Diverse från N. Solberga socken.

Ur tidningen Hvad Nytt den 23 januari 1863. Häststöld under julottan. Förliden juldagsmorgon under det hr kontraktsprosten Schmidt i ottesången (i Solberga kyrka) med nit och värma förklarade betydelsen av högtidsdagens glädjande ändamål, tilldrog sig att ett hästkreatur bortstals från ett åkdon på kyrkvallen och begagnades, efter vad som kunde utrönas, till ridt, tagande vägen åt Flisby. Kreaturet återfanns på morgonen lössläppt vid pastorsbostället i Flisby. Den som bevisligen kan upptäcka gärningsmannen undfår 15 rdr rmt i vedergällning. då anmälan härom sker hos närmast boende kronobetjäning, eller hos ägaren P.O. Burman i Ranglaryd, Solberga socken.

Träaxlavagnar. I Branteberg hos Oscar Brander har funnits en träaxlavagn, men den var försvunnen före 1917. I Sibbemålen hade man vagnar med träaxlar. Hjulen voro försedda med spikskenor d.v.s. den ena järnbiten efter den andra var spikad runt om. Dessa vagnar behövde smörjas ofta. Därför var en träbytta med smörjmedel nödvändigt tillbehör. Emellertid hände det, att vagnen var osmord. Enligt folkfantasin gnolade vagnen på bortvägen: Si – be – må – len, Si – be – må – len. Men när Petter Andersson åkte hem och var kommen till utförsbacken vid Priarp gick det fortare. Då hörde man vagnen säga: Nu sir ja Sibbemålen, nu sir ja Sibbemålen. För många år sedan var det en kommunalman i Solberga, som när han åkte till uppbörden hade bråttom, för det var lite sent. Det gick därför fortare bort och då hördes vagnen knarra: ”Det blir ränta, det blir ränta, det blir ränta”. Men på hemvägen gick det saktare, och då lät det som ”Det förslog dåligt, det förslog dåligt”. Folkhumorn har blommat rikligt i gångna tider.

I Packarp bodde i början av 1800-talets Solberga sockenskräddare Peter (Jönsson) Hägg. En hans dotter föddes i Packarp 1819. Denne Peter Hägg var en stor skämtare men en dålig skräddare. Han sydde ofta illa. Gustaf Carlsson härmde honom på tal om kläder: ”Är de för små så ger de töjen och är de för stora så krymper de ihop”, sa Peter Hägg. ”Slätt som en is” sa Peter Hägg och strök jämnt med handen. (Axemia Ingesson omtalat den 4 juli 1920). I Muntarp bodde på 1770-talet sockenskräddare Sven Thorstensson.

Branteberg. På 1880—90-talen hade man mycket gott om frukt i Banteberg, särskilt på Johannes Olofssons gård. Det hände därför, att många gingo dit för att få äta eller köpa eller bådadera. En höstsöndag voro några yngre annebergare ute på en sådan exkursion. De åto med frisk aptit, om det nu var plommon, äpplen eller päron. Johannes var med dem ute bland träden. Men plötsligt fick en av dem så rysliga magplågor. Johannes visste råd. Följ med in, sade han. Där fick den sjuke en riktigt stor sup, och så småningom gick plågorna över, och man kom ut igen. Men efter en stund var olyckan framme igen. Det blev ohyggliga magplågor. Johannes botade dem också med samma medicin och med lika verkan. Glammet och fruktätandet fortsatte som förut, tills ytterligare en fick sådana där rysliga magplågor. Han vred sig, våndades och gav sig ännu värre. ”Nu gör i er pået, era rackare”, sa Johannes och den siste blev utan sup. Johannes var ju till ytterlighet snål och gnidig. Pengar samlades, utlånades eller lades på hög. Alla trodde sig veta, att där efter dåtida förhållanden var otroligt mycket.. Man hade sett, att den gamle Johannes ibland gick och knackade på lådorna och sade: ”Föröka er och uppfyll lådera”. Efter en tid kom sonen Oscar, gick samma rond, knackade på lådorna och sade: ”Vet att er förlosssare lever”. (Axel Lindholstz i Anneberg omtalat). Oscar Brander var i ungdomen underofficersaspirant vid Smålands Grenadierbataljon (?) på Ränneslätt. Han tog livet lite mer från den gladare sidan. Tjänsten var troligtvis dåligt eller ingenting avlönad på den tiden. Fadern menade, att han skulle vara sparsam och reda sig på det han tjänade. Det gick inte. Kamraterna visste från vilket förmöget hem han var, och det blev för honom att bjuda både mycket och ofta. Fadern Johannes var omöjlig att få pengar av, men modern, klockaredotter från Lommaryd? gjorde allt hon kunde för att hjälpa sin Oscar. För att få loss pengar i sitt eget hem vidtalade hon grannen, Karl i Packarp, att regelrätt taga ett lån hos Johannes. Sedan skulle Oscar ha pengarna och hon gick i god för att Karl ingenting behövde förlora. Hon gav honom pengar till räntan, Karolina var en reel käramor, som skötte hemmet och många, många tjänare på gården. Johannes dog och begravdes fredagen den 11 maj 1900. Karolina dog och begravdes fredagen den 28 januari 1902. Mellan de båda begravningarna byggdes den nya byggningen. Vällingklocka sattes upp på stallen. Det var mycket arbetsfolk på gården. Brander själv åkte på två små vita hästar, skarpa springare. All barrskogen, den gamla moskogen, utom ett mindre hörn, såldes för 40 000 kronor till ett bolag av danskar i Aneby. Det blev arbete med huggning och körning i några år. Många som arbetat vid kyrkobygget fick arbete i brantebergsskogen. Allt blev kalhugget. Det var en skogsaffär, som lät tala om sig. Efteråt blev stora bärfällor, som gav skörd för de fattiga i många år. Till Solberga nya kyrka skänkte Oscar Brander och hans moder den stora ljuskronan, som hänger längst fram över storgången. Den kostade 600 kronor. En söndag voro båda framme i kyrkan och beskådade sin gåva, sedan den blivit upphängd. En stor post av skogspengarna sattes senare in i aktier i Eknäs glasbruk, och det blev någon suppleantplats i styrelsen, några fina middagar och rätt snart gick glasbruket i konkurs. Pengarna förlorades. Brander började få låna pengar. Skörden på långkärren blev inte bärgad på grund av dåligt väder. Arbetarna voro vårdslösa, och skadorna kunde inte repareras. Slutet blev konkurs. Den 11 mars 1924 hölls konkursauktion på Branteberg. Den köptes för 33 000 kr. av Sanfrid Andersson. Den 18 mars gick all lösegendom under klubban. 1/20 mtl Hyltan, som då brukades av sonen Karl Brander, gick också med i konkursen. Fastigheten såldes den 15 maj till Ivan Gustafsson för 10 500 kr. Kolstorp hade sålts förut. Den 17 april flyttade Brander till Brudbadet och hyrde där med hjälp av fattigunderstöd. Den 17 juni 1928 dog den gamle av ödet svårt prövade mannen och begravningen midsommardagen ombesörjdes av fattigvården. En stor kvast utslagna blå syrener lades ner i graven som sista hälsning från Branteberg. En stor fin spegel med guldförgylld ram och ett par stora oxhorn togs till ålderdomshemmet. Förlossarens pengar hade rullat ut ur lådorna.

