Industriell verksamhet i N. Solberga socken
 

Se en samling av 200 tändsticksetiketter från hela världen!

När man studerar gamla handlingar som berör Solbergatrakten, finner man vid sidan om den rena agrarnäringen, att en kemisk eller geologisk karaktär på verksamheten varit anmärkningsvärt stor. Utövandet har förstås varit mera av typen hantverk än industri.
   Under 1700-och början av 1800-talet var således salpetersjudare flitigt verksamma på flera av socknens gårdar. Sjudarna levererade sin vara salpeter till Kronan för vidare framställning av krut.
   Kalkbrytning förekom här uppe på småländska höglandet vid gårdarna Hamnaryd och Karstorp.
   Tillgång på s.k. issjölera kom till användning för tegeltillverkning. Framtill 1910-talet var Knapparps tegelbruk igång och beläget inom tidigare Tarketts fabriksområde (tändsticksfabriken). Ett annat tegelbruk fanns i Äskhultamålen i södra delen av socknen.
   På 1840- och 50-talen drev Gustaf Svahn i Vasslösa under Buckhult ett garveri.
   Föga anande de som på 1820-talet anlade ett litet oljeslageri på Pilabo ägor mitt i nuvarande Annebergs samhälle, att orten drygt 100 år senare genom vaxduksfabriken skulle bli storförbrukare av linolja.
   Linolja är det urgamla bindemedlet vid beredning av målarfärg och oljan pressas på ett eller annat sätt ur linfrön. Anläggningen vid Pilabo som lydde under Släthults säteri är nu helt bortglömd och endast mantalslängder eller statistiska tabeller minner om dess existens.
   Omväxlande skrivs oljebruket eller oljeslageriet och ordet -slageri härleds från gamla tider, då man med hjälp av släggor drev in en kil i en anordning fylld med linfrö och på detta sätt pressade ut oljan härur.
   Pilabo Oljebruk använde av allt att döma vattenkraften från Svartån för utvinning av linoljan. Även om det inhemska spånadslinet inte är det lämpligaste som råvara till linolja, så är det ändå troligt att mogna linfrön från denna art pressades här. Linoljeframställningen vid Pilabo lades ned på 1840-talet.
   Men annan verksamhet kom snart till stånd på orten. Ur landshövdingarnas femårsberättelser får vi veta, att exempelvis år 1848 "Tvenne snusqvarnar vid Solberga och Knapparp hafva tillverkat snus för ett värde af 150 Rdr".
   Från 1827 finns en notering att Anders Åhl utvidgar mjölkvarnen vid Pilabo. Två år senare var en husbehovs- och legosåg igång vid vattenfallet. Denna ogillades av ägaren till Knappevads eller Taskevads såg, fältväbeln Melander. Han ansåg att sågarna låg för nära varandra och att trakten inte var tillräckligt skogrik för dessas kapacitet. Ett stort antal hemmansägare var emellertid intresserade av att sågen kom till stånd. Den årliga försågningen uppskattades till 90 tolfter stockar (= 1 080 st.) och häradssynerätten tillstyrkte anläggningen under förutsättning att den försågs med sågkista för upphämtning av spånen.
   1846 bosatte sig smeden Gustaf Fredrik Dahlberg i Pilabo och startade ett järnmanufakturverk med en spik- och en knivhammare. Detta var igång 1862, då en man vid namn J. E. Rosenquist utannonserade smedjan och fullständiga verktyg. Sedan är dess öden okända.
   Någon dryg kilometer från Pilabo ligger Glömminge säteri. Här var brännvinsbränneri i bruk under 1860-talet och verksamheten drevs av patron C. A. Andersson i Glömminge. Enligt bevarade protokoll tillverkades exempelvis i november 1868 drygt 21 000 liter brännvin vid denna anläggning. Spritvaran levererades huvudsakligen till dåtida gästgiverier och krogar i bygden samt till affärer i Eksjö. Glömminge bränneri lades ned på 1870-talet.

Upp

Fram till senare hälften av 1800-talet var det förenat med mycket besvär att göra upp eld, Man fick då använda någon metod som byggde antingen på friktion eller gnistbidning mellan två föremål. Så gällde det att ha ett torrt  och lättantändligt ämne till hands så att elden kunde ta sig.
  Särskilda apparater s.k. elddon utvecklades så småningom och dessa kunde ha formen av t.ex. en pistol, där man med hjälp av flinta och stål åstadkom gnistor som antände exempelvis fnöske. Metoden var omständlig och tålamodsprövande och hellre gick man då till grannen och lånade eld.
   En betydlig lättnad blev det att åstadkomma eld i samband med fosforstickorna som introducerades på 1840-talet. Dessa var emellertid synnerligen brandfarliga då de tände genom gnidning mot praktiskt vilken yta som helst. Gul fosfor som ingick i tändsatsen var dessutom giftig.
   Så lyckades bröderna Janne och Carl Lundström i Jönköping förbättra ett patent av G. E. Pasch, där tändstickor endast tänder mot ett speciellt plån. En annan jönköpingsbo Alexander Lagerman konstruerade en sinnrik utrustning kallad komplettmaskin som besparade mycket arbete vilket tidigare skötts för hand.
   1848 kom tändstickstillverkningen i Jönköping igång på allvar och snart spred sig tekniken att göra tändstickor inte minst i våra småländska bygder. Särskilt synes trakten runt Eksjö och Vetlanda ha sett åtskilliga industrier av denna art växa upp, för att vanligen efter endast några få år läggas ner. En del fabriker tillverkade spånaskar eller splint (stickor utan tändsats).
   Några av industrierna var: Eksjö Tändsticksfabrik 1874-75, Eksjö-Mariannelunds Tändsticksfabrik 1871-84, Ingatorps Tändsticksfabrik (Vestra Ekås) tid okänd, Bjelkerums Spånaskfabrik 1884-88, Qvills d:o 1884-85 båda i Kråkshults socken, Bruzaholms Spånaskfabrik 1884-88, samt Sävsjö Splintfabrik 1871-75. I Jönköping har det funnits minst 8 fabriker med anknytning till tändstickstillverkning och i Vetlanda 5. Så är det också dessa båda orter jämte Tidaholm som in i modern tid blivit dominerande inom svenska tändsticksbranschen.
   Numera sköts all tillverkning av Swedish Match med fabriker i Göteborg och Kungälv.
   Inom Nässjö kommuns gränser är tre tändsticksfabriker kända nämligen i Anneberg, Gisshult (Nässjö) och Prinsfors. Av dessa ligger Anneberg och Gisshult inom N. Solberga socken och här följer något utförligare redogörelsen för dessa.

Annebergs Tändsticksfabrik
1839 kom en ung volontär till husartorpet N:o 41 i Vässleda. Han hette August Kullberg och blev så småningom sergeant vid Smålands Husarer i Eksjö. 1849 förvärvade han Stora Knapparps gård. Redan på ett tidigt stadium tycks han ha intresserat sig för den kvarn och det vattenfall som fanns på granngården Pilabos ägor. I Södra Vedbo härads dombok 1851 ber Kullberg få anmärkt att nedanför Pilabo kvarnar finns ytterligare vattenfall. För Pilabos del får ett dammfäste anläggas mellan kvarnen och häradsvägen och för Knapparps ett dammfäste 20 à 30 alnar nedom denna väg. Det uppgavs att vattnet bl.a. skulle driva ett tröskverk vid det nedre fallet.
   Kullberg hade många idéer och företagsam som han var försökte han sig på litet av varje och på ett tidigt stadium startade han tillverkning av ättika, stärkelse och en så besynnerlig produkt som konstgjorda kaffebönor. Då detta slog mindre väl ut. tog han upp tillverkning av fosforstickor omkring 1866. Tillverkningen började så smått i en gammal tegellada. Snart uppfördes en fabriksbyggnad intill Pilabo kvarn och denna liksom ett större boningshus (senare Annebergsgården) fick namnet Anneberg efter Kullbergs dotter Anna.

