Så var det en gång 1935 -1955 del 1

Detta är del 1 i serien. Andra delar: Del 2 Del 3

Nedanstående är en personlig berättelse om Börje Svanbergs uppväxt i Anneberg under perioden 1935-1955. Texten är urspungligen avsedd för sonen Mikael och dottern Cecilia, men publiceras här med familjens tillstånd. Då texten är relativt lång kommer den att publiceras i delar. red anm.

Tillägnat Mikael och Cecilia av Farsan

Torsdagen den 13 juni 1935 föddes jag hemma. Man åkte inte till BB på den tiden. ”Hemma” var andra våningen, Västra Långgatan 16 i Anneberg (i kurvan mitt emot skolan). Mina föräldrar Sigrid (1899-1973) och Ernst (1898-1971) hyrde lägenheten av Oskar och Valborg Delavaux, som bodde på första våningen.
Som de flesta gifta kvinnor vid den tiden var mamma hemmafru (innan hon gifte sig 1929 jobbade hon i tändsticksfabriken). Det var männen som tjänade pengar till familjernas försörjning. Hennes arbete var att sköta om hemmet på alla tänkbara sätt inklusive ekonomin, vars tillgångar var pappas avlöning.

Under tiden jag låg i mammas mage blev pappa arbetslös. Han hade arbetat som maskinreparatör vid Annebergs tändsticksfabrik. Produktionen hade upphört 1 september och fabriken stängdes vid årsskiftet 1934-1935. De hade gift sig redan den 14 september 1929.
Arbetslöshetsersättningen var låg. Han hade slagit sig ihop med svågern och snickaren Rickard Landström för att tillverka trädgårdsmöbler i uthuset där Rickard och Elma hyrde vid Gullarpsvägen 18. Dit kom det bud när jag hade fötts. Vid en förlossning fick då enbart kvinnor vara med.

Det dröjde till den 22 november 1935 innan pappa fick fast anställning som filare vid Solberga mekaniska verkstad. Det var flera från Anneberg som jobbade där och de åkte dit gemensamt i Olof Gustavssons stora personbil, som var som en taxi till formatet.

De 1929 uppförda nya lokstallarna där Delavaux hade mekanisk verkstad

Jag kom alltså till världen under en tid med stora ekonomiska bekymmer. Och i Tyskland rustade Adolf Hitler för krig.
Den 11 november 1939 började pappa en anställning i Delavaux mekaniska verkstad som fanns i de f d lokstallarna vid Järnvägsgatan och ägdes av vår hyresvärd. Där fanns ett minimum av sanitära anordningar och pappa var som en sotare i ansiktet när han kom hem efter arbetets slut. Han tvättade sig i ett handfat på vedlåren med pimpstenstvål och torkade sig på säckhanddukar. En sådan har jag sparat som minne. Den 9 augusti 1946 sade han upp sig efter en kontrovers med ägarens son Stig Delavaux och började som maskinreparatör vid Vaxduksfabriken, där också de sanitära förhållandena var bättre. Där var han anställd fram till pensioneringen, men en blodtryckskris gjorde att han var sjukskriven de sista två åren.

Hemmet där jag föddes

Lägenheten hos Delavaux var två rum och kök. När man gick upp för trappan kom man till en liten smal
rektangulär hall med ett takfönster. Trappan och hallen var inte uppvärmda. I hallen fanns två dörrar till vänster. Den första gick till köket och genom den andra kunde man komma direkt in i det stora rummet. När man kom in i köket fanns till höger en dörr till stora rummet. Bredvid den och längs väggen mot stora rummet fanns en järnspis och diskbänk samt vedlår. All ved fick alltså bäras upp från vedboden och all aska bäras ut. Det fanns inget vatten eller avlopp utan allt vatten som behövdes hämtades i hink från en brunn med pump på gården. När det var använt var det bara att bära ut det i slaskhinken till en slasklår, som hade gjutna, halvmeterhöga väggar och täcktes av två korrugerade plåtar och fanns vid uthusväggen.
En finess var att det fanns en liten reservoar av metall tillsammans med järnspisen. Där kunde man genom en kran tappa varmt vatten som värmdes när man eldade. På motsatta väggen räknat från spisen var köksfönstret som vette mot öster. Under fönstret stod kökssoffan och framför soffan stod köksbordet med fyra stolar. Längs väggen mot trappan stod min farmors bruna skänk (som när detta skrivs finns i källaren, Nybrogatan 9). I hörnet mellan kökssoffan och den fjärde väggen fanns ett fast, mörkgult hörnskåp för porslin och bakom denna vägg fanns det långsmala skafferiet som hade ett litet fönster på gaveln. En liten dörr vid diskbänken ledde in till skafferiet. Det fanns alltså inget kylskåp utan det kalla utrymmet sommartid var en jordkällare på gården. Om skafferifönstret stod alltför öppet tog sig ekorrar in för att söka mat.

