Järnvägar genom N. Solberga.

Järnväg eller kanal?

De första statsbanorna blev en realitet i mitten av 1850-talet, och strax därefter vaknade intresset för Södra stambanans sträckning över Småländska höglandet. Men det var inte bara järnvägar som berördes. Ångbåtstrafiken på Vättern från Jönköping till Motala och sedan via Göta kanal hade nått framgång.
   Därför funderade man ett tag på en kanalförbindelse längs Svartåns dalgång. Från Solberga och Flisby socknars högland skulle man nödgas nedgå i Ralångens djupa dal. Enligt skribenten i Hvad Nytt? skulle en kanalbyggare välkomna möjligheten att få bygga slussar förbi Stalpet. Söderut skulle kanalen gå genom Aneby-Flisby och Vässledasjöarna för att slutligen hamna i trakten av Sjunnaryd i Norra Solberga.

Terrängproblem för Oskarshamnsbanan.

Sommaren 1868 aktualiserades järnvägssträckningen mellan Eksjö och Nässjö. Det var löjtnanten i Väg- och vattenbyggnadskåren W. Gagner som fick i uppdrag att göra en terrängbesiktning. Sträckningen från Eksjö över Brevik till Näs och Ormaryd blev man klar med på ett ganska tidigt stadium. Men fortsättningen av banan gav vissa bekymmer, främst hur man skulle passera höjderna vid Lövhult, Bollebo och Kättstorp. Ett förslag var att vika av söder ut när man passerar Sjunnarydssjön och sedan närma sig Nässjö söder om Lövhult. Slutligen bestämde sig Gagner för att järnvägen skulle gå genom dalgången mellan Muntarp och Bollebo i trakten av Blankefall. Under hösten arbetade löjtnanten vidare med detta förslag, och i början av december presenterades järnvägssträckningen vid ett möte i Eksjö.
   Enligt plankartan skulle ifrågavarande järnvägslinje utgå från norra ändan av Nässjö station samt passera över följande hemmans ägor: Runneryd, Ingarpsberg, Träslända, Hunseberg, Danstorp, Blankefall, Muntarp, Ormaryd, Näs och Brevik för att därefter nå Eksjö stads ägor. Hela banans längd är 67 270 fot eller 20 km. (1 fot = 0,297 meter)
   I terrängen mellan Nässjö och Eksjö skulle två vattendelare passeras, nämligen Bollebo-Släthultshöjden och södra sluttningen av Kullaberget. Höjdskillnaden mellan bangårdsplanerna i Nässjö respektive Eksjö utgjorde 279 fot. Detta medförde att en kurva med 1000 fots, två med 1500 fots och fyra med 2000 fots radie behövde anläggas. Största avvikelsen från fågelvägen mellan de båda orterna uppgick till 5000 fot mitt för Blankefall. En rät linje dragen direkt mellan Nässjö och Eksjö stationer inklusive ingångskurvan till Nässjö utgjorde 59 800 fot.

Som alternativ gjorde Gagner en noggrann okulärundersökning av en annan linje från Muntarp över Kärr, norr om Hamnarydssjön, via Karstorp och Risan till Eksjö. Men denna linje erbjöd inte mindre jordarbeten och var besvärad av en mängd bergsprängningar samt cirka 3000 fot längre. Trots de något jämnare fördelade lutningsförhållandena ansåg sig Gagner rekommendera det södra alternativet.
   Vad stationer beträffar föreslogs en mindre anhaltsstation vid Näs där den tänkta järnvägslinjen skar vägen mellan gästgivaregårdarna i Bona och Marietorp. Här skulle järnvägen vara försedd med ett 700 fot långt sidospår, en större vaktstuga som samtidigt var avsedd till stationshus samt ett mindre godsmagasin av resvirke och bräder.
   Vid horisontalplanen på Breviks och Danstorps ägor kunde för övrigt, om det visade sig behövligt, mindre anhaltsstationer anläggas.
   Genom byn Blankefalls ägor kom Nässjö-Oskarshamns järnväg att sträcka sig i en vid båge. Vid husartorpet Knutstorp fanns tillgång på grus och här anlades under byggnadstiden omkring 1870 ett stickspår in i grusgropen. Där banan korsar häradsvägen uppfördes ett boningshus som fick namnet Grindstugan och var avsett till bostad år grindvakten. Platsen är också den nordligaste punkten på hela den 148 km långa järnvägen.
   När lokaltrafiken i form av rälsbussar kom till stånd mellan Eksjö och Nässjö anlades 1947 en hållplats vid Grindstugan. Anhalten fick namnet Blankefall och kom att betjäna kringliggande gårdar och byar. Här fanns en liten rödmålad väntkur i slänten intill banvallen samt plattform och en s.k. plåtstins. Rälsbusshållplatsen vid Blankefall indrogs den 29 maj 1965.
  När man detaljgranskade terrängen mellan Danstorp och Hunseberg, fann man att stora mossmarker och höjder blev svåra att forcera. Därför valde man en sydligare sträckning över Långarum och en ganska tvär kurva mot Hunseberg.

