Så var det en gång 1935 – 1955 del 3

Detta är del 3 i serien. Andra delar: Del 1 Del 2

Tandemcykeln

Victoria Vicky påhängsmotor

Mamma hade inte lärt sig cykla, men 1948 köptes en begagnad tandemcykel av märket Rex och sedan var den bristen avhjälpt. Mamma och pappa gjorde långa cykelturer och inte minst för att ha några dagars semester hos familjen Iris och Arvid Rosén i Skorparp, Pelarne. Det var grusväg hela vägen och drygt att bitvis leda tandemcykeln uppför backarna från Emarp, alternativt vid Rökulla. Det gick mycket lättare när pappa monterat en påhängsmotor Victoria Vicky när de kom i handeln i början av 1950-talet. När detta skrivs år 2004 finns tandemcykeln med motor hos Åke Åstrand i Ormaryd.
(Mamma hade blivit väninna med Iris när Iris var piga på Annebergsgården hos disponent Norén. Mamma passade disponentbarnen ibland och fru Norén hade sammanfört Iris och mamma bara för att Iris inte skulle känna sig ensam på fritiden, eftersom hon var nyanställd.)

När golven fernissades

Golven i kök och rum hade s.k. korkmattor. En gång om året skulle de fernissas, vilket var en häftig upplevelse för mig som barn. Golven gjordes rena både från smuts och möbler (så gott det gick) och fernissan penslades på så att golvet blev blankt och fint. Det luktade starkt och torkade över natten, men det häftiga var att man fick sova i kökssoffan istället för i den vanliga sängen när rummen fernissades. De sista åren när det gjordes, fick jag till min stora förtjusning ta över uppdraget.

Tjädertupp och drivbänkar

Under åtskilliga år arrenderade morfar ett stycke mark av fabriken i Bäckgatans förlängning mot Laryd (det är nu delvis bebyggt). Han hade odlat upp marken för vete, potatis och rotfrukter. En morgon låg en död tjädertupp där när han kom dit. Den hade flugit emot en telefontråd och var fortfarande varm. Morfar tog hem den, moster Anna lagade till den och vi bjöds alla på tjäderstek till söndagsmiddagen. Under alla år hade morfar lagt potatisblasten i högar vid skogskanten och med tiden hade de förvandlats till kompostjord. Men jord av potatisblast kunde inte användas till något sade flera förståsigpåare. Hur det nu var så drog vi hem några kärror av denna fina mylla. En varmbänk anlades med halm och hästgödsel i botten och på den lades jorden från blasten och fönster från den tidigare verandan överst. Tre plantor slanggurka offrades på experimentet och det lyckades. Vi fick slanggurkor så att det också räckte till släkt och vänner. Några år senare provade pappa att så purjolök i en kallbänk bredvid varmbänken och den sommaren och hösten åt vi purjolök i alla tänkbara maträtter. Det gällde ju att ta vara på så mycket som möjligt. Kanske var det nybörjartur, för det lyckades bäst första året.

Tidningarna i föräldrahemmet

Artikel i Smålands folkblad från 1948 om de s.k. tattarkravallerna i Jönköping

Dagstidningen var Smålands Folkblad som då var eftermiddagstidning och lästes när arbetsdagen var slut. Dessutom prenumererade mina föräldrar på FIB (Folket i Bild). Den var då en folkrörelsetidning och det var först John Karlsson och senare Knut Eriksson som kom hem med tidningen. Det var en mycket bra kulturell tidning, som bl.a. hade P A Fogelström som chefsredaktör. Den publicerade noveller och romaner av dåtidens stora författare. Där fanns en frimärksklubb (i vilken både jag och Lennart var medlemmar) samt en lyrikklubb. Början 1960-tal köptes FIB upp av ett större förlag och blev en porrblaska. Bland dagens tidningar är det enligt min mening bara tidningen Vi som kommer gamla Folket i Bild närmast.
Andra tidningar i mitt hem var just tidningen Vi och Metallarbetaren, men de var inte alls så lockande för mig.