Det stora rummet, som var vardagsrum och sovrum, värmdes av en kakelugn. Den värmde också det lilla rummet. Dit fanns ingen dörr utan ett draperi. Lilla rummet hade fönster ut mot gatan. Det var möblerat med det vita möblemang, som du sett delar av. Stora rummet hade fönster mot väster. Där fanns en ottoman som var bäddbar för två (sedan man flyttat lite på rumsbordet). Där fanns också det möblemang av ek, som du åtminstone har sett delar av. En batteridriven radio var en av klenoderna. År 1938 ärvde pappa min farmors radio av märket Radiola, som var nätansluten.

På gården fanns ett uthus där vi hade vårt dass och vår vedbod. Bredvid uthuset fanns en piskställning. Eftersom tomten var backig var gårdsplanen liten. När man fick hem veden, som skulle räcka hela vintern, gällde det därför att såga och klyva den utan dröjsmål och stapla den för torkning.
Senare under 1940-talet byggdes huset till och om, varför det har ett helt annat utseende idag.

På den tiden var gatunätet inte utbyggt i Anneberg och alla gator var grusvägar. Nuvarande Västra Långgatan fanns inte. Där den går, alldeles norr om bäcken, var en stenig backe full med blåsippor och vitsippor om vårarna. Där började skogen. Nuvarande Bäckgatan var en grusväg utan genomfart, som fastighetsägarna fick hålla fri från ogräs. Där förskolan ligger idag var en talldunge. De flesta tallarna finns kvar när detta skrivs år 2004.

Hos morfar

Genom dungen fanns små stigar kors och tvärs och på mitten en körväg utan grus för häst från Bäckgatan till nuvarande skolans parkering. En av stigarna ledde till min morfar, moster Anna och morbror Konrad på nuvarande Bäckgatan 4.
Där hade jag mitt andra hem och dit var jag alltid välkommen. Jag var deras ögonsten alldeles som Filip är för oss idag. Trädgården hos Delavaux var inte ämnad för mig att leka i.
Hos morfar var allt lockande. Där hade jag en gunga, egen sandhög med hinkar, spadar och träbilar och jag fick springa fritt omkring. Där fanns krusbär, vinbär, plommon och äpplen. Där fanns också bäcken där man kunde leka med båtar och t.o.m. någon gång bada i under varma försommardagar efter ett åskregn. Bäcken är torr sommartid. På andra sidan bäcken bodde Astrid och Erik och deras trädgård var också mina domäner.

Inte minst fick jag hjälpa morfar att ”arbeta” – men mer om detta i uppsatsen om mormor och morfar.

Enligt Eriks dagbok föddes bara en flicka och två pojkar år 1935 i själva Smålands Anneberg. Lennart Grahm i Hults Södergård blev tidigt min lekkamrat och vän. Det skedde genom kontakten mellan Lennarts mamma Anna och Erics fru Astrid som båda kom från Drottninggatan vid dåvarande stationssamhället Älvan i Älvestads församling i Östergötland. Vi började också skolan samtidigt, men eftersom Lennart redan kunde läsa, skriva och räkna (vilket var mycket ovanligt då) fick han efter två veckor flytta upp i 2:a klass men i samma klassrum som jag.

Mina första minnen

Kasern 70, föreningshuset samt en bil från F-län

Ganska snart efter det jag föddes upptäckte jag att det var en ren njutning att krama med handen om mammas lillfinger och den känslan fanns kvar länge. Mitt första tydliga minne är från 1938 då jag ännu inte fyllt tre år. Det var det året som Erik byggde sitt och Astrids hus. Man höll på att blanda till cement och jag gick baklänges, stötte emot en hink full med vatten och satte mig i den. Det var bara kallvatten, men nog så överraskande. Under byggnationen hade man lagt virke över bäcken. Naturligtvis föll jag i bäcken och kom under brädorna, men Olle Gustavssons son Ebbe drog fram mig och upp på land.

