Tändstickstillverkning

Fram till senare hälften av 1800-talet var det förenat med mycket besvär att göra upp eld, Man fick då använda någon metod som byggde antingen på friktion eller gnistbidning mellan två föremål. Så gällde det att ha ett torrt och lättantändligt ämne till hands så att elden kunde ta sig.
Särskilda apparater s.k. elddon utvecklades så småningom och dessa kunde ha formen av t.ex. en pistol, där man med hjälp av flinta och stål åstadkom gnistor som antände exempelvis fnöske. Metoden var omständlig och tålamodsprövande och hellre gick man då till grannen och lånade eld.
En betydlig lättnad blev det att åstadkomma eld i samband med fosforstickorna som introducerades på 1840-talet. Dessa var emellertid synnerligen brandfarliga då de tände genom gnidning mot praktiskt vilken yta som helst. Gul fosfor som ingick i tändsatsen var dessutom giftig.
Så lyckades bröderna Janne och Carl Lundström i Jönköping förbättra ett patent av G. E. Pasch, där tändstickor endast tänder mot ett speciellt plån. En annan jönköpingsbo Alexander Lagerman konstruerade en sinnrik utrustning kallad komplettmaskin som besparade mycket arbete vilket tidigare skötts för hand.
1848 kom tändstickstillverkningen i Jönköping igång på allvar och snart spred sig tekniken att göra tändstickor inte minst i våra småländska bygder. Särskilt synes trakten runt Eksjö och Vetlanda ha sett åtskilliga industrier av denna art växa upp, för att vanligen efter endast några få år läggas ner. En del fabriker tillverkade spånaskar eller splint (stickor utan tändsats).
Några av industrierna var: Eksjö Tändsticksfabrik 1874-75, Eksjö-Mariannelunds Tändsticksfabrik 1871-84, Ingatorps Tändsticksfabrik (Vestra Ekås) tid okänd, Bjelkerums Spånaskfabrik 1884-88, Qvills d:o 1884-85 båda i Kråkshults socken, Bruzaholms Spånaskfabrik 1884-88, samt Sävsjö Splintfabrik 1871-75. I Jönköping har det funnits minst 8 fabriker med anknytning till tändstickstillverkning och i Vetlanda 5. Så är det också dessa båda orter jämte Tidaholm som in i modern tid blivit dominerande inom svenska tändsticksbranschen.
Numera sköts all tillverkning av Swedish Match med fabriker i Göteborg och Kungälv.
Inom Nässjö kommuns gränser är tre tändsticksfabriker kända nämligen i Anneberg, Gisshult (Nässjö) och Prinsfors. Av dessa ligger Anneberg och Gisshult inom N. Solberga socken och här följer något utförligare redogörelsen för dessa.

Annebergs Tändsticksfabrik

Disponentbostaden (senare Annebergsgården) på 1880-talet. Framför byggnaden dåvarande disponenten Daniel Heyman (sittande) samt hans familj.

1839 kom en ung volontär till husartorpet N:o 41 i Vässleda. Han hette August Kullberg och blev så småningom sergeant vid Smålands Husarer i Eksjö. 1849 förvärvade han Stora Knapparps gård. Redan på ett tidigt stadium tycks han ha intresserat sig för den kvarn och det vattenfall som fanns på granngården Pilabos ägor. I Södra Vedbo härads dombok 1851 ber Kullberg få anmärkt att nedanför Pilabo kvarnar finns ytterligare vattenfall. För Pilabos del får ett dammfäste anläggas mellan kvarnen och häradsvägen och för Knapparps ett dammfäste 20 à 30 alnar nedom denna väg. Det uppgavs att vattnet bl.a. skulle driva ett tröskverk vid det nedre fallet.
Kullberg hade många idéer och företagsam som han var försökte han sig på litet av varje och på ett tidigt stadium startade han tillverkning av ättika, stärkelse och en så besynnerlig produkt som konstgjorda kaffebönor. Då detta slog mindre väl ut. tog han upp tillverkning av fosforstickor omkring 1866. Tillverkningen började så smått i en gammal tegellada. Snart uppfördes en fabriksbyggnad intill Pilabo kvarn och denna liksom ett större boningshus (senare Annebergsgården) fick namnet Anneberg efter Kullbergs dotter Anna.