Semestrar

Påtagligt många av den tidens korta semestrar firade vi tillsammans med pappas bror Gustav och hans fru Dagny. Semestern kombinerades då med Midsommar för att det skulle bli så många dagar lediga i följd som möjligt. Gustav var konsumföreståndare först i Björköby och sedan i Fågelfors. Där var vi flera gånger. Någon gång åkte vi dit med tåg till Berga, men för det mesta körde Olof Gustavsson oss i sin stora bil. Men då var jag bara barn och jag tänkte inte på att det var semester. Den första verkliga semestern upplevde jag under två till tre dagar i Pelarne där det till skillnad från hemma inte fanns några krav att man måste göra något ”nyttigt”. Dit cyklade vi som sagt för det mesta på dåtidens slingrande grusvägar, som gick genom samhällena Hult, Bruzaholm och Hjältevad fram till Mariannelund. Två gånger åkte vi tåg från Eksjö och hämtades ena gången vid Emarps hållplats och den andra gången i Mariannelund med Arvids Ford Anglia. Första dagen då vi kom dit fick vi som regel dillkött och nyskördad potatis, vilket kändes som en fest. Senare på sommaren kom Iris och Arvids familj till oss mellan två mjölkningar på en söndag. De hade djur och kunde inte vara borta så länge.

Under sommarloven kunde jag få följa med Astrid och Eric till Astrids föräldrar Anna och Anton Andersson, som hade ett litet torpställe med en till två kor vid Drottninggatan i Älvestad socken. En gång, då ”alla” var med, körde Olof Gustavsson oss med bil och en gång, jag tror 1948, åkte Astrid, Erik och jag tåg till Mjölby och cyklade ut till Drottninggatan (då kunde man pollettera cyklarna på tåget). Det var samma semester då vi cyklade till Borensberg för att höra sångaren Bertil Boo. I Östergötland kunde man bada och fiska i samma Svartå som rinner genom Ormaryd och Anneberg. Det var ute på Östgötaslätten och helt annan miljö än hemma.

Umgänget med Magda och Gustav

Vid sidan av mammas och pappas släkt var Magda och Gustav Lundqvist bland deras bästa vänner. Gustav var en stor musikerbegåvning och dirigerade både manskören och stråkorkestern. Då och då på söndagseftermiddagarna gästade vi deras hem på kaffe och kakor. Gustav var också arbetsledare för reparatörerna på fabriken och pappa oroade sig alltid för att Gustav skulle börja ”prata arbete”.

Gustav var för mig en pigg och snäll farbror. En dag kom han hem till oss och sa: ”Idag är det Ingatorps marknad. Vi kan cykla till Eksjö och ta bussen till Ingatorp. Skall ni följa med?” Sagt och gjort. Ett oförglömligt minne från den turen är två tanter i ett marknadsstånd, som sålde halva hålkakor med kokta äggskivor och inlagd sill som pålägg tillsammans med ett glas kall mjölk. Från Eksjö till Anneberg tog vi sedan cyklarna på bussen hem.

Senare köpte Gustav bil innan han tagit körkort. Men pappa hade ett körkort, som han inte använt sedan han tog det på 1920-talet. På så sätt blev han ”lärare” när Gustav var ute och övningskörde tillsammans med Magda och mamma. Konstigt nog gick det bra och Gustav fick eget körkort till slut.

Realexamen

Efter sjätte klass i folkskolan var det inte självklart att man skulle läsa vidare. Man kunde som alla andra arbetarbarn börja som springpojke någonstans. Alternativet var att börja på läroverket i Eksjö. Det var inte gratis. Vi måste betala terminsavgift, böcker som var dyra i förhållande till pappas lön samt resan med bussen. Min kamrat Lennart, som var ett år före mig i skolan, hade redan börjat i Realskolan i Nässjö. Hans föräldrar hade det gott ställt och med hans fallenhet var det självklart att han skulle studera vidare. Han hörde till Nässjö geografiskt och vi som bodde i Anneberg hörde till Eksjö. När jag fick höra att min klasskamrat Ulla skulle börja på läroverket i Eksjö (nuvarande Östanåskolan) ville jag inte vara sämre. Mina föräldrar anade en bättre framtid för mig och tyckte att de måste ha råd. Jag anmäldes och kallades till kunskapsprov. Det blev godkänt och därmed klartecken att jag fick börja.