Jag minns också den dag samma år då Astrid och Erik gifte sig i Älvestad. Mamma och Anna hade gjort i ordning välkomstmat och jag satt vid köksbordet i det nybyggda huset och tittade bortåt Hagalundsgatan där bilen med brudparet skulle komma från stora vägen. Då kunde jag ramsan om länsbokstäverna (bilar hade länsbokstav på nummerplåtarna). ”Stora A fick Stockholms stad och Stockholms län fick B, Uppsala C, Sörmland D och Östergötland E. De första fem nog minns jag dem A; B C D och E. Åt Jönköping ett F man gav, åt Kronobergar’n G, en Kalmarbil får gå med H, Gottlänningen med I” o.s.v.

Tisdagen den 12 maj 1942 högg jag mig i vänster tumme. Jag hade varit med när Erik och morfar högg knabbar med hack mot huggkubbe. Distriktssjuksköterskan Märta i Anneberg förband. Jag gick inte med på att såret syddes. Det lät alltför otäckt. En för alltid sprucken nagel och ett ärr återstod när det var läkt.

Något år tidigare klippte jag hål på mina nya blå byxor. Jag ville ha lappade byxor alldeles som morfar. Det blev uppståndelse och bannor, men jag fick lappen. Allt mildrades något när jag berättade varför jag klippt.

Skolan

Hösten 1942 började jag skolan i ett skolhus som låg där servicehuset Björkliden ligger idag. Där gick klasserna 1 och 2 och där var skolans gymnastiksal. På andra våningen var det slöjdsal och lärarebostad. Där fanns en stor skolgård med häckar runt omkring. I första klass hade jag samma lärare, Emma Sundell, som mamma haft. Från tredje klass gick jag i det skolhus som nu är sammanbyggt med föreningslokalen.

Alla dagar började med morgonandakt och slutade med psalmsång och bön. Från tredje klass hade vi varje dag, utom till måndagarna, en psalmvers i läxa, som vi skulle läsa upp, stående vid bänken. Som väl var skulle vi inte kunna melodin. Ett annat minne är att vi varje 6:e november (den dag då Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632) samlades runt skolans flaggstång, läraren hissade flaggan samtidigt som vi sjöng psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. Var det dimma var det extra högtidligt. Jo, det är sant!

Gymnastik hade vi i den förut nämnda gymnastiksalen. Då fick vi ofta hoppa höjdhopp, gå balansgång på bommarna och hoppa strömhopp över plinten. När vädret tillät fick vi spela brännboll eller handboll på gymnastiktimmarna.

Vid båda skolorna fanns det backar som blev kälkbackar när den tiden kom. Förbi småskolan gick den gamla häradsvägen och där hade en vägkrog legat tidigare. Alltså fick backen heta Kroalia. Nu är servicehuset Björkliden byggt mitt i backen. När det begav sig och det var isgata kunde man börja åka ända uppe vid Ljustorp och ner till Wassbergs affär. Man kunde åka rattkälke eller koppla samman flera sparkstöttingar till ett ”tåg”. På samma sätt åkte man i Ingenjörabacken vid folkskolan. Namnet hade backen efter Ingenjörsvillan (Nuvarande biblioteket reds anm.). Senare tiders barn kallade den Lundbergabacken eftersom det under några år fanns en liten speceriaffär bredvid backen. Ägaren hette Lundberg.

Vi flyttade till morfars hus

Veckan efter det jag börjat i första klass 1942 flyttade min familj från hyreslägenheten hos Delavaux till andra våningen i morfars hus. Det hade då byggts till så att det fanns två rum och kök på båda våningarna. Morfar, Anna och Konrad bodde i markplanet. Inte heller i det tillbyggda huset fanns några bekvämligheter. Järnspis i köket, som på sommaren kompletterades med två el-plattor. Stora rummet värmdes av kakelugn och det mindre sovrummet av en kamin. På andra våningen fanns ingen kakelugn, men en järnspis och kamin. Dass var på gården. Brunnen med pump delades med grannen.

Bränsle för uppvärmning

Köksspis, kaminer och kakelugn vedeldades. Stundtals användes kox och antrasit i kaminerna och köptes i lösvikt i jutesäckar på Konsum. Björkkubb köptes av bönder i enmeters okluvna längder. Den kapades med sågklinga i 4×25 cm (Einar Heimdahl hade en mobil vedkap som drevs av en tändkulemotor), klövs, floades och kördes så småningom in i vedboden som torr ved.