   Fanér svarvades i en maskin som drevs med vattenkraft, men då stark torka rådde fick man anlita en stor oxe kallad "Grillen", vilken drog en vandring. Av faneret framställdes sedan stickor i en vanlig hackelsemaskin. Allt var primitivt och de flesta arbetsmomenten fick utföras med handkraft.
   Man doppade stickorna som var fästa i en ring i smält svavel och sedan i speciell fosforsats. Efter torkning förpackades de i kapslar och var inte beroende av plån, då fosforstickorna tände på vilken skrovlig yta som helst. Då man arbetade med så eldfarligt material är det förståeligt att flera allvarliga bränder inträffade. Annebergsfabriken lär ha härjats av fler eldsvådor än någon annan svensk tändsticksfabrik, ofta med långt driftstopp som följd.
   Inpackningen i kapslar fordrade på sin tid stor fingerfärdighet och arbetet betalades med 20-25 öre per 1 000 st. Arbetstiden var vanligen 12 timmar om dygnet och en skicklig jobbare kunde kanske hinna med 4 000 kapslar på en dag.

   1870-71 uppfördes den första egentliga fabriksbyggnaden. Produktionen utökades och flera maskiner anskaffades för att underlätta tillverkningen, bl.a. en 10 hk ångmaskin. Det var kronofogde Gagner i Pilabo som blivit kompanjon med Kullberg och tillskjutit betydande kapital. Gagner kom emellertid i klammeri med rättvisan och hamnade i konkurs 1871, vilket ledde till en tids driftstopp. En firma Ander Knös i London som sålde Annebergs tändstickor trädde nu emellan och köpte Gagners del i fabriken så att produktionen åter kunde komma igång.
   Man började vid denna tid använda askar för inpackning av stickorna och med detta följde en betydande hemindustri för ortsbefolkningen. Vid fabriken i Anneberg fick man hämta spånpapper och etiketter samt klister och senare lämna de färdiga askarna som betalades med 50-60 öre/1 000 st. Som klister användes rågmjöl och det berättas att förbrukningen ofta blev onormalt stor. Fabriksledningen anande orsaken och lät tillsätta en mindre mängd av ett giftigt illasmakande ämne till mjölet, och se då blev åtgången strax mindre.

Tändstickseiketter från Annebergs tändsticksfabrik. Etiketterna uppvisade en mångfald varianter med exotiska texter på främmande språk. Den äldsta kända asketiketten kom 1874 och bar texten "Pilabo tändstickor". Annebergs säkerhetständstickor "222" (övre raden längst till höger) blev så omtyckta  att de länge tillverkats med sin ursprungliga etikett av andra tändsticksfabriker. Se en samling av 200 tändsticksetiketter från hela världen!

Mycket trafik med varor förekom till och från Anneberg. Lantbefolkningen försåg sig gärna med fosforstickor när de återvände hem och det behövdes bara en lätt stöt för att det skulle slå eld i påsen där bak på hästskjutsen, något som dåtidens klåfingriga annebergsgrabbar roade sig med.
   Förutom arbetare som direkt deltog i produktionen behövdes även reparatörer vid tändsticksfabriken. En sådan var August Johansson från Danstorp som en kortare tid i mitten av 1870-talet jobbade här. Han berättar i sina efterlämnade anteckningar att timlönen då var 10-12 öre och arbetstiden från kl. 06.00 till 19.00. Så småningom flyttade han till Solberga station där han startade ett företag som utvecklade sig till Solberga Mekaniska Verkstad.
   Tillverkningen av fosforstickor var förutom brandfaran mycket hälsovådlig. Åtskilliga fall av fosfornekros (käkbensbrand) inträffade och förorsakade svåra lidanden.
   År 1901 kom en lag som förbjöd försäljning av fosforstickor inom landet. Däremot kunde man alltjämt tillverka dem för export, vilket i Anneberg skedde fram till omkring 1911.
  August Kullberg efterträddes i slutet av 1870-talet av Daniel Heyman som disponent för Annebergsfabriken. Under hans tid kom tillverkningen av säkerhetständstickor igång. En dansk ingenjör som hette Kaer kom dit 1877 från den nedlagda tändsticksfabriken i Prinsfors och hade med sig recept på säkerhetssats. Stickorna som "endast tända mot lådans plån" blev Annebergs specialitet och hedrades med fina internationella utmärkelser för högsta kvalitet.
   Askarna levererades i trälådor som vanligen kallades tändstickskistor i olika format beroende på askarnas storlek. En kista rymde vanligen 7 200 tändsticksaskar.
  De kistor som gick på export till tropiska länder var invändigt klädda med zinkplåt. Särskilda s.k. kallade zinklödare var sysselsatta med hopsättningen av detta emballage.
   Den kanske viktigaste råvaran för tändstickor var aspvirke. Asp avverkades inte enbart i våra småländska skogar, utan huvudparten kom med fartyg eller gnom flottning över Östersjön från de baltiska staterna. Virket transporterades sedan via järnväg från Oskarshamn till Ormaryd för att slutligen nå fabriken i Anneberg.
   Aspen är det träslag som närmast motsvarar de fordringar vilka ställs på ett fullgott tändsticksvirke. Tändstickan skall kunna tändas utan att den bryts av och därför måste träet ha en relativt god hållfasthet. Samtidigt skall stickan brinna lugnt och jämnt varför träet måste vara lagom poröst så att smält paraffin lätt sugs upp. Tändstickor, som i Annebergs fall huvudsakligen gick på exportmarknad, fick inte heller vara för tunga.
   Stora "ruggor" eller upplag av aspvirke fanns både vid fabriken i Anneberg och på stationsområdet i Ormaryd.

   År 1896 inköptes Annebergs Tändsticksfabrik av Fred. Löwenadler i Trummer & Co i London. Hans bror C. O. Löwenadler blev företagets disponent. Med Löwenadler följde en stark expansion av det lilla industrisamhället. Kommunikationerna förbättrades genom en smalspårig järnväg till Ormaryd. En förnämlig idrottsplats byggdes mitt i samhället och kultur-, musik- och nöjeslivet nådde en för liknande orter ovanligt hög klass.
   Från 1 januari 1903 ingick Annebergsfabriken tillsammans med 6 andra tändstickstillverkare i det nybildade Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks Aktiebolag. Vid tiden för första världskrigets utbrott exporterade Anneberg hela sin tillverkning. Asketiketterna uppvisade en mångfald varianter med exotiska motiv. Hela koncernen uppgavs då använda omkring 6 000 olika etiketter.
   Den svenska tändsticksindustrin nådde under 1920-talet sin höjdpunkt. Ingenjören och finansmannen Ivar Kreuger hade 1913 engagerat sig i denna verksamhet och kom senare att här omsätta för dåtida svenska förhållanden enorma belopp. På hans initiativ bildades 1923 världstrusten International match corporation med framför allt amerikanskt kapital. Världshändelserna kom att spela en avgörande roll för Annebergs öden.
   1923 introducerades en ny produkt i Anneberg. Det var s.k. cigarrtändare, en sorts tändstickor som antändes när de ströks mot en skrovlig yta. Fabriken och samhället upplevde en högkonjunktur åren 1927-1929, vilket också sammanföll med Kreugers storhetstid. Som mest var där 550 arbetare anställda.
   1926 avled företagets disponent C. O. Löwenadler och han efterträddes av ingenjör Norén, som kom att bli tändsticksfabrikens siste chef.