I Eksjö skulle alla ha skolmössa. Det var en svart mössa med skärm och på framsidan fanns två eklöv och mellan dem ett antal ollon som visade vilken klass man gick i. Ett ollon första året, två ollon andra o.s.v. Där var det en betydligt tuffare skolmiljö än i Anneberg och jag mådde inte bra. Största olyckan var en musiklärare som hette Stoltz. Han förvred elevernas namn och jag fick heta Svanhals. Idag hade jag inte brytt mig, men för en 13-14-åring var det inte roligt. De fyra åren gick till slut och jag tog realexamen. Det innebar ingen yrkesutbildning, men kunskaper i engelska och tyska. Det var tillräckligt för att jag erbjöds anställning på Vaxduksfabrikens ekonomikontor och som jag gärna accepterade. Jag var ett brukssamhälles barn och de började oftast på fabriken, ortens enda industri. Efter lumpen ansågs jag med all rätt att bättre passa i produktionsplaneringen, där jag kom att trivas.

Hos Lennart Grahm i Hults Södergård

Barn till industriarbetare hade betydligt mer tid för lek än barn till jordbrukare. Redan från mycket unga år var Lennart min bäste lekkamrat. När jag första gångerna skulle till honom följde mamma mig på ”lilla vägen” förbi Färgs och sedan gick jag resten av vägen ensam genom skockar av betande kor. Men snart gick jag hela vägen ensam.

Lennart och jag fick inte bara leka. När det var något i jordbruket som han ansågs vuxen nog att klara, krävdes att han gjorde det. Och då gjorde han och jag det oftast tillsammans. Jag kröp på åkrarna och gallrade rovor, trampade hö i höskrindor och på loge samt var inne bland kreaturen i ladugården. Det var inte alltid jag luktade så gott när jag kom hem. Bland det värsta var den gången då Lennarts pappa hämtat torkade torvblock på mossen vid Snarebo eller Blankefall. Lennart och jag var med när de revs till torvströ och när jag kom hem hade jag inpyrt damm av torv precis över allt. Jag hade blivit svett under arbetet, så det satt fast ordentligt. Som väl var, var det på hösten och hyfsat varmt så att jag kunde göra mig ren utomhus.

Fritid som tonåring

Vi spelade mycket fotboll på skoj. Jag var ingen bollbegåvning, men ändå övertalades jag att vara med i pojklaget – annars skulle man inte ha fått ihop 11 spelare. Likadant var det med bandyn på vintern. Det fanns inte så mycket ungdom.

I brist på bollkänsla började jag springa orientering och åka skidor och kom snart med i den sektionen i Annebergs GIF som ledare, eftersom det var ont om sådana också. Då hade vi en skidstuga vid Glömminge (i en f.d. statarebostad) och från den fanns ett 5 km- och ett milspår. Båda spåren rensades på hösten, snitslades med remsor av kräppapper och sedan hölls i ordning så gott det gick genom att vi åkte och spårade så snart det snöat. Någon skoter med spårsläde fanns inte och ingen belysning mer än pannlampa och stearinljus inne i skidstugan. Milspåret gick förbi gården Dungen och på kvällen var det så mysigt att se när det lyste i den lilla ladugården. Ibland var gårdsfolket ute och vi hejade på varandra och bytte några ord. De visste vad det var för människor som kom åkande i mörkret. Under veckosluten var det många Annebergsbor som använde spåren. Visst var det roligt att åka skidor på det sättet, men det finaste var ändå när det var skarsnö i början av mars och solen sken. Då behövde man inte följa några spår utan kunde åka skidor över allt.

