Brännerier

Fram till 1855 var husbehovsbränning tillåten Sverige. Detta innebar att praktiskt taget varje by ute i socknen hade en eller flera brännvinspannor. I mantalslängden under första hälften av 1800-talet kan man få reda på vilka som brände och hur deras utrustning var.
På gårdarna i N. Solberga socken fanns således år 1820 hela 127 brännvinspannor med en sammanlagd volym av 1 990 kannor (=5 174 liter).
1840 hade antalet reducerats till 61 st. varav 10 var utrustade med mäskvärmare och totala volymen omfattade 1 309 kannor (=3 403 liter).
Störst utrustning hade kanske inte oväntat säterierna samt gästgivaregården Marietorp. Under 1700- och 1800-talen gavs dessutom utskänkning i gårdskrogar vid Bänarp, Glömminge och Hamnaryd.

Diagram över brännvinstillverkningen vid Glömminge bränneri i november 1868. “Värmegraden” vilket förmodligen innebar lufttemperaturen utomhus, har avmätts två gånger om dagen. Mängden destillerat brännvin uppmättes noggrant i dåtida rymdmåttet kannor och totalt under hela månaden framställdes 8 134 kannor (=21 148 liter). Härefter kontrollerades alkoholhalten, förmodligen med aerometer och man ser hur koncentrationen första dagen låg relativt lågt för att sedan stabiliseras runt 75%.

Efter husbehovsbränningens avskaffande 1855 anlades på sina håll s.k. kronobrännerier. Ett sådant var i bruk på Glömminge säteri under 1860-talet och verksamheten drevs i mindre fabriksskala av dåvarande gårdsägaren C.A. Andersson.
Exakt hur proceduren gick till i våra bygder är inte känt, men som råvaror till brännvinet användes antingen potatis eller säd samt vatten. Helt allmänt kan sägas beträffande potatis att denna först kokades sönder, varefter massan med hjälp av mältad säd överfördes till jäsbara sockerarter. Under den efterföljande jäsningen bildades etylalkohol (vanlig sprit) samt koldioxid. För att slutligen rena och koncentrera alkoholen användes en enkel destillation.
Glömminge bränneri låg nära en gren av Svartån och en förutsättning för att effektivt kunna kyla destillatet var tillgång till rinnande vatten.
Rusdryckstillverkningen var redan på 1800-talet omgärdad av noggranna bestämmelser under övervakning av kontrollanter. Ett par protokoll från verksamheten vid Glömminge har bevarats till våra dagar och ett av dessa har undertecknats av K.W. Pettersson i Långarum. En del av sifferuppgifterna i “mätnings- och graderingsprotokollet” över bränningen i november 1868 har sammanställts nedan.

 

Avsättningen för varan bör ha skett runt om i bygden med gästgiverierna som storkunder. År 1862 köpte exempelvis handlanden A.F. Esping i Eksjö 767 kannor brännvin till en kostnad av 1 112 riksdaler. Esping etablerade sig för övrigt senare som affärsman i det spirande stationssamhället Nässjö.
Brännvinspatron Andersson slutade sina dagar 1877 och några år tidigare hade hans lilla spritfabrik vid Glömminge lagts ned.

Share