Salpetersjuderi

Redan på 1400-talet hade man börjat tillverka svartkrut i Sverige. Krutet består av 13% kol, 12% svavel och 75% salpeter. De båda förstnämnda ingredienserna var relativ lättillgängliga, medan salpetern till en början fick importeras från Ostindien.
Så småningom kom man emellertid underfund med att lämplig kalisalpeter kan bildas i jorden under ladugårdar och gödselstackar tillsammans med vedaska. Gustav Vasa betecknade sådan “salpitterjord” för “kronoregale” och år 1538 tillkom den s.k. salpetersjuderistaten. Salpetersjudare blev ett nytt yrke och dessa var skyldiga att hembjuda sin produkt till kronan. Enbart här i Småland var ungefär 800 sjudare verksamma under stormaktstiden.
I mitten av 1700-talet kom förordning om anläggande av salpeterlador. Dessa var inga lador i nutida bemärkelse utan bestod vanligen av ett hårdstampat lergolv. På detta lades kreaturspillning, horn, hår, urin och annat avfall tillsammans med aska och kalk. Den säkerligen illaluktande blandningen omskyfflades då och då, samt begöts med vatten och urin. Genom kemiska processer och medverkan av luftens syre bildades bl.a. kalciumnitrat, som med hjälp av kalikällan asklut omsattes till kaliumnitrat (=salpeter).

Reaktionen under bakteriologisk nedbrytning kunde ta flera år i anspråk och när denna var klar lakades “jorden” med vatten i stora träkärl. Härigenom löstes den bildade kalisalpetern i vattnet, som sedan filtrerades och inkokades i kopparkittlar. Det är just från denna del av hanteringen som ordet sjudare härstammar.
När så vattnet var avdrivet återstod en vit eller troligen gråaktig massa av salpeter som hembjöds till kronan.

Vad N. Solberga socken beträffar så finner man salpetersjudare i mantalslängderna under senare hälften av 1700-talet. Omkring år 1800 började sockenstämman engagera sig för verksamheten, sedan man erhållit ett cirkulär från landshövdingen i Jönköping. Då ändamålsenliga salpeterlador skulle anläggas kontaktades en man som hette Petter Ullberg i Lekeryd och var expert på detta område. Ur Solberga kyrkokassas medel togs ett lån på 102 riksdaler 24 skilling till inköp av en sjuderipanna och andra behövliga redskap.

År 1816 organiserades salpetertillverkningen inom socknen till ett bolag och en mängd bestämmelser fastställdes. Bl.a. beslutades att en kunnig verkmästare skulle anställas och denna tjänst fick Johan Bohlin från Stockaryd. Bohlin bosatte sig i en stuga som hette Buren på Hyltans ägor i östra delen av socknen. Han var sedan verksam här till slutet av 1820-talet och vid några tillfällen redovisas den mängd salpeter som han framställt. Mellan Valborgs- och Helgonamässan 1819 hade således Bohlin tillverkat fulla 30 lispund (255 kg) rå salpeter. 1825 var kvantiteten 33 lispund, som han åstadkommit med sjudarepannan på flera hemman runt om i socknen.

År 1830 synes salpetersjudandet i socknen ha upphört och pannan utlånades till Anders Andersson i Bästhult, Barkeryds socken. Som ersättning härför skulle 1 riksdaler 12 skilling betalas för varje lispund salpeter. Sockenstämman beslutade att i stället för krutråvaran i natura lämna sin skyldighet till kronan i form av pengar. Man ansåg att jorden behövde vila och återhämta sig för att sedan bättre kunna nyttjas i lantbrukshänseende.