Tegeltillverkning

Tegelbruk

Längs Svartåns dalgång rakt genom Norra Solberga socken förekommer på flera ställen s.k. issjölera. Denna kom under senare delen av 1800-talet till användning vid det då livliga intresset för tegltillverkning.
Vid Äskhultamålen längst i söder nära Svartåns källa var ett tegelbruk igång troligen på 1860- till 80-talen. Närmare uppgifter om detta är inte känt, men resterna av den stensatta tegelugnen samt lergropar söder härom minner om den forna verksamheten.

Av större betydelse var då Annebergs eller Knappevads tegelbruk beläget inom Tarketts förutvarande fabriksområde i Annebergs samhälle. Bruket anlades år 1864 och var igång till 1910-talet. Här fanns på sin tid en s.k. syskonugn med 12 eldstäder. Den årliga tillverkningen omfattade c:a 400 000 st. murtegel och 60 000 st taktegel. Leran togs upp ur gropar strax intill och där skiktet omfattade en mäktighet på 2-3 meter. För tegeltillverkningen behövdes dessutom sand och denna hämtades från en grusås på Pilabo ägor, ungefär där Smålands Annebergs Järnvägsstation sedan har legat.

Socknens tredje tegelbruk låg vid Gullarp strax söder om Vässledasjön. Axel Ferlin som ägde Gullarp vid sekelskiftet försökte sig på denna verksamhet. Nära den gamla strandlinjen av Vässledasjön, som sänktes i mitten av 1800-talet, fanns ett metertjockt lager av lera som kunde brännas till tegel. På 1800-talet hade det gamla torpet Madstugan rivits och på denna plats ansåg Ferlin det vara lämpligt att bygga en tegelugn. En utmärkt sandtäkt låg alldeles i närheten och strax intill byggdes en lada för torkning av det våtformade teglet. Tegelbränningen var dock igång endast några få år. Murningslera från Gullarp kom emellertid att levereras under relativt lång tid. I början av 1900-talet låg priset på en krona lasset för denna vara.