Kapsel med Annebergs fosfortändstickor

 

Fanér svarvades i en maskin som drevs med vattenkraft, men då stark torka rådde fick man anlita en stor oxe kallad “Grillen”, vilken drog en vandring. Av faneret framställdes sedan stickor i en vanlig hackelsemaskin. Allt var primitivt och de flesta arbetsmomenten fick utföras med handkraft.
Man doppade stickorna som var fästa i en ring i smält svavel och sedan i speciell fosforsats. Efter torkning förpackades de i kapslar och var inte beroende av plån, då fosforstickorna tände på vilken skrovlig yta som helst. Då man arbetade med så eldfarligt material är det förståeligt att flera allvarliga bränder inträffade.
Annebergsfabriken lär ha härjats av fler eldsvådor än någon annan svensk tändsticksfabrik, ofta med långt driftstopp som följd.
Inpackningen i kapslar fordrade på sin tid stor fingerfärdighet och arbetet betalades med 20-25 öre per 1 000 st. Arbetstiden var vanligen 12 timmar om dygnet och en skicklig jobbare kunde kanske hinna med 4 000 kapslar på en dag.

1870-71 uppfördes den första egentliga fabriksbyggnaden. Produktionen utökades och flera maskiner anskaffades för att underlätta tillverkningen, bl.a. en 10 hk ångmaskin. Det var kronofogde Gagner i Pilabo som blivit kompanjon med Kullberg och tillskjutit betydande kapital. Gagner kom emellertid i klammeri med rättvisan och hamnade i konkurs 1871, vilket ledde till en tids driftstopp. En firma Ander Knös i London som sålde Annebergs tändstickor trädde nu emellan och köpte Gagners del i fabriken så att produktionen åter kunde komma igång.
Man började vid denna tid använda askar för inpackning av stickorna och med detta följde en betydande hemindustri för ortsbefolkningen. Vid fabriken i Anneberg fick man hämta spånpapper och etiketter samt klister och senare lämna de färdiga askarna som betalades med 50-60 öre/1 000 st. Som klister användes rågmjöl och det berättas att förbrukningen ofta blev onormalt stor. Fabriksledningen anande orsaken och lät tillsätta en mindre mängd av ett giftigt illasmakande ämne till mjölet, och se då blev åtgången strax mindre.


Tändstickseiketter från Annebergs tändsticksfabrik. Etiketterna uppvisade en mångfald varianter med exotiska texter på främmande språk. Den äldsta kända asketiketten kom 1874 och bar texten “Pilabo tändstickor”. Annebergs säkerhetständstickor “222” (övre raden längst till höger) blev så omtyckta att de länge tillverkats med sin ursprungliga etikett av andra tändsticksfabriker.

Interiörbild från packsalen i Annebergs Tändsticksfabrik omkring 1900. Fabriken hade stor kvinnlig arbetskraft och även barn i 10-årsåldern togs gärna emot när det gällde enklare moment. Damen till vänster samt grabben är okända till namnen. De övriga är fr.v. Agnes Hultgren, Ernst Wassberg, Naemi Ottosson, förmannen Karl Svensson, Beda Wahlgren samt Elise Borgqvist.

