvid omedelbart flytta in i fattighuset, där den som hade bredast säng skulle bereda henne plats. Hennes man Hindric beviljades 24 skilling ur fattigkassan till ett par skor.
Soldattorpet måste emellertid byggas upp igen, och härtill beslutade församlingen att varje fullgård (1 mantal) i socknen skulle bidraga med 16 skilling. Dessa pengar skulle uppbäras av rotebönderna Jonas i Bollebo och Petter i Kulla. Varje fullgård skulle dessutom bidraga med ett dagsverke eller med 8 skilling till soldattorpets återuppförande.
Jonas Båll tog avsked som soldat någon gång efter 1806 och flyttade till en backstuga på Kulla ägor, där han och makan bodde till 1829. Näste soldat Anders Båll dog 1815, och han efterträddes av Augustinus Glad, som var dotterson till torparen Augustinus i Skrämman. Glad var gift med Maja Hansdotter från Bollebo och far till tre barn födda i soldattorpet på 1820-talet. År 1826 beviljades han avsked och bosatte sig med familjen i torpet Hultet på Buckhults ägor.
Sedan kom korpral Anders Jarl, född i Höreda 1803 och gift med Stina Carlsdotter. Jarl deltog i byggandet av Göta kanal och utmärkte sig därvid så att han erhöll medalj. Han erhöll ännu en utmärkelse, nämligen svärdsmedaljen 1853.

Medalj från byggandet av Göta kanal

Svärdsmedaljen, Foto Antikvarisk-Topografiska arkivet, Stockholm

Den gamla stugan Mostorp har flyttats till trädgården invid huvudbyggnaden i Bänarp.


Mostorp
(Se torpkartan nr 45)Under denna tid eller omkring 1840 fick Bollebo soldattorp namnet Tallholmen. Här föddes sju barn fram till 1844.
En åkerlycka på Blankefalls ägor kallas troligen efter korpral Jarl för “Jarlalyckan”. På 1850-talet lät korpralen bygga stugan Norrhemmet, där han och familjen bosatte sig efter avskedet 1859.
Johan August Carlsson född i Björkehagen under Kulla, som en gång varit rotens soldattorp, blev 1859 soldat för N:o 127. Johan Strand, som knektnamnet lydde, gifte sig med Catharina Sofia  Månsdotter Rehn från Dungen. Familjen i Tallholmen utökades med nio barn fram till 1880. Han var soldat i roten No 127 Bållebo (Tallholmen) till slutet av 1891. Familjen flyttade till Hunseberg, Nässjö, 1891. Sonen Axel blev sedermera skomakaremästare och innehade, tillsammans med den yngre brodern Helmer, Bröderna Wikstrands skoaffär i Nässjö.
Siste Bollebosoldaten Gustaf Tingvall tjänstgjorde mellan 1890 och 1901. Efter indelningsverkets upphörande blev torpet obebott och byggnaderna revs ned.

Bänarps brukare Anders Zachrisson avled 1854. Efter hans död byggdes en stuga åt änkan Stina Månsdotter. Stugan som kallades Mostorp uppfördes 1857 ett par hundra meter norr om gårdsbyggnaderna och nära vägen mot Lövhult.
Stina slutade sina dagar här 1885.
En annan änka, Maja Lena Persdotter, blev den sista som stadigvarande hade sitt hem i Mostorp. Hon flyttade till fattighuset 1905.
Efter att sedan ha stått tom i många år flyttades stugan fram till gården, där den först användes som vedskjul. Jägmästare Andræ lät senare resaturera gamla Mostorp till en förnämlig gäststuga i ett hörn av trädgården.

Bänarps Soldattorp N:o 123 (Se torpkartan nr 46)

Annons i Eksjö-Tidningen den 1 april 1898.

