	Frörepa Frörepan har tättsittande upprättstående tänder varigenom de torkade linkärvarnas toppar dras för att avlägsna frökapslarna.
	Linbråka En linbråka är ett handredskap som används vid manuell bråkning av lin efter att linet rötats och torkats. Mellan käftarna i en linbråka knäcks de hårdare delarna av linstjälkarna till skärvor och de sega tågorna friläggs.
	Linklubba En linklubba (böstel) kunde förr användas före eller istället för bråkan. Linet lades då på en träkubb eller en sten och bultades med klubban.
	Linskäktning Skäktning är det steg vid beredning av lingarn som följer efter att linet bråkats. Syftet är detsamma som vid bråkning, det vill säga att avskilja linfibrerna från linets vedämnen, eller så kallade skävor. Linet läggs över en stolsrygg eller skäktstol. Med kniveggen slår man ur skävorna tills man får så gott som rent lin.
	Skäktknivar och skäktstolar Till vänster fyra olika former av skäktknivar och till höger exempel på skäktstolar. Skäktknivar tillverkades ofta med vackra utsmyckningar och gavs som fästmansgåva till den blivande hustrun.
	Skäkteträ Skäkteträ med rikt utsirat karvsnitt, typisk friargåva, Öland.
	Linhäckling Häckling är ett moment vid beredning av spånadslin. Det innebär att linet dras upprepade gånger över piggar i häcklor med piggar i varierande täthet. Ändamålet är att parallell-lägga linfibrerna och avskilja blånorna. Fibrerna i det färdighäcklade linet har längder mellan 25 och 150 cm.
	Linhäcklor Häcklingsarbetet ömfattar vanligen grovhäckling, mellanhäckling och finhäckling. Häcklor av olika grovhetsgrad kommer då till användning. Överst en enskild häckla, därunder två häcklor fastsatta på en träpall.
	Linfästen Efter dessa långa arbetskrävande arbetsprocedurer är så linet klart att spinnas. Här syns exempel på olika slag av linfästen att placeras på spinnrocken som hållare för linet. Längst till höger finns en blånkräkla.

Textilt arbete	Plåtslageri	Träskomakeri	Husgeråd	Jordbruk
Snickeri	Repslageri	Läderarbeten	Möbler	Skogsbruk
Metall och smide	Sadelmakeri	Timring	Djurskötsel	Transport

	Ullsax Ullsax, bygelsax, fårsax eller sisare är den äldsta typen av sax som förekommer i arkeologiska fynd från omkring 300 f.Kr. Den består av ett halvcirkelformat, fjädrande järnband som håller skänklarna isär när de inte aktivt pressas samman.
	Ullkardor Ullkardor används för ullens finbearbetning till ulltappar (kemlor) som sedan kan soinnas. Vid kardningen behandlas ullen mellan två kardor så att fibrerna likriktas. En traditionell handhållen karda består av ett trästycke med en fjädrande dyna av gummi eller läder i vilken det sitter smala piggar. Kardorna används i par. Den ull som ska kardas läggs mellan kardorna, dessa läggs ihop och dras sedan från varandra med en bestämd rörelse.
	Kardbänk Vid husbehovskardning i äldre tider kunde en av kardorna vara fäst vid en kardbänk
	Sländor Sländan som fristående redskap användes före spinnrockens tid med en sländtrissa för att spinna tråd manuellt. Sländor finns av olika modeller, som kan delas i framför allt två kategorier, beroende på var trissan sitter. Till vänster en undertyngd och till höger övertyngd slända.
	Högrock Spinnrock med spindeln placerad ovanför hjulet och trampan.
	Långrock Långrocken är en enkel handdriven spinnrock byggd på sländprincipen. Föregångare till tramprocken. Den fick stor användning då bomullen infördes i landet på 1700-talet.
	Tramprock Tramprocken är försedd med vingspindel som spinner och lindar upp garnet samtidigt. Vingspindeln uppfanns troligen i Italien på 1400-talet. De första tramprockarna infördes i Sverige på 1500-talet och spreds allmänt över landet de följande århundradena. Småflickor fick tidigt en spinnrock att lära sig spinna på. Spinnrocken var också en vanlig fästmansgåva.
	Härvel Härvel av trä för härvning av garn. Härveln kan vara utrustad med ett primitivt räkneverk och kallas då knäpphärvel. En kugghjulanordning lyfter successivt en liten trähammare, när härveln vevas. Efter ett antal varv, bestämt av kugghjulens utväxling, lösgörs hammaren, som faller ned mot en tunn träskiva med en liten smäll, en knäpp. Traditionellt är utväxlingen 1:12, varför det blir en knäpp vid vart tolfte varv. 6 knäpp är signalen att det är dags att knyta om en pasma, alltså efter 72 varv. Ett vanligt mått på härvelns omkrets är 4 alnar, men eftersom varje socken i äldsta tider hade sin egen uppfattning om hur stor en aln skulle vara, så blev det lite si och så med mängden garn i en pasma.
