Artiklar av Börje Svanberg

Börjes egna ord om sig själv

Ernst Börje Svanberg, född 1935 13/6 i Anneberg, N Solberga (F).

Produktionsplanerare. Föddes torsdagen den 13 juni 1935 i andra våningen, Västra Långgatan 16 i Smålands Anneberg (i kurvan mitt emot skolan) som föräldrarna då hyrde av pappas blivande arbetsgivare Oscar Delavaux och hans fru Valborg. Föräldrar var metallarbetaren Ernst Svanberg och hans hustru Sigrid, född Ehn. Var under barndomen mycket tillsammans med min morfar Carl Anders Ehn, fd indelt soldat och grovarbetare. Han sägs ha varit en “hårding” både mot sig själv och främst sina barn, men ändrade sinnelag helt när jag, hans första barnbarn i Sverige, föddes.Förutom mina föräldrar var jag nära omgiven av moster Anna, morbror Conrad, morbror Eric och moster Astrid samt då och då också av morbror Oscar och moster Gurli. De här nämnda fanns mer eller mindre alltid runt omkring mig. Farbröderna och fastrarna på min pappas sida träffade jag inte så ofta. Kanske någon gång i veckan. Jag blev ett bortskämt barn enligt Eriks dagbok. Enligt samma källa föddes bara en flicka och två pojkar år 1935 i själva Smålands Anneberg. Det var kärva tider sedan samhällets enda stora industri, Tändsticksfabriken, lagts ner årsskiftet 1934-35.

Lennart Grahm i Hults Sörgård blev tidigt min lekkamrat och vän. Det skedde genom kontakten mellan Lennarts mamma Anna och morbror Erics fru Astrid som båda kom från samma plats – Drottninggatan vid Älvan i Älvestads församling i Östergötland. Tisdagen den 12 maj 1942 högg jag mig i vänster tumme. Jag hade sett Eric och morfar hugga knabbar med hack mot huggkubbe… Distriktssjuksköterskan Märta i Anneberg förband. Jag gick inte med på att hon sydde. En för alltid sprucken nagel och ett ärr återstod när det var läkt. Det har jag med mig som ett minne från min barndom. Ungefär vid samma tid klippte jag hål på mina nya blå byxor. Jag ville ha lappade byxor alldeles som morfar. Det blev uppståndelse och bannor, men jag fick lappen. Allt mildrades något när jag berättade varför jag klippt.

Hösten 1942 flyttade min familj från hyreslägenheten hos Delavaux till andra våningen i morfars hus. Det hade då byggts till så att det fanns 2 rum och kök på båda våningarna. Morfar, Anna och Conrad bodde i markplanet. Där fanns inga bekvämligheter. Dass på gården. Brunn med pump delades med grannen. Järnspis i köket, kakelugn i stora rummet och kamin i det andra rummet och på övre våningen vedeldades. Stundtals användes kox och antrasit i kaminerna.