Mycket trafik med varor förekom till och från Anneberg. Lantbefolkningen försåg sig gärna med fosforstickor när de återvände hem och det behövdes bara en lätt stöt för att det skulle slå eld i påsen där bak på hästskjutsen, något som dåtidens klåfingriga annebergsgrabbar roade sig med.
Förutom arbetare som direkt deltog i produktionen behövdes även reparatörer vid tändsticksfabriken. En sådan var August Johansson från Danstorp som en kortare tid i mitten av 1870-talet jobbade här. Han berättar i sina efterlämnade anteckningar att timlönen då var 10-12 öre och arbetstiden från kl. 06.00 till 19.00. Så småningom flyttade han till Solberga station där han startade ett företag som utvecklade sig till Solberga Mekaniska Verkstad.
Tillverkningen av fosforstickor var förutom brandfaran mycket hälsovådlig. Åtskilliga fall av fosfornekros (käkbensbrand) inträffade och förorsakade svåra lidanden.
År 1901 kom en lag som förbjöd försäljning av fosforstickor inom landet. Däremot kunde man alltjämt tillverka dem för export, vilket i Anneberg skedde fram till omkring 1911.
August Kullberg efterträddes i slutet av 1870-talet av Daniel Heyman som disponent för Annebergsfabriken. Under hans tid kom tillverkningen av säkerhetständstickor igång. En dansk ingenjör som hette Kaer kom dit 1877 från den nedlagda tändsticksfabriken i Prinsfors och hade med sig recept på säkerhetssats. Stickorna som “endast tända mot lådans plån” blev Annebergs specialitet och hedrades med fina internationella utmärkelser för högsta kvalitet.
Askarna levererades i trälådor som vanligen kallades tändstickskistor i olika format beroende på askarnas storlek. En kista rymde vanligen 7 200 tändsticksaskar.
De kistor som gick på export till tropiska länder var invändigt klädda med zinkplåt. Särskilda s.k. kallade zinklödare var sysselsatta med hopsättningen av detta emballage.
Den kanske viktigaste råvaran för tändstickor var aspvirke. Asp avverkades inte enbart i våra småländska skogar, utan huvudparten kom med fartyg eller gnom flottning över Östersjön från de baltiska staterna. Virket transporterades sedan via järnväg från Oskarshamn till Ormaryd för att slutligen nå fabriken i Anneberg.
Aspen är det träslag som närmast motsvarar de fordringar vilka ställs på ett fullgott tändsticksvirke. Tändstickan skall kunna tändas utan att den bryts av och därför måste träet ha en relativt god hållfasthet. Samtidigt skall stickan brinna lugnt och jämnt varför träet måste vara lagom poröst så att smält paraffin lätt sugs upp. Tändstickor, som i Annebergs fall huvudsakligen gick på exportmarknad, fick inte heller vara för tunga.
Stora “ruggor” eller upplag av aspvirke fanns både vid fabriken i Anneberg och på stationsområdet i Ormaryd.

De äldsta kända fotografierna av Annebergs tändsticksfabrik

Foto daterat till 1880-talet

C. O. Löwenadler var disponent för tändsticksfabriken i Anneberg under 1900-talets första decennier.

År 1896 inköptes Annebergs Tändsticksfabrik av Fred. Löwenadler i Trummer & Co i London. Hans bror C. O. Löwenadler blev företagets disponent. Med Löwenadler följde en stark expansion av det lilla industrisamhället. Kommunikationerna förbättrades genom en smalspårig järnväg till Ormaryd. En förnämlig idrottsplats byggdes mitt i samhället och kultur-, musik- och nöjeslivet nådde en för liknande orter ovanligt hög klass.
Från 1 januari 1903 ingick Annebergsfabriken tillsammans med 6 andra tändstickstillverkare i det nybildade Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks Aktiebolag. Vid tiden för första världskrigets utbrott exporterade Anneberg hela sin tillverkning. Asketiketterna uppvisade en mångfald varianter med exotiska motiv. Hela koncernen uppgavs då använda omkring 6 000 olika etiketter.
Den svenska tändsticksindustrin nådde under 1920-talet sin höjdpunkt. Ingenjören och finansmannen Ivar Kreuger hade 1913 engagerat sig i denna verksamhet och kom senare att här omsätta för dåtida svenska förhållanden enorma belopp. På hans initiativ bildades 1923 världstrusten International match corporation med framför allt amerikanskt kapital. Världshändelserna kom att spela en avgörande roll för Annebergs öden.
1923 introducerades en ny produkt i Anneberg. Det var s.k. cigarrtändare, en sorts tändstickor som antändes när de ströks mot en skrovlig yta. Fabriken och samhället upplevde en högkonjunktur åren 1927-1929, vilket också sammanföll med Kreugers storhetstid. Som mest var där 550 arbetare anställda.
1926 avled företagets disponent C. O. Löwenadler och han efterträddes av ingenjör Norén, som kom att bli tändsticksfabrikens siste chef.