   Världskrisen efter 1919 då det började bli svårt för Kreuger att skaffa kapital medförde också en kraftig nedgång i produktionen vid Annebergs Tändsticksfabrik. Således arbetade man tidvis endast tre dagar varannan vecka.
   Den 12 mars 1932 begick Ivar Kreuger självmord i Paris, ett pistolskott som också blev dråpslaget för Annebergsfabriken. Vid midsommar 1934 avskedades 200 arbetare och de återstående 200 fick gå vid årets utgång. En 67-årig epok i det lilla smålandssamhället gick därmed i graven.

Nässjö Tändsticksfabrik (Gisshult)
Bakgrunden till denna fabrik har varit svårare att utreda. Namnet finns emellertid registrerat tiden 1866-69 och fabriken uppges vara anlagd av en man som hette Claes Samuelsson i Gisshult. Enbart säkerhetständstickor lär ha tillverkats här.
   Det är ju möjligt att en tändsticksfabrik anlades i det spirande stationssamhället i Nässjö på 1860-talet. Men Claes Samuelsson skulle vara boende på säteriet Gisshult, i södra delen av N. Solberga socken och 6 km från Nässjö station.
   Från annat håll är också en tändsticksfabrik omtalad just i Gisshult. I september 1867 inträffade ett postrån i Eksjö stad. Rånaren visade sig vara en 19-årig yngling som hette A. J. Johansson och han greps på Nässjö station just som han stod i begrepp att emigrera till Amerika. Johansson var boende i Gisshult, där han tillsammans med en man som hette Palmgren skulle ha drivit en liten tändsticksfabrik.
   Minnet av denna fabrik har levt kvar i bygden. Byggnaden användes senare som snickarbod men är nu omändrad till sommarstuga och utflyttad till stranden av Gisshultssjön. Strax intill gården fanns en husbehovskvarn i en bäck som kommer från Göljarydsgölen. Man kan väl förmoda att vattenkraften här utnyttjades även till tändstickstillverkningen. På en gårdskarta över Gisshult från 1867 hittar man förutom kvarnen ytterligare en byggnad vid dammfästet.
   En man som hette Johan Ohlsson från Gissarp kunde berätta när han som ung gick till Gisshult och arbetade i tändsticksfabriken.
   Fabriken i Gisshult kan ju mycket väl ha hetat Nässjö Tändsticksfabrik, eftersom den endast låg en dryg halvmil från stationen.
   Intressant i sammanhanget är att utländska tändstickstillverkare bl.a. i Schlesien tagit upp etiketter med "Nässjö's Tändsticksfabriks Patent Säkerhetständstikor" (obs felstavningen).
Däremot är inga originaletiketter kända här i bygden, eller har kanske någon nässjöbo en sådan i sina gömmor? I så fall bör den vara värdefull speciellt i samlarkretsar.

Upp

Silkesfabriken Astra i Anneberg

1936, alltså redan innan man kommit igång med vaxdukstillverkningen, startades en konfektionsindustri i f.d. tändsticksfabrikens tomma lokaler. Det var ett led i tändsticksbolagets strävan att bereda kvinnor arbetstillfällen. Företaget hette Silkesfabriks AB Astra och var ursprungligen en göteborgsfirma, som redan 1937 införlivades i Jönköping-Vulcan-koncernen. Krigsutbrottet 1939 med åtföljande textilransonering gav faktiskt ett uppsving för Astra. Fabrikens produkter dam- och flickunderkläder var nämligen undantagna från ransonering. Sortimentet utökades att omfatta dam- och flickklänningar samt även herrskjortor, allt i charmeuse och perlon. Dessa produkter var man först i landet med att framställa genom ett förfarande som närmast liknar virkning eller stickning. Garnet importerades ovarpat från Tyskland. Under högkonjunkturen uppgick arbetsstyrkan till 135 personer, de flesta kvinnor, och omsättningen låg runt 2 milj. kr. Chef för industrin var Gösta Birgersson från Vetlanda.
   Efter krigsslutet började det bli svårigheter att ersätta den naturliga avgången av sömmerskor, samtidigt som en begynnande allmän textilkris i landet var skönjbar. I det läget beslöt bolaget att avveckla sin verksamhet och våren 1953 var Silkesfabriken Astras saga all.
   Lokalerna var inrymda  i andra våningen på den nu rivna lagerbyggnaden. Under resten av 50-talet var en annan konfektionsfirma, Libo, verksam här och dennas tillverkning bestod huvudsakligen av herrskjortor.

Väveribolaget
Patron Nils Petter Nicklasson på Stumperyd bildade år 1881 Väveribolaget. De tillverkade tyger, schalar och filtar i ull. Ullen, samt s.k. "schoddy" köptes från grossister. Den kördes till Stenkars kvarn och "valkades" där vid en för detta ändamål uppförd anläggning, vilken drevs med vattenkraft. En del maskiner anskaffades, däribland några större vävstolar.
Verksamheten var dock inte så lönande, varför den lades ner efter sju - åtta år.

Upp

Vaxduksfabriken i Anneberg.
Annebergaren var sedan gammalt känd som utpräglad lokalpatriot, då både hans far och farfar hade jobbat vid tändsticksfabriken. Samhället hade alltså gott om arbetskraft som kunde sysselsättas i en relativt stor industri.
   Man sökte efter någon lämplig produkt att tillverka och som man helst var ensam om i landet. Bland de produkter som var uppe till diskussion kan nämnas kimrök (svart pigment). Säkert var det tur att denna  vara aldrig kom att tillverkas.
   Någon, troligen inom STAB, gjorde en marknadsundersökning och fann att Sverige importerade stora mängder vaxduk från utlandet. Varför inte starta en sådan tillverkning här i landet och förlägga den till Anneberg? Tiden var tydligen lämplig, ty Kooperativa Förbundet hade också umgåtts med planer att sätta igång en vaxduksfabrik.
   Förutom Tändsticksbolaget som var huvudintressent samt KF, kom även råvaruleverantören SOAB i Mölndal med i bilden. Dessa tre bildade gemensamt Svenska Vaxduks AB 1936 med civilingenjör Thore Ericsson som verkställande direktör. Som medhjälpare då fabriken byggdes upp anlitades två balter, Gräbner och Kunze, vilka tidigare hade sysslat med vaxdukstillverkning.
   Tändsticksfabrikens tomma lokaler byggdes nu om och produktionen började komma igång i blygsam skala under våren 1937 med max. 800 m vaxduk om dagen. Därmed inleddes epoken bestrykning i Anneberg, vilken sedan stod sig hela vaxduksperioden ut.
   Den tidigare nämnde Kuntze dog hastigt  efter bara något års tjänst i Anneberg. Med honom gick också mycket tekniskt kunnande i graven. I denna situation vände man sig till England där man hade god erfarenhet av vaxdukstillverkning. En man, mr Edwin Richardson, satt inne med ett speciellt linoljekunnande och var villig att flytta över till Sverige. Han blev här fabrikschef och stod kvar som sådan under hela 1940-talet. Fram till 1965 var han sedan företagets inköpschef varefter han bröt upp från Anneberg och återvände till sitt hemland.
   Vaxduksproduktionen utvecklades snabbt med ett flertal tilltalande mönster. Redan före krigsutbrottet täckte Annebergsfabriken 75% av marknadens behov. För att tillverka vaxduk behövdes bl.a. bomullsväv, linolja, kaolin, pigment, lacker och lösningsmedel av skilda slag. Dessa produkter kom nästan uteslutande från utlandet och avspärrningen genom andra världskriget vållade givetvis stora problem. Tack vare den s.k. lejdbåtstrafiken från Sydamerika fick man dock tag i mindre kvantiteter oljor och lacker. Trots detta tvingades man emellertid stänga fabriken några månader 1942. Men även om det tidvis var motigt kunde man vid jultiden samma år läsa i tidningarna: "Liksom föregående år har Svenska Vaxduksbolaget även nu till sina anställda utdelat en vacker julgåva, varvid arbetarna erhöllo en extra 14-dagars avlöning, medan förmän och tjänstemän erhöllo en månadslön vardera".
   Vid denna tid knöts civilingenjör Ingvar Carlson till fabrikens laboratorium och fick bl.a. som uppgift att finna inhemska ersättningsprodukter för att hålla tillverkningen igång. En sådan var nitrocellulosa som kunde mjukgöras och färgsättas samt analogt med linoljan ge en "smet" vilken man kunde bestryka på väv.
   Tillgången på väv var också begränsad och därmed kom papperet för första gången in i sammanhanget. Man gjorde ett hyllpapper kallat Annehyll, som snart vann stor succé. Ett flertal andra produkter på bestrykningsbas såg dagens ljus den närmaste tiden.
 