Torsdagen den 9 november 1943 klockan 19 kördes jag på grund av scharlakansfeber till Vetlanda epidemisjukhus. En epidemi gjorde att de sjukhus som låg närmare var fullbelagda. Det hade börjat för mig på lördagen. Det var nysnö och det hade varit snöbollskrig i skolan. Jag kom hem ganska blöt. På eftermiddagen cyklade pappa och jag till skräddaren i Ormaryds by där jag skulle prova kläder. Vi cyklade till byn rakt över från Muntarp och jag känner än hur roligt det var att cykla i det tunna snötäcket. Min cykel var en begagnad, blå Monark damcykel (som ställdes in när snön kom och fick inte tas ut förrän Våffeldagen). På kvällen blev jag sjuk med halsont och feber. Till kvällsmat fick jag uppstekt rotmos med korv och senap och jag kan fortfarande känna hur gott det smakade. Distriktssköterska Märta konstaterade så småningom att det var scharlakansfeber, men ho vet om hon hade rätt?! Jag hade just inga utslag. Efter fem veckor i Vetlanda fick jag åter scharlakansfeber med kraftiga utslag och därpå gulsot. Jag fick inte komma hem förrän fredagen den 9 februari. Mamma och pappa hade sparat julgranen, som då börjat växa till sig ordentligt utan att barra. Den hygieniska standarden i Vetlanda var helt annan än i dagens sjukvård. Jag var helt enkelt inte vislig när jag kom hem. Man fick tvätta mig flera gånger innan frisören Bertil Ekeroth kom hem och klippte mig. Då under kriget gick det inte att komma från Anneberg till Vetlanda och hem igen utan att övernatta. På grund av det fick jag besök två dagar i följd, men det hände bara en gång. Det var under Trettondagshelgen, då mamma och pappa sov över hos Ebba Carlqvist, en släkting till en granne i Anneberg. Och då fick de bara prata med mig genom en glasvägg, som delade sjukhuskorridoren på mitten. På “min” sida var det scharlakansfall och på den andra difteri. Otroligt men sant. Istället fick jag desto fler brev från hela släkten och det känns som att jag med lite hjälp kunde läsa dem och också besvarade de flesta så gott det nu gick för en 8 1/2-åring. Min favoritsyster i Vetlanda hette Astrid och jag fick ett vykort från henne när jag kommit hem. I Vetlanda lärde jag mig allt som stod i almanackan om kungahuset och planetsystemet. Jag läste också tidningar och fängslades av torpederingen av passagerarfartyget Hansa på väg till Gotland.

Under kriget var pappa och morbror Oscar inkallade åtminstone en omgång varje år. Det gjorde att jag umgicks mycket med morfar och morbror Eric (Eric hade efter värnplikten haft vatten i lungsäcken och var därför inte aktuell för inkallelse). Eric var i skogen och “buskade” för vedbränsle lördagseftermiddagar och söndagar och där var jag och hälsade på honom. Han ritade en karta hur jag skulle gå och det gick alltid bra. Han berättade om skogens hemligheter både då och förr.

Under kriget var det ransonering och ont om allting, bl a kött. Därför tog mamma vara på all fisk som jag metade i Pilabo damm, mest abborre, mört, sarv och ruda. Ja, t o m stekt ruda smakade bra på den tiden. Morfar hade ett dussintal hönor och en tupp, varför vi hade ägg under hela kriget. Det var rogivande att se hönorna plocka och picka. Särskilt gillade de färsk våtsarv. Jag gick hem och åt på frukostrasten från skolan (då fanns det inga skolmåltider) och då följde Lennart med mig. Han hade ibland stekt fläsk och hemystad ost på smörgåsarna, som jag bytte mig till mot annat pålägg som han inte fick så ofta (prickig korv?).

En annan god vän till mig var Jan Österskog. Han var kusinbarn till Erics fru Astrid. När Jans lillebor Håkan skulle födas skulle Jan vara hos Astrid och Eric för att avlasta sin familj. Astrid och Eric fick inga barn, därför betraktade de Jan nästan som sin son. Han var hos dem under skolloven och Jan och jag hade mycket trevligt tillsammans. När han började arbeta kom han hit under semestrarna. Jan avled utan föregående varning i hjärtinfarkt på sin arbetsplats. Han var bilplåtslagare.

Augusti 1948 började jag på läroverket i Eksjö och tog realexamen 1952. På den tiden frågade man (!) om jag ville börja arbeta vid den sk kamerala avdelningen vid Svenska Vaxduks AB i Anneberg och så blev det. Den 11 november 1955 ryckte jag in till F3 Malmslätt. Efter lumpen 1955-56 erbjöds jag arbete vid produktionsplaneringen i samma företag. Där var jag tyvärr kvar till dess att ohälsa ledde till förtidspensionering den 1 juni 1992. Hur det nu var så trivdes jag med det stressfyllda arbetet. Mars 1990 var jag inlagd i Eksjö lasarett för blodpropp i höger ben (vaden) och svansar från denna gick till båda lungorna. Tidigare hade jag haft en tyst hjärtinfarkt (som jag själv behandlat med magnecyl). När jag ett par år senare fick vatten i lungsäcken upptäcktes hjärtinfarkten. Allt detta gjorde att min neurologiska sjukdom blommade ut tidigare och kraftigare än som annars skulle hänt. De äldre i Anneberg talade ofta med mig om min farfar Sven Petters engagemang politiskt och fackligt. De verkade tycka att enbart namnet Svanberg borgade för stora förhoppningar… De hade ju också min farbror Tage Svanberg som föredömligt exempel. Han hade avancerat från smedlärling till kommunalborgmästare i Nässjö. Jag var mer tveksam till dessa förhoppningar!