Nässjö station i sin äldsta utformning. Foto från slutet av 1860-talet.	Brinellgymnasiet, öppnad som hållplats vid Oskarshamnsbanan för skolans elever 1991.	Blankefall mellan Nässjö och Ormaryd. Motorvagnarna stannade här 1947-1965.	Ormaryds station, bemannad 1873-1967. Länstrafikens tåg stannar här fortfarande.

Anneberg−Solberga järnväg

Annebergs Tändsticksfabrik anlades 1867 av fanjunkare August Kullberg. Förutsättningar för industrin var tillgång på vattenkraft vid dåvarande Pilabo kvarn. På 1860-talet nådde torp och backstugor sitt största antal runt om i bygderna. Barnfamiljerna var stora och därmed var det gott om mänsklig arbetskraft. Råvarorna hämtades från aspar i närliggande skogar och kemikalier och papper kom via järnvägen till Nässjö. Närmaste vägen till Anneberg gick via Hunseberg―Danstorp―Hult och var krokig och backig samt drygt en mil lång. Här knegade oxfororna de sex eller sju första åren av fabrikens existens. Från Anneberg var ekipagen lastade med tändstickskistor och på återvägen kördes råvaror. I maj 1873 öppnades järnvägen mellan Eksjö och Nässjö för allmän trafik och därmed även stationen Ormaryd. En hel del godstrafik gick mellan Annebergs Tändsticksfabrik och Ormaryd åtminstone det första året.
   Sommaren 1874 började tågtrafiken mellan Nässjö och Aneby, där en station öppnats med namnet Solberga. Fanjunkare Kullberg hade helst sett att den kallats Anneberg, men det ville inte landshövdingen godkänna.
   Hur som helst så blev Solberga station "utskeppningshamnen" för Annebergs tändstickor under mer än 30 år. "Annebergs Safety Matches, Solberga, Sweden" var en vanlig etikett för exporterade tändstickor. Till och med förekom en etikett med texten: "Solberga impregnerade säkerhetständstickor". För transporterna till Solberga station fordrades närmare 40-talet hästar. Den jobbigaste passagen gällde en backe intill Glömminge säteri. Under åren 1893-96 diskuterades flitigt hur man genom schaktnings- och omläggningsarbeten skulle kunna forcera Glömminge backe. Det blev en imponerande anläggning som fann användning ett tiotal år. Men trots förbättrade vägar var spårbunden trafik den mest effektiva.

   Åren gick och man hade svårt att komma till skott med Anneberg-Solberga Järnväg. 1903 hade C. O. Löwenadler blivit disponent för tändsticksfabriken. På hans initiativ konsulterades ingenjör C. Hult från Borgholm att upprätta ritningar och staka ut en järnvägslinje mellan Solberga och Anneberg.
   "Förslag till Banläggning Solberga-Anneberg" upprättades på fem kartblad fram till "Annebergs Bruk". Varje kartblad beskriver i två skilda plan banas sträckning och nivåkurvor. Järnvägen planerades utgå i nordostlig riktning från Solberga station mot trakten av Norra Ängs gård. Här skulle den vända av mot sydost och passera över Svartån (Boån) samt förbi Vässleda fram till fabriken i Anneberg.
 

   Sedan gällde det att täcka kostnaderna för järnvägsbygget. Man hoppades att Statens Järnvägar skulle bidra med betydande kapital. Men då staten inte ville hjälpa till i "avsevärd grad" förföll frågan.
   På hösten 1904 dök Annebergs järnvägsfråga åter upp. Denna gång vände man sig söder ut mot Ormaryd och Nässjö-Oskarshamns Järnväg. Ett 80-tal husägare och andra personer med intresse för järnvägsfrågans lösning vände sig till N. Solberga kommunalstämma för att utröna om församlingen var villig att ekonomiskt bidra till saken. Efter några år blev sedan den smalspåriga Anneberg-Ormaryds Järnväg en verklighet, och de små tågen trafikerade banan fram till 1935.