Nedan bilder från vaxdukstillverkningen i Anneberg 1937
Då linoljan kokades fick omröring ofta ske för hand.	Gamla färgmalningen. Obs! transmissionen i taket.	Bestrykning eller grundering av väv.
Vaxduken mönstertrycks i lilla maskinen. Längst till vänster Max Kuntze.	Den grunderade väven kalendreras.	Den färdiga vaxduken rullas ut från torkkammaren.

   Även om vaxdukstillverkning var den primära sysselsättningen i Anneberg från starten 1937 och större delen av 1940-talet, så växte vid sidan härav fram flera andra produkter. Samma linoljebaserade färg som användes till vaxduken kunde modifieras något, så att man fick fram konstläderprodukter. Dessa fann användning till väskor, skärp, måttband, kjolskydd för damcyklar m.m. Liknande konstläderartiklar framställdes också under krigsåren med nitrocellulosa som bindemedel. Med denna ersättningsvara i stället för linolja lyckades man riktigt bra och nådde ovanligt goda försäljningsresultat. Hyllpapperet Annehyll som också tillkom under avspärrningsåren, då man även led brist på bomullsväv fanns med i kollektionerna till långt fram på 1960-talet.
   Under krigsåren jobbades det intensivt på forskningslaboratorierna världen över. Detta resulterade i en mängd nya s.k. konsthartser som i första hand skulle ersätta de naturpodukter som man led brist på. Olja och stenkol blev tidens råvarukällor och de framställda konsthartserna visade sig ha nya och specifika egenskaper. De var plastiskt formbara vid måttlig värme och detta gav dem namnet "plastic" efter ett engelskt mönster. 1948 försvenskades ordet till för oss smidigare plast.
   Anneberg kom tidigt i kontakt med plasterna och det var PVC (polyvinylklorid) som från början blev den tongivande råvaran. Det berättas att innan man lärt sig blandningstekniken försökte man lösa upp PVC-hartsen i organiska lösningsmedel. På detta sätt behandlades naturhartserna, men PVC:n åstadkom en hård och seg kaka som formligen fick spettas ur blandningskärlet. Bättre gick det emellertid att dispergera det finkorniga PVC-pulvret i olika mjukningsmedel, varvid man erhöll en pasta lämplig för bestrykning. För att kunna torka eller gelatinera denna plastfärg krävdes helt andra temperaturer än vad man var van vid från vaxdukstillverkningen. Ett speciellt försöksaggregat byggdes.
   Försökstillverkningarna med mjuk PVC-belagd väv såg mycket lovande ut. Man beslutade därför att uppföra en större fabriksbyggnad just för plastbeläggningen. "Nya fabriken" som byggdes 1948-49 parallellt med Eksjövägen blev en för sin tid mycket modern arbetslokal. Förutom maskinhall och lokal för färgmalning inreddes matsal samt omklädnings- och duschrum för de anställda. Även en större förrådsbyggnad uppfördes vid denna tid.

Förman Eric Svanström bland silon för mjukningsmedel och andra råvaror på fabrikens färgavdelning i början av 1950-talet.	På borden i fabrikens matsal presenterades alltid de senaste mönstren av de populära Annebergsdukarna.

   När plastfabriken togs i bruk hösten 1949 var bestrykning av väv företagets stora artikel. Man introducerade Annebergsduken eller "Anneplast" som var betydligt mer slitstark och oöm än den gamla vaxduken. Jämsides med bordsdukarna tillverkades en mångfald produkter som fann avsättning inom industrin. Några exempel: konstläder till resväskor och kassar, cykelsadlar, möbel- och bilklädsel, mjukare konfektionsplast till regnkappor och skyddskläder m.m.

Upp

Tapetfabriken i Anneberg.
Redan i början av 50-talet lanserade vaxduksfabriken en papperstapet, ungefär konstruerad på samma sätt som hyllpapperet. Det var alltså en mönstertryckt vara med ett toppskikt av alkydlack. Varan marknadsfördes under namnet "Annepeter" närmast för kök och barnkammare. Tiden var väl inte mogen att ta emot denna då exklusiva artikel, ty redan efter ett par år lades produktionen ner.
   I början av 50-talet anskaffades också en stor fyrfärgs tryckmaskin. Därmed erbjöds starkt utökade möjligheter till förbättrad utsmyckning av bordsdukarna. Flera kända mönstergivare anlitades och bland dessa kan nämnas Lisbet Jobs och Brita Neuberg med sina s.k. Britamönster som blev mycket populära. Toppen nåddes hösten 1952, då alla resurser fick sättas in för att klara av efterfrågan på plastdukar. Övertid, tvåskift och personalförstärkningar från andra orter räckte inte utan även pensionärer fick komma till fabriken för att klara av produktionen.
   Annebergsdukarnas stora popularitet varade årtiondet ut, men andra produkter började göra sig allt mer gällande. Då de hederliga vaxprodukterna sålunda trängdes undan beslöt man att även byta företagets namn. Från och med den 1 april 1958 ändrades Svenska Vaxduks AB till Jönköping-Vulcan Annebergsfabrikerna. Företaget hade länge varit ett dotterbolag inom den stora STAB-koncernen. Ingenjör Börje Lundqvist var platschef i Anneberg fram till sin död 1964.
   Tiden kring 1960 uppfördes den nuvarande kontorsbyggnaden i omedelbar anslutning till fabrikskomplexet.
   Bland Annebergsfabrikens produkter som utvecklades i slutet av 1950-talet och som länge varit på företagets program må nämnas Con-Tact, den självhäftande dekorationsfolien med en mångfald varianter för skilda ändamål. Con-Rit hade gått vidare till andra industrier för användning som bokbeklädnad, till pärmar, etuier och liknande områden.
   En annan produkt som det satsades hårt på åren kring 1960 var golvmaterial. Tarkett hade då ännu inte kommit in i STAB-koncernen och konkurrensen var hård på detta område, varför projektet lades ned efter ett par år.
   I stället för att ha blicken nedslagen mot golvet började man se sig om uppåt väggarna. Tekniken att bestryka papper hade man lärt sig, först genom det linoljebaserade hyllpapperet och sedan med PVC-belagd Con-Rit. Analogt med produktnamnet fick väggbeklädnadsmaterialet heta Wall-Rit. Det engelska wall = vägg hade fått svenskt uttal "vall". Den första kollektionen bestod av ett antal enfärgade pastelltoner att dryga ut "kommunalgrått" med som då dominerade i inredningssammanhang. Wall-Rit var under de första åren en relativt blygsam artikel i konkurrens med all vävburen mjuk-PVC. Så började vävpriserna stiga kraftigt och papperet kom att mer och mer ersätta väven.