Bänarp rustade ursprungligen soldat inom Kalmar Regemente och hade då rotehjälp av ½ mantal Dängestorp i Eksjö socken.
När Jönköpings Regemente tog över 1692 organiserades rote N:o 123, som bestod av gårdar enbart från N. Solberga socken. Bänarp förmedlades därvid till ¾ mantal och strörotarna Lilla Fåglehult, Målegärde och Norra Vibäck motsvarade ¼ mantal vardera.
Soldattorpet anlades också vid denna tid cirka 400 m öster om gården, nära en liten bäck som rinner mot Göljarydsgölen.
Från 1691 är antecknat att soldatens moder dog, varvid kyrkokassan erhöll 8 öre i “test. från Bänarpetorpet”. Förste soldaten som hette Pär Svensson (Sunesson) antogs år 1683. Hans öden är inte kända, men troligen stupade han vid krigsfronten nere i Europa.
När den unge bänarpsknekten Johan Mattisson 1712 vigdes med pigan Kirstin Joensdotter från Norra Vibäck fick han omedelbart resa ut mot “Rixens fiender”. Någon testamentsskrift hann man inte upprätta, men han lovade sin brud att i den händelse han skulle dö barnlös, så fick hon oklandrat njuta och behålla det lilla han ägde.
Johan lär väl ha dött eller blivit fånge i kriget även han, ty 1716 mönstrade en ny knekt för Bänarp. Denne var en 19-årig solbergason som hette Pehr (Peder) Danielsson och då blev kommenderad till Halmstad. Hemkommen därifrån gifte han sig med pigan från Långarum, Ingeborg Andersdotter. Men inte heller för detta soldatpar blev lyckan långvarig. Efter att ha deltagit i Karl XII:s ödesmarsch mot Norge 1718 tröt krafterna vid återtåget. Kanske frös han ihjäl i den stränga vinterkylan.
Den unga änkan Ingeborg gifte efter något år om sig med en pistolmakaregesäll från Jönköping, som hette Arvid Siöman.
Bänarps knekthem kallas vid denna tid Torlunda (event. förväxling med Turlunda) och näste soldat för N:o 123 blev Nils Bengtsson. Om hans hustru Margaretha Joensdotter berättas, att hon var född i Solberga och haft tjänst hos ärligt folk på flera ställen. Senast före giftermålet hade hon plats hos högvälborne baronen och generallöjtnanten Silfwerhielm på Brevik, varifrån hon fick ett hedervärt betyg.
I soldathemmet föddes fyra barn innan Nils 1737 blev kommenderad till fästningsarbeten i Landskrona, där han förolyckades.
Året därpå anställdes Nils Persson-Widman som soldat för Bänarp. Namnet Widman fick han av allt att döma efter ströroten N. Vibäck (Videbäck). Denne man dog av svullnad och vattusot 1758, samt efterlämnade makan Annika och tre barn.
Nästa gång blev det Fåglehults tur att ge namn åt rotesoldaten. Denne hette Hans Fogelberg och stod kvar i 20 år, då han förklarades oduglig genom förlust av tummen på vänstra handen.
Två soldater Björn, med förnamn Sven resp. Petter, tjänade roten fram till år 1800. Sven Björn dog i kriget mot Ryssland den 28 januari 1790.
Under 1800-talets första år brukades Bänarpstorpet av Petter Ericsson med hustru och barn. Samtidigt var lönlöse underofficeren Rudbeck, som befordrades till rustmästare, Bänarps krigsman under denna tid.
Fram till 1818 tjänstgjorde sedan Lars Björn, som befordrades till korpral. År 1809 var denne kommenderad till Gotland som då var intaget av ryssarna, och samma år deltog han i strider i Västerbotten, där han blev sårad och tillfångatagen. Björn var även med i fälttåget mot Norge 1813-1814, och han rapporterades ha tjänat utmärkt väl. Vid avskedet 1818 blev Björn lovad medalj men fick inte någon. Han återfanns senare i backstugan Paradis. Johan Lejon blev Bänarps siste soldat och han tjänstgjorde till sin död 1831. Roten blev därefter anslagen till fältmusikanters och gevärshantverkares avlöning.
N:o 123 blev därmed det första av socknens soldattorp som indrogs.
Det gamla knekthemmet beboddes och brukades sedan av torparfamiljer. Vid 1800-talets slut hittar vi sålunda Johan August Lindqvist, som med sin familj senare flyttade till Skomakaretorpet på Gimmarps ägor. Dessa efterträddes av Ernst Johansson med makan Hanna, som var dotter till Bänarps dåvarande ägare Claes Hansson. På hösten 1907 flyttade Ernst och Hanna till Krogen eller Stubben. De blev alltså de sista i Bänarps gamla soldatstuga, som därefter plockades ned och återuppfördes vid Muggebo i Nässjö socken, där den kallades Ledet.