Jag hörde inte till de bättre varken i skidor eller orientering, men det var roligt att vara med i kamratskapet. Nu efteråt förstår jag att jag redan då kände av min neurologiska sjukdom utan att veta om den. Det var egentligen bara när vi sprang på väg, som jag sprang lika bra som de andra.

I slöjden hade Lennart gjort ett schackbräde med pjäser och han och jag började spela med varandra. När Annebergs Schackklubb återbildades ca 1949 blev vi med där. Först spelade vi i en barack, som Armerad betong använt som bostad åt sina jobbare när fabriken byggdes till. Senare spelade vi i fabrikens matsal, som vi delade med bridgeklubben. Det var turneringsspel varje fredagskväll och vi mötte andra klubbar i seriematcher på söndagar. När Lennart flyttade till Lund fortsatte jag att tävlingsspela. Då fanns det fler schackklubbar än det gör idag och i seriespelet var det inte ovanligt att vi hade bortamatch i något tillfälligt uppvärmt sommarkafé omväxlande med moderna Folkets hus. Det kunde faktiskt vara riktigt mysigt och jag trivdes bra bland de oftast äldre herrarna. Enda nackdelen var att rökning var tillåten, så kläderna måste vädras ordentligt dagen efter. I vårt lag var det ändå bara en som rökte och det gjorde han inte på fredagskvällarna hemma utan bara i seriematcherna.

ABF:s lokalavdelning hade en stor verksamhet och oftast var jag med i ett par studiecirklar bl.a. i engelska med Erik Svanström som ledare, affärsjuridik med Bertil Ekeroth och filosofi med komminister Martin Hjelte som ledare.
Han var också min konfirmationspräst. Alla konfirmerades på den tiden, men vi som gick på läroverk hade en intensivkurs på sommaren i prästgården, men vi ”gick fram” med de andra. Den söndag som vi fick nattvarden gick Lennart och jag på fotboll på eftermiddagen och det såg inte alla med blida ögon.
Denna aktiva fritid fylldes ut med träning och fiske, som du kan läsa om på annan plats.

Brevvänner

I läroverket tyckte lärarna i engelska och tyska att vi skulle skaffa brevvänner i utlandet. Världskriget var i färskt minne och brevvänner skulle inte bara förbättra språket utan också skapa förståelse och samhörighet mellan världens ungdom, var syftet. Den första var en tysk jämnårig som jag fick genom Lennart. Han hette Heinz Kreinschulte och bodde på Wallgasse 8, Münster in Westfahlen (där Westfahliska freden slöts). Sommaren 1954 var han hos mig i 14 dagar och vi roade oss med vad som erbjöds i Anneberg i augusti. Det var bio i Föreningshuset och en danskväll i Folkets park. Vi åt kräftor och på dagarna åkte vi omkring på tandemmopeden i bygden.

Året därpå var jag hos hans familj och firade min 20-årsdag där. Det var välbärgade människor och pappan hade en bokföringsbyrå. Tio år efter kriget fanns det fortfarande sönderbombade kvarter i Münster. Det var en stor upplevelse att ensam åka tåg från Nässjö, byta i Köpenhamn, se Danmark från kupéfönstret och via Hamburg stiga av i Münster, där Heinz väntade. I Tyskland var det då fortfarande ånglok. Faderns firma var en av sponsorerna till fotbollslaget Preussen Münster i näst högsta ligan och vi såg ett par matcher. Familjen hade en ung husjungfru som lagade maten och städade. Henne minns jag särskilt för att potatismoset, som hon lagade, var nästan flytande. Men det kanske skulle vara så. Jag fick det bästa omhändertagande man kan tänka sig, men det var ändå skönt att komma hem igen dagen före Midsommarafton. Då kunde jag ännu bättre än tidigare uppskatta den svenska naturen. Kvällarna var betydligt mörkare i Tyskland.