Eric var i skogen och “buskade” för vedbränsle lördagseftermiddagar och söndagsförmiddagar och där var jag och hälsade på honom. Han ritade en karta hur jag skulle gå och det gick alltid bra. Han berättade om skogens hemligheter både då och förr. Han berättade sagor om djur som han antagligen hittade på samtidigt som han pratade. Mest höll han till på Glömminges mark. Han lånade häst och körde hem långveden på släde eller vagn. Som regel kapade han med bågsåg, men anlitade också Heimdahl. Apropå häst och vagn så hade alla småvägar ganska djupa hjulspår på båda kanterna efter de järnskodda hjulen och i mitten var det spår efter hovar. På sina ställen var det ett ständigt balanserande för att välja bästa delen av vägen när man cyklade. Bland andra var vägen över Laeryd upp till Lennart i Hult sådan. Idag finns inga liknande vägar.

Senare under 1950-talet gallrade pappa och jag skog i Släthult tillsammans med Tore och Idolf Sandahl. Trots att vi gjorde allt arbete och körde hem med häst och vagn fick vi ändå betala en slant för veden. Något år högg vi i Kongseryd. Senare blev det vanligt att markägarna såg det som en hjälp när man gallrade och man fick veden som betalning.
(Det blev en stor lättnad när det installerades elvärme i mitten av 1960-talet).

Scharlakansfeber i Vetlanda

Torsdagen den 9 november 1944 klockan 19 kördes jag på grund av scharlakansfeber till Vetlanda epidemisjukhus. Jag minns första natten i Vetlanda som det var igår. Jag lades i samma rum som en ”tant” (hon var åtminstone tant för 9-åringen) och jag kunde inte sova. Jag låg och tittade på Aftonstjärnan som syntes genom fönstret.

En epidemi gjorde att de sjukhus som låg närmare var fullbelagda och då fanns ingen antibiotika, utan man lades in för att inte smitta andra. Febern hade börjat kännas av på lördagen. Det var nysnö och det hade varit snöbollskrig på rasterna i skolan. Jag kom hem ganska blöt, men fick torra kläder. På eftermiddagen cyklade pappa och jag till skräddaren i Ormaryds by där jag skulle prova kläder. Vi cyklade till byn rakt över från Muntarp och det kändes roligt att cykla i det tunna snötäcket. Min cykel var förresten en begagnad, blå Monark damcykel (som ställdes in när snön kom och fick inte tas ut förrän Våffeldagen).

På kvällen blev jag sjuk med halsont och feber. Jag låg på kökssoffan och till kvällsmat fick jag uppstekt rotmos med korv och senap och jag kan fortfarande känna hur gott det smakade. Distriktssköterska Märta konstaterade så småningom att det var scharlakansfeber, men spörs vet om hon hade rätt. Jag hade just inga utslag. Efter fem veckor i Vetlanda fick jag definitivt scharlakansfeber med kraftiga utslag och därpå gulsot. Jag fick inte komma hem förrän fredagen den 9 februari 1945. Mamma och pappa hade sparat julgranen, som då börjat växa till sig ordentligt utan att barra.

Den hygieniska standarden i Vetlanda epidemisjukhus var bristfällig jämfört med dagens sjukvård. Jag var helt enkelt inte vislig när jag kom hem. Man fick tvätta håret flera gånger innan frisören Bertil Ekeroth kom hem och klippte mig. Däremot var jag säkert ren om fötterna eftersom vi regelbundet fick sitta med dem i så varmt vatten som möjligt för att vi skulle skynda på fjällningen av huden.

Det sänkta passagerarfartyget S/S Hansa

Då under kriget gick det inte att komma från Anneberg till Vetlanda och hem igen utan att övernatta. På grund av det fick jag besök två dagar i följd, men det hände bara en gång. Det var under Trettondagshelgen, då mamma och pappa sov över hos Ebba Carlqvist, en släkting till en granne i Anneberg. Och då fick de bara prata med mig genom en glasvägg, som delade sjukhuskorridoren på mitten. På “min” sida var det scharlakansfall och på den andra difteri. Det låter otroligt men så var det. Istället fick jag desto fler brev från hela släkten och det känns som att jag med lite hjälp kunde läsa dem och också besvarade de flesta så gott det nu gick för en 91/2-åring. Min favoritsyster i Vetlanda hette Astrid och jag fick ett vykort från henne när jag hade kommit hem.

I Vetlanda lärde jag mig allt som stod i almanackan om kungahuset och planetsystemet. Jag läste också tidningar och fängslades av torpederingen av passagerarfartyget Hansa på väg till Gotland den 24 november 1944. Av 88 ombord överlevde bara två.