Paradis (Se torpkartan nr 47)

Någon gång på 1810-talet bosatte sig förre torparen Adam Ericsson med hustrun Christina Svensdotter i en backstuga, som var belägen ungefär mitt emellan Bänarps soldattorp och Bänarps krog. Stugan fick namnet Paradis, vilket borde passa bra till torparen Adam. Denne hade på 1790-talet gjort dagsverken på Äskhult och bott i torpet Vinkan. Nu framlevde han sina sista år i Paradis, där han dog 1820.
Senare återfanns här förre arrendatorn på Bänarp, Karl Ericsson, och det är möjligt att han var bror till Adam. Båda var födda utsocknes.
Även förre bänarpskorpralen Lars Björn med maka bodde sina sista levnadsår i denna backstuga.
Från 1860-talet klassades Paradis som torp, och man hade odlat upp ett par åkerlyckor i dess närhet. Detta ställe och även de andra torpen på Bänarps marker var bundna med dagsverksskyldigheter vid Gisshult.
År 1865 bosatte sig torparen Carl Axel Larsson med makan Inga Maria (Ingrid) Olofsdotter i Paradis. Ingrids mor Katarina Jonasdotter blev mycket gammal, och Eksjö-Tidningen uppmärksammade henne vid flera tillfällen. År 1886 var gumman 98 år och hade tydligen bott hos sin dotter och måg sedan de bosatt sig i Paradis. Hon var aldrig registrerad i N. Solbergas husförhörslängder utan tillhörde Björkö församling, varifrån hon fick ett fattigunderstöd på 4 kr i månaden. Sommaren 1888 fyllde Katarina 100 år. Hon var sängliggande men hade god syn och hörsel samt ett utomordentligt minne. När gumman avled den 8 april 1894, nära 106 år gammal, bodde hon hos sin yngste son i Stensnäs under Torp i Björkö socken och uppgavs då vara Sveriges äldsta invånare. (E-T 1886-08-17, 1888-08-24, 1889-08-02, 1894-04-10). Carl Axel Larsson avled 1889 och hans änka Ingrid var ensam kvar i stugan till sin död 1898. Därefter lades stugan Paradis öde.

Bänarps Krog eller Stubben (Se torpkartan nr 48)

Sydöstra hörnet av Bänarp tangerar den gamla landsvägen mellan Eksjö och Jönköping. Här anlades en krog under senare hälften av 1700-talet. Dylika krogar var relativt vanliga, och enbart i N. Solberga socken fanns vid denna tid fyra stycken. Det berättas att man satte upp buteljer i fönstren och på detta sätt gjorde reklam för de varor som förbiresande kunde erbjudas. Något om denna verksamhet framgår dock inte av de kyrkböcker och andra handlingar som studerats.
En fattig änka, Sara i Bänarps Krogen, anmäldes vara husvill vid sockenstämman 1789. Enligt uppgift hade hon då för 18 år sedan själv låtit uppföra stugan. Sara dog 1792, och fattigkassan betalade begravningskostnaderna med 32 skilling. Hennes tillhörigheter såldes sedan på auktion.
Enligt husförhörslängden 1783-84 var Sara inhyses hos Johan (Jaen) Johansson och hans hustru Lisa. Johan hade i sin tur tagit hand om sin åldriga och sjuka moder Maria Börjesdotter från Barkeryds socken.
Överflyttning av gamla och orkeslösa personer mellan olika socknar var enligt dåtida förhållanden strängt förbjudet. Särskilt om personerna i fråga kunde tänkas ligga fattigvården till last. I detta fallet fördes saken vidare till “Höga Landshöfdinge Embetet”, men några åtgärder behövde aldrig vidtagas, då Maria Börjesdotter inom kort slutade sina dagar.
På 1820-talet och fram till 1833 bodde torparen Johannes Svensson-Frisk med familj i Bänarps krog. Dessa efterträddes av Lars Johan Nilsson och Lena Zachrisdotter, som fostrade upp fem barn i stugan. Ytterligare tre barn i familjen dog i unga år.
Omkring 1835 namnändrades Bänarps Krog till Stubben, möjligen i samband med att utskänkningen upphörde. Namnet Kroa levde dock kvar i folkmun så länge stället fanns kvar.
Både Lena och Lars Johan avled 1857. Lena hade varit värkbruten i 22 år samt lidit av gikt och sjukdom i bröstet. “Andligt bekymmer märkt av jordisk nöd” har prästen noterat. Lars Johan tillhörde den stora skara som senare på hösten föll offer för rödsoten.
I tidningen Hvad Nytt? den 21 april 1870 var följande annons införd:

