Gulingagatan

“Gulingagatan” Smålands Anneberg omkr. 1915.

Namnet “Gulingagatan” i Smålands Anneberg är ett minne från arbetarrörelsens barndom. Numera heter gatan Bryggaregatan, ett namn den fick på 1960-talet i samband med att gatuskyltar sattes upp i samhället. Men tidigare i omkring 60 år hade den kallats för Gulingagatan. Ursprungligen var namnet ett öknamn, som berättade om vilka människor, som bodde vid gatan. Dessa hade inte någon avvikande hudfärg. De kom inte från något annat land. De var varken rikare eller fattigare än andra. De arbetade, liksom de flesta andra vid den största fabriken i bygden – Annebergs Tändsticksfabrik. Det, som skilde dem från de övriga arbetarna, var i stället att de tänkte lite annorlunda när det gällde fackföreningsfrågan. Inte så att de inte ville organisera sig. De insåg nog, liksom många andra nödvändigheten av att gå samman.

Tidigare händelser vid fabriken hade lärt de anställda, att sammanslutning ger styrka. Ett exempel – år 1888 hade disponenten beslutat om en minskning av lönen för askfyllarna vid fosforavdelningen från 25 till 21 öre per tusen. De kvinnliga arbetarna där beslöt sig för att klaga och sände en av sina kamrater till disponentens kontor för att få bort avdraget. Det gick illa. Kamraten avskedades genast, och det blev inte tal om någon ändring.

När detta blev känt bland övriga arbetare på fabriken, blev alla mycket upprörda, och gemensamt beslutade man om att lägga ned allt arbete. Man samlades på “Släta plan” på Glömminge ägor. Därifrån tågade man i gemensam trupp upp till disponenten Heimans kontor och begärde underhandlingar. Disponenten nekade först att ta emot de protesterande, men då en hotfull stämning mer och mer började breda ut sig i arbetsskaran, gick han med på att underhandla.

Arbetarna var orubbliga och helt eniga – allt skulle gå tillbaka till det gamla. Disponenten hade inget att sätta emot. Den avskedade kvinnan återanställdes och avdraget upphävdes. Denna händelse gav en nyttig lärdom och bidrog säkert till att många sedan kom att organisera sig.

Arbetarna vid Gulingagatan var alltså organiserade, men inte i den fackförening som dominerades av socialdemokraterna. De var i stället organiserade i Svenska Arbetarförbundet – en sammanslutning, som ville hålla fackföreningarna rena från politisk inblandning. Det här var ett alternativ för dem som kanske många gånger skrämdes av den socialistiska agitationen vid de fackliga mötena. Ofta hade också de religiöst engagerade svårt att acceptera talet om revolution och kamp på barrikaderna. För dem var ju frid och fred heliga begrepp. Snabbt kom föreningen att kallas för en gul fackförening – en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsgivaren i syfte att förhindra strejker eller motverka arbetarnas inflytande på lönerna eller andra produktionsförhållanden. Dock visade det sig att detta inte hade någon grund i verkligheten.

De båda fackföreningarna existerade således sida vid sida inom samma fabrik. Var och en slöt separata kollektivavtal med företaget. Men denna situation ledde till gruppbildningar och kamp om de oorganiserade, då de ville ha en så stark förening, som möjligt. Man började titta snett på varandra, tala illa om varandra och ge varandra öknamn. “Gulingar” – fick de arbetare heta, som var anslutna till Svenska Arbetarförbundet. Dessa sökte sig mer och mer till varandra. Man började bygga hus inom samma område, efter samma gata och så uppstod “Gulingagatan”.

Lite egendomligt är det kanske, att gatan så länge fick bära detta namn, eftersom Svenska Arbetarförbundet endast existerade under en relativt kort period. Den bildades 1899 men upphörde redan 1915. Vid storstrejken 1909 hade förbundet varit solidariskt med LO och låtit sina arbetare gå med i strejken. Denna blev ju ett stort nederlag för de fackliga arbetarorganisationerna, och Svenska Arbetarförbundet återhämtade sig aldrig.

Den första fackliga föreningen i Smålands Anneberg ska inte heller ha bildats förrän år 1906, så den fackliga osämjan kan inte där ha pågått i så många år. Men trots det så lämnar den kvar en gruppbildning – Gulingagatan fick bära sitt namn i många år. Kanske är det svårt att riva barriärer, när de en gång har byggts upp.