Anneberg-Ormaryds Järnväg

När tändsticksfabriken anlades i Anneberg på 1860-talet var det stora problem med att transportera varor till och från fabriken. Närmaste järnvägsstation var från början Nässjö och dit ledde endast backiga och krokiga byvägar. Järnvägen till Nässjö blev klar 1864 då Södra stambanan från Malmö till Falköping invigdes.
   De första tändstickorna som skulle ut och sprida ljus och värme fick alltså åka med oxforor eller efter häst till Nässjö. Banan mellan Nässjö och Eksjö öppnades i maj 1873 för allmän trafik och då blev tändstickstransporterna förlagda till Ormaryd. När Östra stambanan skulle dras genom bygden diskuterades livligt om det inte hade varit bättre om den gått från Flisby över Anneberg och söder ut i stället för över Solberga. Den 2 november 1874 passerade emellertid första tåget Solberga station och dit hade man bara 4 km från Anneberg.
   I slutet av 1800-talet förbättrades landsvägen över Glömminge-Påskarp till Solberga, men det hjälpte inte då den tidens bästa kommunikationer var de spårbundna.
   Kring sekelskiftet aktualiserades frågan att få till stånd en järnväg mellan Annebergs tändsticksfabrik och Solberga station (se ovan!)
   Bättre gick då förhandlingarna med Nässjö-Oskarshamns enskilda järnväg och stationen Ormaryd belägen 7 km från tändsticksfabriken. På försommaren 1907 stakades sträckningen för en smalspårig bana och den 29 mars 1909 skedde invigningen, då Anneberg-Ormaryds Järnväg (AOJ) öppnades för allmän trafik.
   Samtidigt fick stationen och samhället namnet Smålands Anneberg. Ett stickspår ledde från stationen ner till tändsticksfabriken, vilket var nödvändigt då mesta transporten utgjordes av aspvirke och färdiga tändsticksprodukter.
   Men även personer kunde åka med de tre dagliga förbindelserna till Ormaryd tur och retur. Spårvidden var endast 600 mm och det tog drygt 20 min för de små ångloksdragna tågen att avverka sträckan.

Exempel på biljetter och tidtabell på Anneberg-Omaryds järnväg (AOJ).

Särskilt uppmärksammad blev den årligen återkommande nykterhetsfesten vid Bokdungen på gården Släthults ägor. Lövklädda öppna vagnar sattes då in för att klara av den stora folktillströmningen.
   I slutet av 1920-talet började konjunkturerna försämras och samtidigt gjorde bilismen sitt intåg i landet. För Annebergs del betydde den dåliga utvecklingen av tändstickstillverkningen och fabrikens nedläggning 1934 ett dråpslag även för banan till Ormaryd. En kortare tid uppehölls trafiken med motordressin innan rälsen revs upp 1936.
   Som minnen från järnvägsepoken återstår idag semaforen som flyttats ner mot fabriken, banvaktsstugan samt den för cykelturer lämpliga banvallen mot Ormaryd. Museibanan Östra Södermanlands Järnväg i Mariefred har pietetsfullt bevarat de båda personvagnarna samt en godsfinka från AOJ vilka utnyttjas i tågsätten sommartid.
   Norra Solberga Hembygdsförening utgav 1977 boken Anneberg-Ormaryds Järnväg som innehåller en utförlig beskrivning av denna järnväg.


Östra Stambanan

Tiden 1871-74 byggdes Östra stambanan mellan Nässjö och Katrineholm. Då det blev klart att järnvägen skulle passera västra delen av N. Solbergs socken aktualiserades tanken på att förlägga en station här. Ivrigaste förkämpen fördetta projekt var fanjunkare August Kullberg, som ägde Annebergs Tändsticksfabrik. Kullberg hade helst sett att banans sträckning lagts så nära fabriken i Anneberg som möjligt, men här stötte terrängförhållandena på problem. I stället stakades järnvägslinjen övermarker som tillhörde gårdarna i Påskarp och Hatten. Dåvarande ägaren till Påskarp, Johan Johannesson, skänkte en del mark och sålde resten av det jordområde som erfordrades för att anlägga en station med tillhörande bangård. Fanjunkare Kullberg ivrade för att stationen skulle få namnet Anneberg, men detta godkändes inte av myndigheterna som fastslog att järnvägsstationen skulle heta Solberga.
   Området var ganska svårtillgängligt med kärr och jäslera som gav bekymmer. Man ifrågasatte om det inte varit lämpligare att förlägga stationen till Håknarp ett par kilometer söderut, där terrängen varit stabilare.
   Stationen på Påskarps marker kom dock till stånd, och den 20 juli 1874 öppnades delsträckan Nässjö-Aneby för person- och godstrafik. Den 2 september samma år inrättades även en postanstalt i stationshusets lokaler. Posten hade tidigare funnits vid Solberga kyrka (troligen sockenstugan) under namnet Wedbo Solberga.
   Hela Östra Stambanan öppnades för allmän trafik den 2 november 1874 under medverkan av konung Oskar II.
   Under de 95 år som Solberga station var bemannad tjänstgjorde 12 stationsmästare. Längst tid eller hela 31 år var August Uhrfeldt verksam här. Åtskilliga förändringar har ägt rum vid järnvägen i Solberga. Stationshuset har påbyggts med en andra våning. Utbyggnad till dubbelspår och elektrifiering av linjen har medfört högre tåghastigheter och större turtäthet.
   Fram till 1909 var aspvirke och tändsticksprodukter från Anneberg betydande gods för Solbergas del. En betydande godslastning har skett från Oresjös fabriker i Anneberg.
   Bemanningen av Solberga järnvägsstation upphörde den 31 maj 1969 samtidigt som postanstalten indrogs.

Till sidans början