Världskrisen efter 1919 då det började bli svårt för Kreuger att skaffa kapital medförde också en kraftig nedgång i produktionen vid Annebergs Tändsticksfabrik. Således arbetade man tidvis endast tre dagar varannan vecka.
Den 12 mars 1932 begick Ivar Kreuger självmord i Paris, ett pistolskott som också blev dråpslaget för Annebergsfabriken. Vid midsommar 1934 avskedades 200 arbetare och de återstående 200 fick gå vid årets utgång. En 67-årig epok i det lilla smålandssamhället gick därmed i graven.

Karta över Annebergs Tändsticksfabrik

2 Tändsticksfabrik
urspr. fosfortändstickor
4 Tändsticksfabrik
säkerhetständstickor
6 Arbetarebostad
9 Arbetarebostad
10 Arbetarebostad
12 Stallbyggnad
15 Ångpanne- och maskinhus
16 Magasin för tändstickor
18 Magasin för råvaror
22 Snickeri och lådverkstad
24 Magasin för råvaror
25 Stall och vagnbod
26 Fosforkällare
41 Lokal för Annebergs
hushållsförening
44 Arbetarebostad
45 Mekanisk verkstad
46 Magasin
47 Virkesskjul
48 Kubbsågnings- och
barkningsskjul
50 Vagn- och materialbod
51 Samlingslokal
53 Splint- och askfabrik,
svarvsal
58 Fabrikskontor
63 Spånskjul
66 Zinklödareverkstad
67 Arbetarebostad
68 Arbetarebostad
70 Arbetarebostad
107 Elektrisk kraftstation
110 Magasin

A = avlastning av aspvirke
K = Lastning på tåg av
tändstickskistor
T = Plats för tomvagnar

Nässjö Tändsticksfabrik (Gisshult)

Prov på asketikett från Nässjö Tändsticksfabrik

Bakgrunden till denna fabrik har varit svårare att utreda. Namnet finns emellertid registrerat tiden 1866-69 och fabriken uppges vara anlagd av en man som hette Claes Samuelsson i Gisshult. Enbart säkerhetständstickor lär ha tillverkats här.
Det är ju möjligt att en tändsticksfabrik anlades i det spirande stationssamhället i Nässjö på 1860-talet. Men Claes Samuelsson skulle vara boende på säteriet Gisshult, i södra delen av N. Solberga socken och 6 km från Nässjö station.
Från annat håll är också en tändsticksfabrik omtalad just i Gisshult. I september 1867 inträffade ett postrån i Eksjö stad. Rånaren visade sig vara en 19-årig yngling som hette A. J. Johansson och han greps på Nässjö station just som han stod i begrepp att emigrera till Amerika. Johansson var boende i Gisshult, där han tillsammans med en man som hette Palmgren skulle ha drivit en liten tändsticksfabrik.
Minnet av denna fabrik har levt kvar i bygden. Byggnaden användes senare som snickarbod men är nu omändrad till sommarstuga och utflyttad till stranden av Gisshultssjön. Strax intill gården fanns en husbehovskvarn i en bäck som kommer från Göljarydsgölen. Man kan väl förmoda att vattenkraften här utnyttjades även till tändstickstillverkningen. På en gårdskarta över Gisshult från 1867 hittar man förutom kvarnen ytterligare en byggnad vid dammfästet.
En man som hette Johan Ohlsson från Gissarp kunde berätta när han som ung gick till Gisshult och arbetade i tändsticksfabriken.
Fabriken i Gisshult kan ju mycket väl ha hetat Nässjö Tändsticksfabrik, eftersom den endast låg en dryg halvmil från stationen.
Intressant i sammanhanget är att utländska tändstickstillverkare bl.a. i Schlesien tagit upp etiketter med “Nässjö’s Tändsticksfabriks Patent Säkerhetständstikor” (obs felstavningen).
Däremot är inga originaletiketter kända här i bygden, eller har kanske någon nässjöbo en sådan i sina gömmor? I så fall bör den vara värdefull speciellt i samlarkretsar.

 

Share