Utsmyckning genom mönstertryck var sedan gammalt känd i samband med vaxdukstillverkningen. När man så önskade litet färggladare tapeter blev det helt naturligt att låta dem i likhet med borddukarna passera tryckmaskinerna. Tidigt modifierades sammansättningen så att man fick en brandklassad variant. I stället för mönstertryckning kunde man applicera en väv av lämpligt utförande på vinylskiktet och på detta sätt få fram en smakfull textiltapet. Genom utbyte av papperet på baksidan mot glasfiberflor och "skumning" av plastskiktet har man erhållit den fukttåliga Wall-Rit Våtvägg.
   Vid årsskiftet 1967 fick företaget en ny disponent genom Nils Alm, som efter något år utnämndes till verkställande direktör. Under hans ledning skedde en kraftig uppryckning av industrin i Anneberg. Företaget fick nu namnet Anneplas AB. Ursprungligen kan namnet härledas till Anneplastdukarna som introducerades på 1950-talet.
   Först sorterade Anneplas tillsammans med ÅR i Lund under STAB:s förpackningsdivision. Men i samband med att Tarkett införlivades i koncernen överfördes Anneplas till den nybildade Byggmaterialdivisionen.
   Direktör Alm slutade sin tjänst i Anneberg 1971 och efterträddes av dåvarande marknadschefen Thorsten Roos. Första hälften av 1970-talet innebar stora framgångar för Anneplas AB. Betydande investeringar gjordes i byggnader och maskiner. Den största satsningen var inrättandet av en fabrik för papperstapeter i HSB:s nedlagda industrilokaler i Nässjö. Till Nässjö förlades också Anneplas' marknadsavdelning samt färdigvarulager. Så följde en svår konjunkturnedgång i landet, vilket ledde till att Nässjöfabriken inte kom att motsvara förväntningarna. Betydande förluster medförde att projektet fick avvecklas samt personal, lager och kontorsavdelning fick flytta tillbaka till Anneberg.
   I april 1978 skedde en omorganisation av företaget, som helt införlivades med Tarkett AB i Ronnebybrunn och kom att bilda en särskild väggtäckningssektor. Den 1 jan. 1979 efterträddes Thorsten Roos av Bror Anders Månsson som chef för Annebergsfabriken.

Upp

Solberga Mekaniska Verkstads AB
År 1879 kom en endast 18 år gammal "nybyggare" till Solberga. Han kom från Danstorp och hette August Hiel Johansson. Han köpte en gammal bastu från Skångesbo för 30 kr som flyttades till samhället och byggdes om till en smedja. Något startkapital ägde han inte och det stora problemet uppstod när han skulle skaffa det oumbärliga smidesstädet. Det visade sig nämligen vara en dyrbarare tingest än själva smedjan eftersom det krävde en kapitalinsats på 40 kr och gjorde att han fick skuldsätta sig.

   Han fick dock namn om sig att vara en skicklig vagnsmed och beställningarna blev så många att han efter en tid måste anställa först en och sedan två arbetare. Han inköpte också träfärdiga vagnar, som han beslog och sålde till förbrukare. Dessa vagnar lät tala om sig för sin styrka och lätta gång.
   Snart utökades rörelsen även med tillverkning av manufaktursmide såsom gångjärn, stocksmide m.m. som levererades till järnhandlare. Tillbyggnader av smedjan måste nu göras i etapper under 1880- och 90-talen. Ett stort framsteg under de första åren var, att en handdriven svarv kunde anskaffas. Den var av allra enklaste slag. Prisman bestod av ett par rälsskenor, men den gjorde god tjänst under flera år, så länge tillverkningen inte krävde större precision.
   Skiftande konjunkturer medförde under årens lopp att verksamheten måste omläggas och anpassas efter aktuella behov. August Johansson övergick till att göra tröskverk, sädesrensare och järnvägsdressiner. Han fick framgång som nykonstruktör och specialiserade sig på maskintillverkning. Därmed kan också hans företag sägas ha lämnat hantverksstadiet och övergått till småindustri.
   För en mer industribetonad drift krävdes dock bättre verktygsmaskiner än den hittillsvarande primitiva utrustningen. Först gällde det att anskaffa en ordentlig svarv. En sådan betingade det på den tiden höga priset av 800 kronor. August Johansson fick på nytt ekonomiskt bryderi. Han hade redan behövt låna för att kunna utvidga sin rörelse och nu ville ingen låna honom mera pengar. En syster till honom trädde då emellan och lät honom disponera sina sparpengar på 500 kronor. Resten fick han klara genom avbetalningar.
   Även den nya svarven drevs i början av handkraft. Eftersom detta i längden blev för betungande anskaffades en 2 hkr fotogenmotor som krävde hela två års avbetalning. Den första borrmaskinen tillverkade fabrikör Johansson själv. Maskinuppsättningen utnyttjades nu en tid för framställning bl.a. av stolskruvar. Då detta blev en lönande tillverkning, kunde ännu en svarv anskaffas och arbetsstyrkan utökades till fem man.
   På hösten år 1900 lät fabrikör August Johansson inregistrera sitt företag hos Länsstyrelsen i Jönköpings län under firmanamnet Solberga Mekaniska Verkstad. Den ökade industrialiseringen i landet hade medfört lagstiftning i fråga om arbetarskydd, och även ut till det lilla Solberga nådde yrkesinspektionen. Den till verkstad utökade lilla smedjan fann inte nåd vid denna inspektion, utan det blev kategoriskt åläggande att anskaffa mer ändamålsenliga lokaler.
   Detta kom som ett hårt slag för fabrikör Johansson. En nybyggnad krävde en kapitalinvestering, som tycktes honom oöverkomlig. Han lyckades dock få till stånd en överenskommelse om utbyte av sina verkstadsprodukter mot byggnadsmaterial, och han valde att uppföra en gedigen verkstadsbyggnad i tegel. År 1902 kunde byggnadsarbetet sättas igång och slutföras. Den gamla smedjan blev nu utrymd och den dag kom när den kunde rivas, inte utan vemod hos den man som här lagt ner sin bästa kraft och lyckats som egen företagare.
   I nybyggnaden blev det nu nödvändigt att skaffa en större fotogenmotor för driften. Den var på 5 hkr, men utvecklingen gick nu snabbt, varför denna motor snart måste utbytas mot ett suggasverk på 12 hkr. Ett särskilt maskinhus byggdes för detsamma. Arbetsstyrkan kunde nu utökas till ett tiotal man, och nya arbetsmaskiner anskaffades.
   Efter endast några få år var utrymmet åter för litet och 1907 skedde den första tillbyggnaden i trä för inrymmande av smedja. Den växande arbetarstammen nödvändiggjorde också, att arbetarbostäder ordnades eftersom bebyggelsen i stationssamhället ännu var föga utvecklad. Redan vid tioårsjubileet hade företaget nått en god konsolidering och dess ledare kunde glädja sig åt ett grundmurat förtroende.