I Världskrigets skugga

Under kriget var pappa och morbror Oscar inkallade åtminstone en omgång varje år som infanterister, mesta tiden i Skåne. Det gjorde att jag umgicks mycket med morfar, Konrad och Eric (Konrad led av epilepsi och Eric hade efter värnplikten haft vatten i lungsäcken och de var därför inte aktuella för inkallelse).
Kriget gjorde sig påmint genom att det mesta var ransonerat. De bilar och bussar som var i gång drevs med gengas. Med jämna mellanrum hölls mörkläggningsövningar. Alla fönster täcktes för med ogenomskinligt svart papper. Det räckte inte med rullgardiner. Inte en enda ljusstrimma fick tränga ut. Jag antar att det var någon nitisk person utsänd som gick och kollade det hela och kom med påpekande om det lyste igenom.

Det sparades på allt. Gamla kläder sprättes upp, tyget vändes och användes på nytt. Mamma sydde det mesta själv, men man kunde också gå till skräddare som då fanns både i Solberga och i Ormaryd. Kunde man komma över något av ”förkrigskvalitet” var det bra. Bl.a. samlade man på kapsyler till läskflaskor. De var av aluminium och lämnades in för återanvändning i industrin.

Vi skolbarn i 3:e – 6:e klass fick gemensamt gå upp till Larydshagen för att samla grankottar i jutesäckar. De kördes sedan ner till skolans vedbod och användes som bränsle i klassrummens kaminer. Det var kaminer av täljsten från Handöl. I vanliga fall eldades de med ved.

Det var svårt att få tag på choklad, men i Konsum hade man ”vit choklad” som var jättegod, men det var bara några gånger jag fick den. Apelsiner och bananer fanns bara till jul och då ransonerades de. När vi började skolan efter vinterlovet i första klass hade vår ”fröken” sparat en apelsin. ”Den som spar han har”, sade hon och sedan gav hon apelsinen till vår klasskamrat Jan. Han hade visserligen astma, men han var också son till driftsingenjören på silkesfabriken. Vi var inte fler än att vi skulle ha kunnat få en klyfta var.

Under krigsåren kom det varje jul ett gåvopaket till morfars familj från Martha och Thure Ehn i Amerika. Det var mest kaffe (White Rose) och risgryn så att vi alla skulle samlas och äta.
Bönder fick lämna hästar till försvarsmakten. När de kom tillbaka hade de ett nummer på länden. Under en tid av mobiliseringen var militär förlagda i bl.a. talldungen utanför morfars. Militär var också förlagd i skogen vid Grahms i Hult.

Demonstrationståg på nuvarande missionsgatan, fredsdagen den 7:e maj 1945.

Mest påtagligt blev kriget 1944-45 då ”polskorna” kom till Anneberg. Det var polska judinnor som räddats ur koncentrationslägren och förts med Bernadottes vita bussar till Sverige. De sattes i karantän dels i missionshuset, dels i ”ingenjörsvillan” (där du gick i förskola och där biblioteket är nu. Den kallades så eftersom fabrikens driftingenjör bodde där). Det blev ett nytt nöje för annebergsborna att promenera förbi inkvarteringarna på kvällar och helger och titta på dessa utmärglade unga kvinnor. Senare kunde man träffa dem och några var hemma hos oss och drack kaffe och ”pratade teckenspråk”. Det hedrar annebergsborna att man kallade dess unga kvinnor för ”polskor” och inte ”judar” (tidigare hade beteckningen ”jude” haft en negativ klang i Anneberg).

Åtminstone två ”krigsbarn” jämnåriga med mig kom till Anneberg och gick i vår skola. Det var Jakob van den Reiden från Leiden i Holland, som var hos Magda och Gustav Lundqvist och Kalevi Korhanen från Kusankoski, Kivimäki i Finland, som var hos en familj på Pilabogatan. Båda lärde sig svenska och vi lekte både i skolan och på fritiden. Magda och Gustav umgicks med mamma och pappa, så Jakob och jag träffades ofta. Under 1970-talet fick jag på nytt kontakt med Jakob och han var till och med och hälsade på oss i Anneberg. Han bodde då i Sydafrika och var tydligen inte Guds bästa barn mot de färgade afrikanerna. Senare flyttade han tillbaka till Holland och vi brevväxlade fram till hans död (hans lungor tog slut efter långt rökande). Med Kalevi har jag inte haft någon kontakt.

I Föreningshuset hölls flera möten och konserter med anledning av kriget och särskilt Fabriksarbetareförbundets avdelnings styrelse gick i spetsen mot nazister. Det var inget som jag förstod då, utan det har berättats för mig senare.
Fredsdagen gick musikkåren i spetsen för en demonstration för freden med alla föreningars fanor och standar.

Detta är del 1 i serien. Andra delar: Del 2 Del 3