Brevvänner hade jag också i Frankrike (på engelska), England, Skottland och Irland samt en flicka i Öst-Berlin, Renate Meỷa. Hon flydde senare till Väst-Berlin och besökte mig under en påskhelg. På grund av kontakterna med henne finns jag med all säkerhet registrerad i STASI:s arkiv. Allt eftersom vi blev äldre tappade jag kontakten med alla brevvänner.

Jo, jag hade ytterligare en brevvän – morbror Gustav i Mankato, Minnesota. Men vi skrev på svenska till varandra. Tillsammans med sin bror Thure deltog han i USA:s invasion av Frankrike under Första världskriget, men skadades av stridsgas, som gav honom men för hela livet.

AFN och Radio Luxemburg

Tablå för bl.a. Radio Luxemburg femte maj 1935

Från femton års ålder lyssnade Lennart och jag på hitlistorna ute i Europa på lördagskvällarna. Det spelades helt annan musik där än i Sveriges Radio, som då var den enda kanalen i hela Sverige. På AFN, the American Forces Network i Tyskland hörde man hitlistorna från Amerika och på Radio Luxemburg på 208 meter mellanvåg var det engelsk reklamradio med det senaste på de engelska listorna. Det gick så långt så att jag senare skickade efter tidningen New Musical Express några gånger för att vara uppdaterad och kunde prata musik med dåvarande brevvänner. På kortvågsbandet kunde man hitta stationer som sände en bekräftelse på vykort om man skrev till dem när och vad man hört dem. Det kallades att dx-a och blev en sport för många. Det hände exempelvis att man hyrde lilla salen i 51:an och satt uppe hela nätterna och dx-ade.

Jan Österskog

En av mina vänner från barndomen var Jan Österskog som var hos Astrid och Eric under skolloven. Jan var kusinbarn till Astrid. Han kom hit första gången i femårsåldern som ”avlastning” när hans lillebror Håkan skulle födas och han fann sig så bra tillrätta, att Astrid och Eric såg honom som sin egen son. Men när han skulle börja skolan flyttade han tillbaka till sin familj vid Drottninggatan i Älvestad socken i Östergötland. Jan var tre år yngre än jag, men vi lekte ändå ganska bra tillsamman och när vi blev äldre var vi oskiljaktiga fiskekompisar och det är dråpliga minnen jag har från den tiden. Tillsammans med honom fick jag min största abborre på 1,4 kg och en gädda på 8,6 kg i Älmeshultasjön. Då fanns det kräftor också i små vattendrag och vi roade oss kungligt med ”tjuvfiske” hela somrarna så snart skalen var någorlunda hårda på kräftorna. Det var egentligen väldigt oskyldigt, men mycket spännande. En gång när vi lyckats fånga några få kräftor på olovlig tid och mamma höll på att koka dem kom Jan springande och skrek: ”Stäng dörren, Sigrid, för Sahlin är hos Lill-Otto!” Sahlin var ortens polis som hälsade på hos vår granne ”Lill-Otto” och han fick inte känna lukten av kokta kräftor.
Jan blev bilplåtslagare i Linköping med familj och två barn, men avled alltför tidigt och oväntat i hjärtinfarkt.

Året runt i min familj under 1940-talet

Nyårsafton kunde Anna och Konrad, Astrid och Erik och min familj vara tillsammans och dricka kaffe på kvällen och spela spel samt lyssna på radio. Någon gång var Dagny och Gustav hos oss. Framåt kvällen sade Erik att han måste gå hem och elda. Då följde som regel också Astrid med. En del av oss andra vakade in det nya året, men en del (däribland jag själv) orkade inte alltid ända fram utan gick och lade sig. De som var vakna lyssnade på radio när man läste ”Ring, klocka, ring…” från Skansen i Stockholm och när Sveriges domkyrkor ringde in det nya året på samma sätt som de gör nu.

Nyårsdagens förmiddag var något avslagen med promenad och på eftermiddagen var det ofta bandymatch.