Ett nytt skede i företagets utveckling inträdde nu. Istället för den tidigare fabrikationen upptogs tillverkning av verktygsmaskiner, borrmaskiner och smärgelslipmaskiner samt cirkelsågverk och andra träbearbetningsmaskiner. Med åren gick utvecklingen mot en större specialisering ifråga om verktygsmaskiner för den mekaniska industrin. Denna utveckling medförde ett ökat behov av lokaler även för konstruktion och administration. 1910 byggdes verkstaden till i två våningar och under de följande åren skedde flera om och tillbyggnader. 1943 uppgick verkstadslokalernas sammanlagda yta till c:a 1 000 m². 1915 fanns i bruk 13 svarvar, 8 borrmaskiner, 3 kipphyvlar och 3 fräsmaskiner.

   Den stigande produktionen gjorde det även nödvändigt att rationellt lösa kraftfrågan. Ännu hade inte elektrifieringen slagit igenom i orten och företaget installerade en elektrisk anläggning för ljus och kraft från en generator som drevs med det förut befintliga suggasverket. Denna lösning av kraftfrågan utgjorde ett provisorium, tills anslutning efter några år kunde ske till Eksjö stads utvidgade ledningsnät.
   I december 1915 ombildades Solberga Mekaniska Verkstad till aktiebolag. August Johansson kvarstod den första tiden som det nya bolagets direktör. Hans äldste son, ingenjör Nathan Widfeldt utsågs från första början till bolagets disponent och som arbetsledare inträdde samtidigt hans yngre bror Eric Widfeldt.
   1936 trädde August Johansson officiellt tillbaka och tillerkändes pension men fortsatte med intresse att följa företagets fortsatta utveckling. Under första världskriget åren 1914-1918 fick företaget vissa svårigheter att upprätthålla verkstadsdriften och under depressionen 1919-1921 inskränktes driften först på lördagar och senare en tid helt och hållet. Investeringarna fortsatte dock och när det allmänna marknadsläget så småningom förbättrades blev det åter god efterfrågan på bolagets produkter.

Exempel på bolagets produktion: Från vänster snabbsvarv modell S7S, pelarborrmaskin typ SEP nr 4 och snabbkallsåg nr 2.

1940 gick företagets banbrytare och förste direktör August Johansson ur tiden. Utgången från ett fattigt hantverkarhem i Danstorp i Norra Solberga, där han föddes 1861 hade han att kämpa en seg kamp för att skapa sig möjligheter till utkomst på ett verksamhetsområde till vilket hans håg stod.
   1946 uppfördes en kontorsbyggnad i verkstadens omedelbara närhet med plats för affärs- och ritkontor på nedre botten samt konferensrum och lunchrum för kontorspersonalen på övre våningen.
   Efter att tidigare huvudsakligen ha avsatt sina produkter inom de nordiska länderna kunde företaget efter första världskriget börja bygga upp en mer omfattande export. Maskiner från Solberga kom att gå ut till europeiska länder såsom England, Holland, Schweiz m.fl. men även till länder som Palestina, Egypten och de sydamerikanska republikerna. Under andra världskriget skedde ett avbrott i affärsförbindelserna över gränserna som sedan återupptogs.

Upp

Ångsåg med hyvleri
Patron N.P. Nicklasson som ägde Stumperyds gård anlade omkring 1885 en ångsåg med hyvleri i Solberga samhälle. Den var belägen invid nuvarande Västergatan och hade som mest åtta - tio anställda. Han bedrev även omfattande virkesaffärer hela året.

Solberga Träförädlingsaktiebolag
Det är svårt att ge en helt klar bild av möbeltillverkningen i Solberga samhälle och många förändringar har skett under årens lopp.
   Disponent N. P. Weman tog på 1890-talet över ovanstående ångsåg som ändrades till fabrik med namnet Solberga Träförädlingsaktiebolag och drev firman tillsammans med kompanjonen Sven Ericsson. År 1895 hade man en ångmaskin på 6 hästkrafter som drivkraft till 6 olika snickerimaskiner och sysselsättning till 13 arbetare. Tillverkningsvärdet uppgavs då vara 5 959 kr. Omkring år 1910 hade arbetsstyrkan ökat till mellan 30 och 35 personer och tillverkningen utgjordes av alla slags möbler förutom borstträ och trätoffelbottnar.
   Fabriken ödelades vid en eldsvåda 1947 och då hade produktionen de sista åren gällt likkistor. Någon återuppbyggnad skedde inte efter branden.
   En kortare tid på 1910- eller 20-talet fanns en snickerifabrik under ledning av en man som hette Pehrsson, vilken tillverkade möbler.

Solberga Nya Möbelfabrik grundades 1921 och ägdes av fabrikör Carl Fransson. I firman var förutom ägaren tre personer anställda och i fabriksbyggnaden inrymdes maskinverkstad och monteringsrum. År 1955 då firman avvecklades bestod maskinparken av en enkutterhyvel, riktmaskin, bandsåg, fräsmaskin, justersåg, bandputsmaskin samt slipmaskin.
   Vanligen sysslade man med serietillverkning av möbler, som bl.a. såldes genom köpmannen Per Johansson i Nässjö.

A. J. Bergströms möbelverkstad
Anders Johan Bergström, född i Hjärtlanda socken, utbildade sig till möbelsnickare vid Sandsjö möbelfabrik i nuvarande Bodafors. Åren kring sekelskiftet 1900 hade han anställning som verkmästare vid Nässjö Ångsågs AB, som också drev möbeltillverkning. Dåtidens möbler krävde utsmyckning med många snidade detaljer och A. J. Bergström blev känd som en sicklig bildhuggare. År 1906 flyttade han med sin familj till Solbergs stationssamhälle, där han blev verkmästare hos N. P. Weman.

   Kunderna var ofta ung par som skulle gifta sig och leveranstiden var vanligen ett halvår. Ofta hade han med sig priskuranter (kataloger) från de större möbelfabrikerna, där man visade hur möblemanget skulle se ut. Sedan gjorde Bergström upp en skiss om några detaljer skulle ändras. Alla typer av möbler tillverkades om kunden så önskade. Beslag, gångjärn och andra detaljer köptes hos järnhandlare i Nässjö. Från Nässjö hämtades också det svarvade fanér som behövdes. Många färdiga möbler levererades i sin tur till staden. De välgjorda produkterna från Solberga nådde även Stockholm eller andra orter längre bort.
   Bergström var också skicklig när det gällde intarsiaarbeten, en kunskap som även sonen Axel förvärvade.
   Anders Johan Bergström slutade sina dagar 1940 och några år tidigare hade hans verkstad i Solberga lagts ned.

Smålandsmöbler i Anneberg.
Sedan Annebergs tändsticksfabrik lagts ned år 1934 startades efterhand ersättningsfabriker i de tomma lokalerna. Mest känd av dessa blev vaxduksfabriken, men vid sidan härom fanns små träindustrier av skilda slag. Här tillverkades under varierande tidsepoker emballagelådor, borstträ, fågelholkar, parkettgolv m.m.

Smålands Annebergs Nya Snickerifabrik.
I samma byggnad som Smålandsmöbler fanns en firma som först hette Sjöborg-Ohlsson men sedan ändrades till Smålands Annebergs Nya Snickerifabrik. Verksamheten drevs bl.a. av Thure Ohlsson och Nils Blom från 1930-talet till slutet av 1950-talet. Snickerifabriken sysselsatte 7-8 man och från början tillverkades trädgårdsmöbler, men sedan kom alla typer av möbler även för inomhusbruk. Så småningom inriktades verksamheten på inredningssnickerier som levererades till en återförsäljare i Tranås.

Snickerier i Ormaryd.
Bonden Albert Karlsson i Holma utanför Ormaryd tillhörde på sin tid de bysnickare som förfärdigade enklare möbler, exempelvis skänkar.
   I Ormaryds samhälle var tapetseraren Oscar Strand verksam i slutet av 1940-talet med att klä trästommar till färdiga fåtöljer.