Auktion den 25/4 uti torpet Sötestubbe (vanligen kallat Bänarps krog) i Solberga s:n. Försäljes lösegendom efter avlidne torparen Jonas Magnus Johansson: Tenn, koppar, järn- och träsaker, böcker, möbler, säng- och linnekläder, ull- och lingarn, kör- och åkerbruksredskap. Kreatur: 1 par stutar, 2 kor, 4 får med lamm, m.m. Broarp den 19/4 1870 C.A. Jonsson

Ett flertal familjer var sedan under relativt korta perioder torpare i Stubben. Bland dessa må nämnas Alexander Blomqvist, Adolf Fredrik Sand och Frans Gustaf Petterson.
Tiden 1907 till 1937 bodde här Ernst Johansson med makan Hanna och åtta barn. Barnen kallade sig Wilhelmsson, och de flesta var föda i torpet. Den siste innehavaren av Stubben, Gustaf Arvid Sköld, bröt upp härifrån 1939.
Stugan uppges ha varit av knuttimrad typ med runda sparrar i taket. Ytterdörren var särskilt påkostad.
Tre åkerlyckor fanns i torpets närhet, och dessutom brukades öppen jord vid de tidigare ödelagda torpen Paradis och Östorp. Ladugården var byggd 1912 hade plats för 3 kor samt häst. Den flyttades till Lövhult i samband med att torpet avvecklades.
Byggmästare Carl Ingesson i Ormaryd köpte torpstugan för 150 kr och förvandlade den till ved under de kalla krigsvintrarna på 1940-talet.

Östorp (Se torpkartan nr 49)

Bland de torp som redovisas i Vadstena klosters jordeböcker 1480 och 1502 finns ett, som heter Östintorp eller Östhenstorp, och som vid båda tillfällena låg öde.
Soldaten Per Hurtig tjänade N:o 122 Ormaryd i 42 år, och när han tagit avsked 1785 flyttade han och familjen från knekthemmet i Turlunda till Östorp ungefär en kilometer söder ut.
Östorp låg på Bänarps östra utägor, helt nära gränsen mot Sjunnaryd, och namnet härleds alltså från väderstrecket öster. Det medeltida Östhenstorp torde däremot ha anknytning till mansnamnet Östen.
Avskedade soldaten Hurtig bodde här till sin död 1800, och hans änka Maja Svensdotter dog 1819, 91 år gammal. Deras dotter Lena gifte sig med hälftenbrukaren Carl Ericsson, vilka senare återfanns i stuganParadis.
En annan av Hurtigs döttrar var Margaretha, som gifte sig med en dräng från Glömminge. Nils Jansson. Dessa blev torpare i Östorp och fostrade upp tre barn. Bland dessa var Magdalena, som med maken Johan Jonsson blev tredje torpargenerationen i Östorp. Familjen med fyra barn flyttade på 1840-talet till Göljaryd under Gisshult.
I likhet med många andra torp bytte Östorp invånare flera gånger under slutet av 1800-talet. De ofta barnrika familjerna bodde här på sin höjd ett tiotal år för att sedan fortsätta sin slitsamma tillvaro på ett nytt ställe.
Sist i raden var Jonas Larsson med makan Anna Maria f. Sandstedt, som kom till Östorp från N. Sandsjö 1887. Efter hustruns död och när de sex barnen flugit ur boet bodde Jonas ensam kvar i stugan till 1913, då han flyttade till Nässjö. Stugan stod sedan tom och revs först någon gång efter 1920. Någon mindes Östorp med en stor öppen spis i finrummet, murat av bullersten och sommartid försedd med enruskor.