	Garnvindor Här två olika typer av garnvindor. Garnvindan är ett redskap som används vid omlindning av garnhärvor till runda nystan. Dessförinnan har härvan lindats med hjälp av en härvel. Ställningen kan snurra runt och är som regel lätt att plocka ihop. Principen bygger på att härvan med sitt runda utförande måste anbringas på något som kan spänna ut härvan.
	Varpställning Varpställning är det redskap med vilket man lindar upp varpen i hela dess längd. I gamla bondehem förekommer att man finner hål i golv och tak som använts för att anbringa varpställningens centrumaxel, kring vilken en fyrkantig träkonstruktion är uppbyggd (ofta ihopvikbar). I nederkanten av varpställningen sitter skälpinnarna som skapar det skäl som är nödvändigt för att identifiera i vilken exakt ordning trådarna ska anbringas vid pådragning och den följande solvningen. Avståndet mellan sidorna i varpställningen avgör hur många varv varpen behöver gå för att få rätt längd. För en lång varp blir det många varv, och fästpinnen kring vilken man vänder, blir placerad högt upp i ställningen. Vanliga mått på varpställningens sidor är 1 meter eller 75 cm. Avståndet fram till skälpinnarna ingår i varpflätans längd.
	Vävstol Värmländsk vävstol med X-formade gavlar. 1800-talets mitt.
	Vävtrissa eller luna En sorts blocksystem som via ett eller flera skaft överförde en trampas rörelse till ett annat eller flera andra skaft.
	Varpsticka Varpstickan användes för att ordna trådarna vid varpning.
	Solvstock Används att knyta solven på.
	Skyttel Skyttel är det redskap som används för att skyttla (föra) inslaget fram och åter i varpens öppnade skäl vid vävning. I skytteln placeras det garn som spolats upp på en spole, (på färdiga spolrör eller på en pappersbit som rullats), företrädesvis med hjälp av en spolmaskin. Det finns skyttlar av olika storlek beroende på hur bred väven är.
	Inslagssticka Vid vävning av till exempel trasmattor är det inte aktuellt att använda skytteln, utan då lindas trasorna eller inslagsgarnet upp på en inslagssticka.
	Vävspännare Vävspännare är ett redskap som används vid vävning för att tillse att kanterna under vävningens gång inte blir indragna i förhållande till skedbredden. Vävspännaren består av synnerligen vassa piggar monterade i ytterkanten av ett slags linjal som är vikbar på mitten. Piggarna anbringas i vävens ytterkant och mitten av spännaren trycks ner mot väven och låses med en enkel bygelanordning. Vävspännaren är reglerbar och ska ställas in så att piggarnas ytterkanter är på samma bredd som varpen i vävskeden.
	Bandvävstol Vävstol speciellt avsedd för bandvävning. Den kan vara av bords- eller golvmodell och bygger på samma principer som en vanlig vävstol, med varpbom, solv, skaft, vävsked och tygbom. För golvmodell kan, men behöver inte, trampor finnas. Skälet kan bildas genom vridningar fram och tillbaka på skafthållaren. Bandvävstolar förekommer i förhistorisk tid och finns avbildade på medeltida målningar. Fanns också som bärbar modell som vallflickorna kunde bära med sig.
	Bandkniv Ett knivliknande redskap av ben, trä eller metall som används för att slå ihop inslagen vid vävning i bandvävstol. Bandkniven har vid bandvävning samma funktion som slagbommen har vid vävning i vävstol.
	Bandsked Bandsked, bandspjäll, bandgrind, vävspjäll är alla namn för samma redskap som används för att väva smala band och bälten. Det är gjort i trä eller plast, och består av en ram med spjälor eller pinnar insatta med jämna mellanrum. Mitt i varje spjäla finns ett borrat hål. Varptrådar träs i varje mellanrum och varje hål, och genom att omväxlande lyfta och sänka grinden skapar man skäl som inslaget träs igenom.
	Gnidsten Ett redskap av glas eller sten, ännu under 1800-talet använt att glätta tyger och klädesplagg med.
	Mangelbräde Mangelbrädet är ett ålderdomligt redskap av trä som använts för mangling av textilier. Det benämns också kavelbräde. Mangelbrädet användes tillsammans med en kavel, en slät rulle av trä. Den textil som skulle manglas lades på ett bord eller annat slätt underlag. Under hårt tryck rullades kaveln med hjälp av mangelbrädet fram och tillbaka över textilen. Mangelbräden var alldagliga bruksföremål som ofta hade rik dekor, och det var vanligt att de hade skulpterade handtag.