Upp

Flexator i Anneberg
1956 startade firman Oresjös fabriker sin verksamhet i Anneberg. Då var inriktningen främst förläggningsbyggnader, bodar och även vagnar. Det  hade då kommit fram material som lämpade sig flyttbara byggnader. Inspirationen hämtade man givetvis från USA där mobilehome-konceptet blivit framgångsrikt.
   Verksamheten i Oresjös Fabriker växte stadigt under 50-talet. Under 60-talet började tillverkningen av skolor, förskolor och kontor, byggnader som idag utgör grunden i verksamheten. Under 60-talet levererades också en hel del ovanliga byggnader, t ex 32 vandringskyrkor.
   De goda åren följdes av hårdare tider i början och mitten av 70-talet. Den svåraste konkurrenten AB Wallit köptes upp och det nyskapade företaget tog namnet SektionsByggarna Oresjö-Wallit AB. Mot slutet av 70-talet förbättrades läget och AB Skånska Cementgjuteriet övertog 1980 samtliga aktier i företaget. I samband med detta byttes namnet till SektionsByggarna AB.
   Under 80-talet byggdes en hel del permanenta byggnader och uthyrning blev allt vanligare en finansieringsform. Det skedde också en serie övertaganden av nya verksamheter i slutet av 80-talet. 1987 överfördes Gråbobygg AB till SektionsByggarna. 1990 ändrades namnet till Flexator och verksamhetens tyngdpunkt lades på volymbyggnad av flyttbara byggnader.
   Idag ligger fortfarande en stor del av produktionen i Anneberg, precis som vid starten för snart 50 år sedan. Många av de idéer som fanns vid starten har också levt kvar även om ny teknik och nya metoder har optimerat alla sidor av verksamheten. I Gråbo-anläggningen är man idag specialiserade på bodar, men har även en omfattande produktion av andra enheter.

Upp

Solberga Stenhuggeri
Drygt 300 m nordost om järnvägsstationen i Solberga var ett stenbrott i bruk från 1912 och fram till andra världskriget.
   Här bröts under ledning av stenhuggare J. G. Svensson röd granit som fick stor användning för byggnadsändamål. I exempelvis Nässjö stadshus har man använt stora mängder solbergagranit. Norra Solberga nya kyrka byggdes också av granit från Solberga. Materialet skulle även användas till Hitlers planerade enorma segermonument, men världshändelserna tog som bekant en annan vändning.

Upp

Tegelbruk
Längs Svartåns dalgång rakt genom Norra Solberga socken förekommer på flera ställen s.k. issjölera. Denna kom under senare delen av 1800-talet till användning vid det då livliga intresset för tegltillverkning.
   Vid Äskhultamålen längst i söder nära Svartåns källa var ett tegelbruk igång troligen på 1860- till 80-talen. Närmare uppgifter om detta är inte känt, men resterna av den stensatta tegelugnen samt lergropar söder härom minner om den forna verksamheten.
   Av större betydelse var då Annebergs eller Knappevads tegelbruk beläget inom Tarketts förutvarande fabriksområde i Annebergs samhälle. Bruket anlades år 1864 och var igång till 1910-talet. Här fanns på sin tid en s.k. syskonugn med 12 eldstäder. Den årliga tillverkningen omfattade c:a 400 000 st. murtegel och 60 000 st taktegel. Leran togs upp ur gropar strax intill och där skiktet omfattade en mäktighet på 2-3 meter. För tegeltillverkningen behövdes dessutom sand och denna hämtades från en grusås på Pilabo ägor, ungefär där Smålands Annebergs Järnvägsstation sedan har legat.
   Socknens tredje tegelbruk låg vid Gullarp strax söder om Vässledasjön. Axel Ferlin som ägde Gullarp vid sekelskiftet försökte sig på denna verksamhet. Nära den gamla strandlinjen av Vässledasjön, som sänktes i mitten av 1800-talet, fanns ett metertjockt lager av lera som kunde brännas till tegel. På 1800-talet hade det gamla torpet Madstugan rivits och på denna plats ansåg Ferlin det vara lämpligt att bygga en tegelugn. En utmärkt sandtäkt låg alldeles i närheten och strax intill byggdes en lada för torkning av det våtformade teglet. Tegelbränningen var dock igång endast några få år. Murningslera från Gullarp kom emellertid att levereras under relativt lång tid. I början av 1900-talet låg priset på en krona lasset för denna vara.

Upp

Redan på 1400-talet hade man börjat tillverka svartkrut i Sverige. Krutet består av 13% kol, 12% svavel och 75% salpeter. De båda förstnämnda ingredienserna var relativ lättillgängliga, medan salpetern till en början fick importeras från Ostindien.
   Så småningom kom man emellertid underfund med att lämplig kalisalpeter kan bildas i jorden under ladugårdar och gödselstackar tillsammans med vedaska. Gustav Vasa betecknade sådan "salpitterjord" för "kronoregale" och år 1538 tillkom den s.k. salpetersjuderistaten. Salpetersjudare blev ett nytt yrke och dessa var skyldiga att hembjuda sin produkt till kronan. Enbart här i Småland var ungefär 800 sjudare verksamma under stormaktstiden.
   I mitten av 1700-talet kom förordning om anläggande av salpeterlador. Dessa var inga lador i nutida bemärkelse utan bestod vanligen av ett hårdstampat lergolv. På detta lades kreaturspillning, horn, hår, urin och annat avfall tillsammans med aska och kalk. Den säkerligen illaluktande blandningen omskyfflades då och då, samt begöts med vatten och urin. Genom kemiska processer och medverkan av luftens syre bildades bl.a. kalciumnitrat, som med hjälp av kalikällan asklut omsattes till kaliumnitrat (=salpeter).
   Reaktionen under bakteriologisk nedbrytning kunde ta flera år i anspråk i anspråk och när denna var klar lakades "jorden" med vatten i stora träkärl. Härigenom löstes den bildade kalisalpetern i vattnet, som sedan filtrerades och inkokades i kopparkittlar. Det är just från denna del av hanteringen som ordet sjudare härstammar.
   När så vattnet var avdrivet återstod en vit eller troligen gråaktig massa av salpeter som hembjöds till kronan.
   Vad N. Solberga socken beträffar så finner man salpetersjudare i mantalslängderna under senare hälften av 1700-talet. Omkring år 1800 började sockenstämman engagera sig för verksamheten, sedan man erhållit ett cirkulär från landshövdingen i Jönköping. Då ändamålsenliga salpeterlador skulle anläggas kontaktades en man som hette Petter Ullberg i Lekeryd och var expert på detta område. Ur Solberga kyrkokassas medel togs ett lån på 102 riksdaler 24 skilling till inköp av en sjuderipanna och andra behövliga redskap.
   År 1816 organiserades salpetertillverkningen inom socknen till ett bolag och en mängd bestämmelser fastställdes. Bl.a. beslutades att en kunnig verkmästare skulle anställas och denna tjänst fick Johan Bohlin från Stockaryd. Bohlin bosatte sig i en stuga som hette Buren på Hyltans ägor i östra delen av socknen. Han var sedan verksam här till slutet av 1820-talet och vid några tillfällen redovisas den mängd salpeter som han framställt. Mellan Valborgs- och Helgonamässan 1819 hade således Bohlin tillverkat fulla 30 lispund (255 kg) rå salpeter. 1825 var kvantiteten 33 lispund, som han åstadkommit med sjudarepannan på flera hemman runt om i socknen.
   År 1830 synes salpetersjudandet i socknen ha upphört och pannan utlånades till Anders Andersson i Bästhult, Barkeryds socken. Som ersättning härför skulle 1 riksdaler 12 skilling betalas för varje lispund salpeter. Sockenstämman beslutade att i stället för krutråvaran i natura lämna sin skyldighet till kronan i form av pengar. Man ansåg att jorden behövde vila och återhämta sig för att sedan bättre kunna nyttjas i lantbrukshänseende.