Trettondagsafton var arbetsdag och det känns som att det alltid var yrväder och kallt. Trettondagen var vi samlade hos någon och drack kaffe.

Tjugonde dag Knut dansades julen ut kring granen på Torget. Om det inte var allt för kallt spelade mässingsorkestern och tomten var där och delade ut godispåsar. Då hade jullovet tagit slut några dagar tidigare. Också hemma plundrade vi julgranen (utom det året jag låg på Vetlanda epidemisjukhus) och jag tyckte att det var lika vemodigt varje år.

Voffeldagen var det någorlunda snöfritt som regel och jag fick börja använda min cykel.

Under Fastan bakade mamma semlor till tisdagarna. I skolan följde vi Jesu Kristi lidande varje dag.

Långfredagen var årets mest allvarsamma dag. Då spelades sorgemusik på radion och man fick inte gå ut och leka. Åtskilliga Långfredagar har jag legat och läst böcker eller varit hos Lennart.

Påskafton var mer lössläppt, men jag minns inte att någon klädde ut sig till påskkäringar. Däremot åt vi ägg, som målats innan. Påskdagen och Annandagen var som normala söndagar. Vi hade lov antigen veckan före eller efter Påsk.

Sedan var det snart dags att sälja majblommor. Eftersom vi var så få barn i skolan delades Anneberg upp i områden för var och en så att det inte skulle bli någon rusning. Lennart och jag hade nuvarande Bäckgatan, Laryd och hela Hults by. Det var en bra idé.

Valborgsmässoafton var det brasa, någon höll tal till Våren och Annebergs manskör sjöng de traditionella sångerna, Vintern ra… etc. Med åren blev det allt fler smällare och små raketer.

Första Maj var högtidsdag. Alla anställda var lediga men bönderna jobbade som vanligt. Det började ca 7.00 på morgonen med att musikkåren marscherade längs gatorna med Sveriges flagga i täten och hälsade våren välkommen och folk följde efter. Marschen slutade på Torget och sedan sjöng manskören från trappan till Björks café sina traditionella vårsånger. Jag får än idag en känsla av vår när jag hör sångerna, särskilt av manskör. På eftermiddagen var det socialdemokraternas demonstrationståg med musikkåren främst, följt av ett anförande vid eller i Föreningshuset beroende på vädret. Några år anordnade också kommunisterna tal vid Första Maj, men de hade aldrig någon demonstration.

Kristi Himmelfärds dag minns jag mest som Första metaredagen, men också som Folknykterhetens dag med offentliga tal och musik utomhus. Det fanns starka nykterhetsföreningari Anneberg och även frikyrkorna var då helnyktra.

Pingsthelgen rann förbi ganska obemärkt om man inte berördes av konfirmation i kyrkan.

Omkring den 6 juni började sommarlovet, men det fanns inte något firande av nationaldagen i Anneberg, som jag minns.

Den 13 juni var dagen då vi jämförde hur långt sommaren kommit från år till år. Var sommaren i rätt tid, fick jag pioner av Astrid och Erik, var den sen, fick jag andra blommor från trädgården.

Midsommaraftons förmiddag gick Erik och jag under flera år till ”Hulta änger” och plockade blommor. Det var en tradition som särskilt Erik höll styvt på. Ett år fick vi en kraftig åskskur över oss och vi kröp in under ett skyddande träd och kunde hålla oss ganska torra. Trädet är nertaget, men det har växt upp nya istället. Det var dans kring midsommarstången och fest antingen i Folkets Park eller vid Annebergsgården, men det lockade mig inte mycket.

Den 7 augusti klockan 17 var en annan högtidsdag. Då blev kräftorna lovliga. Men det förutsatte att man hade kräftvatten. Några gånger kom jag intill på laglig väg och några gånger lyckades jag ta kräftor ändå. På den tiden fanns det flodkräftor i snart sagt varje bäck som hade vatten året om.
Sommarlovet var slut i mitten av augusti.