I min gröna ungdom fattade jag emellertid e t t viktigt beslut. Jag blev helnykterist, icke-rökare och löftesmedlem i Annebergs Frisksportklubb där jag fick mitt första styrelseuppdrag som sekreterare. Idrotten i stort och Annebergs bäste bandyspelare Idolf Sandahl inspirerade till beslutet. Jag ville vara rädd om min kropp och jag ville ha kontroll över vad jag sade och gjorde. Jag hade sett allt för många dåliga exempel på motsatsen och sådana människor är mindre trovärdiga i mina ögon. Nattvardsvinet vid konfirmationen är det starkaste jag smakat. Jag har blivit respekterad för detta beslut i alla sammanhang. Nu är jag glad för det. Allvarligt talat finns risken att jag annars skulle ha varit alkoholist idag. Sådana tendenser fanns i släkten. Dessutom är det roligt att alltid kunna köra bil!

Omkring 1950 började jag tävla i orientering då jag insåg att jag hade större fallenhet för det än för fotboll och bandy. Jag kom så småningom med i Annebergs GIF:s skid- och orienteringssektion och var fram till 1965 en av ledarna. Därefter var jag under några år revisor i föreningen. Omkring 1949 började jag tävlingsspela schack i den nyväckta Annebergs Schackklubb. Vi träningsspelade varje fredagskväll från september till maj inför de seriematcher som spelades varannan vecka november till mars. Vi mötte de stora klubbarnas andralag i fina lokaler och klubbar som vi själva i små bykaféer. Det var spännande och trevliga matcher bland all pipröken. Jag fick hänga kläderna på vädring när jag kom hem!

År 1960 blev jag lokalombud för Smålands Folkblad på fritiden. Det ledde till åtskilliga kontakter med olika människor och min tidigare blyghet började försvinna. Till en början var jag radskrivare för 10 öre raden samtidigt som jag inkasserade prenumerationsavgifter och skaffade nya prenumeranter. Jag hade alltså egen kassa och bokföring, som skulle redovisas till huvudredaktionen i Jönköping per den 25:e i varje månad. Det var mycket jobb med det och en omöjlig uppgift att konkurrera med Hall-pressen som trycktes i Eksjö. Jag fortsatte med själva skrivandet fram till 1975, men under 1970-talet allt mindre.