Upp

Den lilla kvarnbyn Vasslösa vid ett av Huskvarnaåns källflöden på gränsen till Nässjö socken är numera helt utplånat. Av namnet framgår att man periodvis led brist på den viktiga drivkraften vatten för malning av säd.
   Tiden 1840-1852 fanns en annan verksamhet vid sidan av husbehovskvarnen. Det var Gustaf Andersson-Svahn som drev garveri på platsen och han hade tidigare idkat sitt yrke i Västra Fagerhult, Flisby socken. Garveriet i Vasslösa blev av betydelse och redovisas flera gånger i statistiska sammanhang. Ännu in i vår tid har man kunnat peka ut rester av det stora garvarekaret strax nedom kvarnen. "Garvarns" har även varit ortsbefolkningens namn på Vasslösa.
   Att garva läder var på 1800-talet en omständlig och tidsödande procedur. Utgångsmaterialet djurhudar fick efter rensning och skrapning under långa tider behandlas med olika barkextrakt.. Huvudsakligen kom bark från gran och ek till användning.
   Omkring 1850 hamnade garvaren Svahn i ekonomiska svårigheter och Solberga kyrkokassa hjälpte honom med ett lån på 66 riksdaler. När Svahn ett par år senare flyttade från orten lades också garveriet i Vasslösa ned.

Upp

Fram till 1855 var husbehovsbränning tillåten Sverige. Detta innebar att praktiskt taget varje by ute i socknen hade en eller flera brännvinspannor. I mantalslängden under första hälften av 1800-talet kan man få reda på vilka som brände och hur deras utrustning var.
   På gårdarna i N. Solberga socken fanns således år 1820 hela 127 brännvinspannor ,ed en sammanlagd volym av 1 990 kannor (=5 174 liter).
   1840 hade antalet reducerats till 61 st. varav 10 var utrustade med mäskvärmare och totala volymen omfattade 1 309 kannor (=3 403 liter).
   Störst utrustning hade kanske inte oväntat säterierna samt gästgivaregården Marietorp. Under 1700- och 1800-talen gavs dessutom utskänkning i gårdskrogar vid Bänarp, Glömminge och Hamnaryd.
   Efter husbehovsbränningens avskaffande 1855 anlades på sina håll s.k. kronobrännerier. Ett sådant var i bruk på Glömminge säteri under 1860-talet och verksamheten drevs i mindre fabriksskala av dåvarande gårdsägaren C.A. Andersson.
   Exakt hur proceduren gick till i våra bygder är inte känt, men som råvaror till brännvinet användes antingen potatis eller säd samt vatten. Helt allmänt kan sägas beträffande potatis att denna först kokades sönder, varefter massan med hjälp av mältad säd överfördes till jäsbara sockerarter. Under den efterföljande jäsningen bildades etylalkohol (vanlig sprit) samt koldioxid. För att slutligen rena och koncentrera alkoholen användes en enkel destillation.
   Glömminge bränneri låg nära en gren av Svartån och en förutsättning för att effektivt kunna kyla destillatet var tillgång till rinnande vatten.
   Rusdryckstillverkningen var redan på 1800-talet omgärdad av noggranna bestämmelser under övervakning av kontrollanter. Ett par protokoll från verksamheten vid Glömminge har bevarats till våra dagar och ett av dessa har undertecknats av K.W. Pettersson i Långarum. En del av sifferuppgifterna i "mätnings- och graderingsprotokollet" över bränningen i november 1868 har sammanställts nedan.

Avsättningen för varan bör ha skett runt om i bygden med gästgiverierna som storkunder. År 1862 köpte exempelvis handlanden A.F. Esping i Eksjö 767 kannor brännvin till en kostnad av 1 112 riksdaler. Esping etablerade sig för övrigt senare som affärsman i det spirande stationssamhället Nässjö.
   Brännvinspatron Andersson slutade sina dagar 1877 och några år tidigare hade hans lilla spritfabrik vid Glömminge lagts ned.

Upp

Sedan urminnes tider har man framställt kol och tjära ur barrved och flerstädes har röken ringlat upp från sådana anläggningar i vår småländska skogar. Det erhållna träkolet fick stor användning inom järnhanteringen. En liten hammarsmedja fanns troligen i mitten av 1700-talet vid torpet Strömmen nära Svartån på Glömminge ägor. Till smedjan behövdes träkol och 1755 har noterats i mantalslängden att ryttaren Hindrik i Strömmen blivit fördärvad i en "Kålmila". Strömmen låg nära en förekomst av myrmalm som geologerna påvisat i den gren av Svartån som rinner vid Påskarp.
   På liknande sätt som kolmilorna brändes tjära i små anläggningar runt om i skogarna och på sina håll kan man än idag se lämningar efter denna verksamhet. Tjära var för övrigt en betydande exportvara under 1600- och 1700-talen.
   I mindre fabriksskala kom tjärbränning till stånd nära vägen ett par kilometer sydväst om Solberga station. Anläggningen som hette Riga var igång några år omkring 1905 och drevs av en direktör Richter med hjälp av "billig" arbetskraft. Någon påstår att det var ryssar som hade startat tjärbränneriet. Inuti träbyggnaden fanns två stora retortrar, som förutom tjära och kol även producerade terpentin. Utanför fabriken låg väldiga upplag av törestubbar. Dessa hade huvudsakligen brutits i de närbelägna skogarna, men en del kom även via järnvägstransporter till Solberga.
   Avspärrningen under andra världskriget på 1940-talet medförde att en mängd anläggningar byggdes för framställning av kol och tjärprodukter. Rester av sådana kan man fortfarande se vid exempelvis Långarum och i skogen mellan Kärr och Hamnarydssjön.
   En speciell fabriksbyggnad för detta ändamål byggdes intill dåvarande vaxduksfabriken i Anneberg. Under statligt intresse bildades ett särskilt bolag kallat Skogsägarnas Olje AB och detta satte upp anläggningar för torrdestillation eller pyrolys förutom i Anneberg även i Gislaved.
   Då arbetsläget vid vaxduksfabriken tidvis inte var det bästa, fick en del arbetare ge sig ut i skogen och bryta stubbar. På detta sätt fick man under något år ihop 10 000 m³ ved och furustubbar. Det dög inte med vilka stubbar som helst, ty de måste vara minst 10 år gamla så att töret utvecklats ordentligt i dem. Vid pyrolysanlägningen hackades veden från stubbarna sönder i lämpligt format för att sedan fyllas i ett par stora järnretortrar om vardera 7 m³. När man eldade under retortrarna skedde nedbrytning av töret, som bildade brännbara gaser, terpentin, oljeprodukter, tjära samt slutligen träkol. Det var framför allt oljeprodukterna som staten var intresserad av och dessa levererades vidare till en reningsanläggning i Nynäshamn. Årskapaciteten vid Annebergsugnen var 300 ton olja och härtill åtgick 6 000 m³ ved. Oljan var speciellt avsedd som drivmedel för fiskeflottan och träkolet som slutligen återstod gick till järnbruken. Efter krigsslutet avvecklades destillationsanläggningen och den särpräglade tjärdoften försvann som ett pikant inslag i 40-talets Anneberg.

Upp

Till sidans början