Nästa ledighet var potatislovet då de som kunde plocka potatis hos en bonde fick ledigt från skolan. Jag plockade hos Lennarts föräldrar när jag gick i sexan och fick lika mycket betalt som hemmafruar från Anneberg fick, som plockade bredvid mig (15 kr per dag). Detta fick mina föräldrar att nästan skämmas.De kunde inte tänka sig att jag kunde mäta mig med vuxna, men min självkänsla växte ordentligt. Kanske det var ett utslag av barmhärtighet hos Lennarts föräldrar?

Allhelgonadagen var ingen helgdag, men då skulle alla ”våra” gravar på kyrkogården få en krans. Det känns som att jag flera gånger gick och bar kransar dit när marken var täckt med rimfrost.

Till Första Advent skulle adventsstaken med levande ljus vara framme. Till att börja med var den bara en halv björkkubb med fyra hål i för ljusen. Flera gånger var Lennart hos mig denna tid på året och mamma var noga med att vi skulle tända ljusen och fika innan han gick hem. Det kändes alltid så högtidligt.

Den 9 december på Anna-dagen började lutfisken att behandlas i brygghuset efter alla konstens regler. Den köptes i långa, torra bitar av sej i Konsum. Det var alltså inte fisken långa.

Den 10 december har också alltid varit en högtidsdag för mig. Då flaggade man överallt. Det var ju Nobeldagen, men det var också den dag då både pappa och Erik fyllde år!

Skyltsöndagen i Anneberg var ett stort arrangemang. Det fanns två speceriaffärer varav en med järn- och byggnadsvaror, två charkuterister, cykel- och sportaffär, två konditorier, damskrädderi med tyg och sytillbehör, herrekipering, skoaffär och två kiosker. Alla julskyltade och försökte överträffa varandra, men det var bara en av kioskerna som var öppen. Då var ”alla” ute och tittade på skyltningen Vid Konsum hade scouterna en liten julmarknad under några år.

Julaftons morgon fick jag öppna en julklapp. Det var alltid en bok för att jag skulle hålla mig lugn till de verkliga begivenheterna. Mitt på dagen var det dopp i grytan med skinka, korvar, syltor och gröna ärtor med mera. Efter middagen dansades julen in kring granen på Torget och mässingsmusikkåren spelade. Så länge morfar levde var vi hos honom och öppnade julklapparna. Sedan växlade vi med firandet av julafton. Ena året var vi hos oss, nästa hos Astrid och Erik, nästa hos Gurli och Oskar och sedan hos Anna och Konrad. Till en början kom Tomten på ett oförklarligt sätt och han hade samma säck varje år och påminde litet om morbror Oskar. Senare var jag Tomte själv. Vi försökte ha kluriga rim. Oskar och Erik var särskilt duktiga på det. På Julaftons kväll skulle man äta risgrynsgröt (viter gröt, som man sa) trots att man var proppmätt efter julmaten och kaffe på eftermiddagen.

Juldagen hände att vi alla gick till julottan i Norra Solberga kyrka. Men det kändes alltid jobbigt för mig. Först skulle man gå upp tidigt, gå de två kilometerna till kyrkan, sitta i de obekväma bänkarna, andas in olika starka lukter, resa sig och sätta sig om vartannat. Det var skönt att få gå hem igen. Nej, jag upplevde det inte som någon god upplevelse.
Juldagens middag åt vi lutfisk.

På Annandagen var det dopp i grytan igen.

Den 28 december var också en högtidsdag, men då flaggade man inte. Det är Menlösa barns dag och mammas födelsedag. Det var en av Mellandagarna då man kunde ha kafferep och träffas. Julen förtog lite av glansen av mammas födeksedag.

Det hade gått ett år igen.

”Så var det en gång” är min subjektiva syn på
min barn- och ungdom i ett försök att beskriva den så objektivt som möjligt.

Detta är del 3 i serien. Andra delar: Del 1 Del 2