År 1966 blev jag medlem i Annebergs Socialdemokratiska Arbetarekommun. Flertalet äldre som jag kände var mer eller mindre aktiva socialdemokrater. I deras ögon räckte det att man hette Svanberg för att jag skulle bli den självklara påläggskalven. 1968 var jag valledare tillsammans med Ruben Bengtsson, som hade allt för många uppdrag. Därför fick jag med automatik dra det tyngsta lasset. Segervalet gjorde tiden optimal för att debutera i partiarbetet. Samma år valdes jag in i Solberga kommunalnämnd och kommunalfullmäktige och strax därpå som suppleant i samarbetsnämnden för Nässjö kommunblock och sammanläggningsdelegerade. Senare suppleant i Nässjö kommunstyrelse, kommunfullmäktige och socialnämnd. I olika perioder var jag ordförande, kassör eller sekreterare i Annebergs Arbetarekommun, som då ombildats till (s)-förening samt suppleant i Nässjö Arbetarekommuns styrelse. Jag var också valledare och lyckades faktiskt nå min målsättning med mer än 52% röstandel för (s) i Annebergs valkrets. Det är den enda bedrift jag är nöjd med. Det kändes som ett kvitto på att jag kunde föra ut ett budskap. I övrigt var det inte alls bra att engagera sig så starkt i politiken som jag gjorde. Jag var inte tillräcklig varken hemma, på jobbet eller i politiken. Jag skulle ha slutat långt tidigare än vad jag gjorde. Antagligen påskyndades ohälsan av stressen. Jag trappade successivt ner det politiska engagemanget. År 1982 blev jag istället ordförande i SIF-klubben vid ECO-Tapeter AB efter att tidigare ha varit revisor och sekreterare. Samtidigt kom jag med som löntagarrepresentant i bolagsstyrelsen. Det gav fler positiva upplevelser än vad politiken gett och det kändes som om arbetsgivarens representanter respekterade mig hyfsat. Det var ofta bekymmersamt med löneförhandlingarna eftersom sällan någon var nöjd, naturligtvis. Men mesta tiden av fackföreningsjobbet bestod av sociala spörsmål. Jag har aldrig fått så många personliga förtroenden som under tiden som ordförande och det kändes verkligen som god lön för mödan. Ibland räckte det med samtal i enrum på jobbet eller i ett hem, andra gånger ledde det till förhandlingar. Allt gick naturligtvis inte att lösa men förvånansvärt mycket även om det blev kompromisser. Nu efteråt är jag tacksam att ha fått vara med om den tiden. Då inkluderar jag också alla fina kurser som SIF anordnade. Speciellt en veckokurs på Djurö i Stockholms skärgård gav både inspiration och kunskap. År 1990 valdes jag in som suppleant i styrelsen för SIF avd 8 i Jönköping och kom med i alkoholpolitiska utskottet. Det jag fick se där bekräftade min uppfattning om helnykterhet. Tar man inte första glaset, ja, då råkar man inte i det helvete som jag sett att många familjer har. Det finns dessutom ofta där man minst av allt kan tänka sig.

Ohälsan kom som sagt succesivt in i bilden, men det kändes befriande när jag väl blev förtidspensionär. Om man släktforskar och är engagerad i förening finns inga fritidsproblem. Sedan vi flyttat till Ormaryd 1983 kom jag med i styrelsen för OIF 1990 eftersom Cecilia spelade fotboll för OIF. 1993 blev det styrelsen för Nässjöbygdens Genealogiska Förening och redaktör för medlemstidningen Släktposten. Det har blivit som på 1970-talet: jag räcker inte till hemma samtidigt som krafterna avtar. Till sist det bästa av allt som hänt mig: Pingstafton den 16 maj 1970 gifte Eivor och jag oss i Visby domkyrka. Egentligen skulle det gått lika bra med vigsel hos farbror Tage i Nässjö stadshus. Jag glömmer naturligtvis aldrig när jag första gången såg Mikael köras ut från förlossningen med ett litet knivsnitt intill höger öga. Tänk vilken tur att det inte tog närmare! Eller när Cecilia kom fram rätta vägen. Det måste vara det bästa en man kan uppleva! Att jag sedan känner stor otillräcklighet är en annan sak. Nästa stora ögonblick kom kl 23.45 den 20 maj 2003. Då föddes barnbarnet Filip Anders Svanberg i Göteborg. Vikt 3895 gram, längd 52 cm. Dagen därpå åkte Eivor och jag och tittade på honom och Anneli.

Sedan 1969 hade Eivor och jag varit tillsammans så gott som varje dag. Klockan 23.45 söndagen den 7 november 2004 var det slut. Eivor avled i följderna av bröstcancer. Mikael, Cecilia och jag satt vid bädden.
Det här blev mycket, kanske allt för mycket. Ändå är långt ifrån allt med. Kanske detta får räcka så länge. Ett
komplement fick Mikael och Cecilia förra julen. Om det inte blir mer, så vet åtminstone Mikael och Cecilia hur jag har varit. På gott och ont. Ni skall dock veta, mina båda barn, att jag tycker väldigt mycket om er!

Gift 1970 16/5 i Visby domkyrka med
Eivor Birgitta Rova Svanberg, född 1940 3/2 i Kengis, Pajala,
död 2004 7/11 (begravd 2004 27/11) i Eksjö, Eksjö.

Börje Svanberg gick bort 2006 och ligger begravd i föräldrarnas familjegrav på Norra Solberga Kyrkogård (reds anm)