Göljaryd (Se torpkartan nr 50)

På gränsen mellan Gisshult och Gimmarp ligger en liten göl, och på sluttningen cirka 100 m öster om denna anlades, troligen i slutet av 1500-talet, ett torp. Närheten till gölen gav upphov till namnet Göljaryd.
I tiondelängden för år 1600 står upptaget som nybyggare “Mårthen ij Göljarydh”. År 1613 vid indrivningen till Älvsborgs lösen noteras: “Lars i Göliarydh, uthfattigh”. I 1640 års mantals och boskapslängd är tre personner skrivna i Giöllariöd: Sven Persson, hustrun Ingrid Hiolsdotter samt pigan Ragnill Hiolsdotter. Åkern omfattade ½ tunna utsäde, och kreatursbesättningen bestod av 3 kor, 3 kvigor, 5 får samt ett svin.
Göljaryd är alltså ett av socknens äldsta torp, och även i kyrkböckerna förekommer stället mycket tidigt. Den 22 april 1638 begrovs “Änkans son i Giöliarydh, som drunknade förliden höst när han åkt på isläggen”.
I början av 1660-talet skrevs Göljaryd som Lars Hårds backstuga, vilken var avhyst och öde. År 1665 noteras helt kort “Giöllgare opbrendt” och därefter nämns inte torpet förrän i slutet av 1670-talet, då Lars Jönsson och hustrun var skrivna här.
Under ett 20-tal år i början av 1700-talet bodde Johan Pedersson och hustrun Karin i “Gisshultz Tårpet Gölljaryd”. Fem barn föddes i familjen fram till 1745.
Fortsättningsvis kan endast några utdrag göras över alla som under drygt tre århundraden haft sitt hem i Göljaryd. Således återfanns här 1801 frälse kamreraren Oluf Lundberg och hustrun Maria Thalén, när deras son Otto Fabian föddes.
År 1823 vigdes organistlärlingen Abraham Sjölander med pigan Stina Andersdotter i Göljaryd. Sjölander kom senare att inta en betydande roll som lärare i socknens folkskolor.
År 1867 uppmättes gårdarna av lantmätare, och kartan från denna tid visar tydligt bebyggelsen och de små kringliggande åkerlyckorna.
1800-talets senare del präglas av dagsverkstorparna, som i relativt korta perioder var boende i Göljaryd. Dock var Johan Petter Pettersson, hustrun Anna Maria Johansdotter och fem barn boende här från 1875 till 1905. Detta år flyttade de till en nyuppförd stuga på Gimmarps ägor vid namn Norrhemmet.
På 1910-talet var Karl Gustaf Adamsson med makan Matilda torpare i Göljaryd. Familjen med fem barn flyttade härifrån 1918 och bosatte sig i Skrämman under Grimsberg.
På 1920- och 30-talen ägdes Göljaryd av O. P. Söderström i Nässjö, och i torpet bodde vägarbetaren Bernhard Axelsson med makan Alva och deras tre barn. Sedan familjen flyttat 1934 lades Gisshultstorpet öde, och det berättas att byggnaderna senare brann ned.
På 1980-talet uppförde Birgitta och Curt Wahlström en villa på den gamla torpplatsen med ett idylliskt läge intill den lilla gölen. Villan bär också namnet Göljaryd.

Äskhultamålen ½ mantal frälse (Se torpkartan nr 51)

Äskhultamålen var på sin tid socknens sydligaste gård. Slutleden -målen eller -måle förekommer bara i enstaka fall i våra bygder.
“Jon i Eskholtamåla” nämns bland “Halfua Frelsis landbor” i jordeböckerna för åren 1563 och 1564.
I samband med indrivningen till Älvsborgs lösen 1571 var “Eskhultmåla” bland Erik Gustafssons gårdsinnehav. Åbon Nils var ägare till ½ pund koppar, 3 kor samt 1 “stodh” (häst), och för detta blev skatten 3 mark och 7 öre.
Enligt 1500-talets tiondelängder gavs 2-5 skäppor korn och ½-3 skäppor råg årligen till kyrkliga ändamål.
År 1640 brukades “Eskhultamåla” av Anders Persson och hustrun Karin Larsdotter. På åkerlapparna såddes 1½ tunna utsäde, och kreatursbesättningen bestod av  1 sto, 3 kor, 2 kvigor, 12 får och 1 svin.
Långa perioder under 1500- och 1600-talen hade Äskhultamålen samma ägare som sätesgården Äskhult. Släkterna Dachsberg, Uggla och Oxehufvud nämns bland possessorerna under andra hälften av 1600-talet.
På den rå- och rörskarta över sätesgården Äskhult som upprättades av Jonas Duker 1683 återfinns under punkt 3 “Eskhulte Måhlen”. Ett frälse hemman med “förskillde” åker och äng, men skogen brukas efter proportionen tillsammans med sätesgården Äskhult.
Under vissa perioder både på 1600- och 1700-talen brukades Äskhultamålen av två bönder jämte deras familjer. De närmaste decennierna efter 1750 var gården delad i två enheter med ½ mantal vardera.
År 1807 flyttade bonden Anders Persson från Näs till Äskhultamålen och var tillsammans med hustrun Catharina verksam här fram till hennes död 1851. Då hade sonen Johannes Andersson, f. 1810, tagit över bruket av gården. Han och hustrun Maja Lisa Svensdotter blev de sista som var skrivna i Äskhultamålen, då gården lades öde på 1850-talet. Flera år tidigare hade sammanläggning skett med huvudgården Äskhult, men namnet Äskhultamålen lever alltjämt kvar som egen fastighetsbeteckning.
På Äskhultamålens ägor nära Svartåns källflöden finns förekomst av s.k. issjölera. Denna kom under senare delen av 1800-talet till användning vid det livliga intresset för tegeltillverkning. När Äskhultamålen avvecklats på 1850-talet anlades en tegelugn på platsen. Den 13 maj 1854 upprättades ett kontrakt då gårdsägaren Gustaf Gustafsson bortarrenderade Äskhult med Äskhultamålen till Johannes Andersson i Näs. I kontraktet nämns bl.a. följande: “Skulle nybyggnaden vid tegelbruket fordras, åligger det arrendatorn att verkställa allt arbetet och forsling, däremot att ägaren anskaffar alla materialer.
Arrendatorn åligger att för tegelbrukets behov årligen upptaga och vintertid framköra så mycket lera och ved, som erfordras för dess ordentliga gång under sommartiden, jämte nödiga ökar. Skulle ved komma att inköpas från annat ställe, befrias arrendatorn från forslandet härav.
Arrendatorn verkställer förestående och förskjuter arbetslöner, tillser brukets ordentliga gång och anskaffar dugliga arbetare. Därför tillkommer honom en fjärdedel av behållningen, sedan alla omkostnader blivit avdragna. Ifall nämnde fjärdedel ej skulle uppgå till 100 Rdr Banco betalar ägaren en tredjedel och arrendatorn återstående två tredjedelar av de till arbetarna utfästa löneförmåner.”
Hur länge Äskhults tegelbruk var igång är inte känt, men det har berättats att tegel härifrån kördes med oxar till Nässjö på 1860- och 70-talen.
Rester av den stensatta tegelugnen samt lergropar söder härom minner om den forna verksamheten på platsen.
Då generalstabskartan uppmättes på 1870-talet sattes ett gårdstecken på denna plats jämte namnet “Äskhultamålen”. Gårdens ägor genomgick laga skifte 1915 tillsammans med Äskhult.

Ovanstående beskrivningar berör endast de torp som Norra Solberga Hembygdsförening har märkt upp med torpskyltar.
Övriga torp och platser i socknen finns beskrivna i boken  “Norra Solberga Bygd och folk” utgiven av Norra Solberga Hembygdsförening.

Share