Grindar mellan Eksjö och Solberga kyrka på 1890-talet och när seklet var nytt.

När man från Eksjö över Nyebro kommit upp på Ränneslätt låg en liten låg och grå backstuga, Gretlises stuga, norr om landsvägen, ungefär där vägen till Bjälmen nu tager av. Där var första grinden. I Rökadalen vid bron över bäcken var den andra. Den vaktades av en gumma, som hade en liten hytta till skydd. När hon om aftnarna kört hem borgarnas kor, stod grinden öppen. Nästa grind var mittför Risatorpet. Vid den låg förr en liten grå backstuga söder om och invid vägen. Den fjärde var på Risa mosse något väster om backen, där Karlsson i Perstorp några år hade ett nybyggt hem, medan han arbetade på Solberga kyrkobygge och i Brantebergsskogen. Den femte grinden var belägen mellan Johanssons och Forsbrings gårdar i Risan. De sjätte nedanför backen vid Nynäs. Grinden nr 7 var mitt för den borttagna backstugan, Grindstugan kallad, vid Stensnäs. Vid Elmeshultssjöns södra ände var nästa. Nr 9 nere vid bäcken vid Aspelund. Nr 10 var Berglundagrinden. Nr 11 vid Södergårdens vedskjul. Nr 12 mellan Södergården och Karl-Anders’ gårdar och nr 13 vid avtagsvägen till Nystorp.

Långa dagar. På 1870-80-talen, när arbetsdagen ute på fält, åkrar och ängar avslutades först vid solens nedgång, kändes dagen lång och man liksom väntade på den stunden. I Elmeshult tycktes solen gå ner vid Förås. Den byn såg man långt borta i nordväst. Ofta när dagsverkarna började bli trötta, såg de på solen och sade så: ”Att föråsabönderna inte tager ner solen i dag. Om de ändå toge ner solen snart. I dag glömmer föråsabönderna att taga ner solen”. Det var suckar, både hörbara och tysta, skämtsamma och allvarliga. Man gjorde vad man kunde för att genom skämt i arbetslaget få krafterna att räcka till. (Mor omtalat).

Kaptenen sedermera majoren Hjalmar von Heland var måg hos Auditören G. A. Stiernspetz i Hamnaryd och blev innehavare av godset i många år. Han var intresserad av socknens angelägenheter i hög grad. Bl.a. var han ombud för länets brandstodsbolag och tog upp brandstodsavgiften. På en stämma i sockenstugan drev han sin åsikt ganska hårt. Gubbarna på stämman hade en avvikande mening. Bland dem Kullberg i Knapparp, som var måg hos kaptenen. När de gnabbats några omgångar, stötte Anders Ingesson i Solberga säteri Kullberg i sidan och sade så att de närmaste bönderna hörde det: ”Skicka hem könan så slipper du krusan”. Anders Inge var rik och hade flickor han också. (Ernst Rosén omtalat).

Dannemannen Jonas Olofson i Branebergs norrgård var en mycket klok och förståndig man, gift med Anna Britta. Han var i yngre dar en styv skytt och lärde sin brorson Gustaf Carlsson i St. Foglehult många knep, som voro ovärderliga, för att jaktlyckan skulle bliva god. De sköto mycket villebråd. Nästan aldrig bom. En gång kom Jonas hem från jakten med en skjuten räv, som han slängde på golvet framför brasan i den stora öppna spisen, medan han fick sig litet mat och vila. När räven legat livlös en stund, kvicknade den till och tog ett kraftigt språng emot den stora spegeln som stod på byrån vid väggen. Där fick Jonas för andra gången avliva den listige räven, vilken nog uppfattat spegeln som ett hål ut till friheten. Liksom andra bönder vid den tiden körde även Jonas ved till stan förbi Foglehult och Ranglaryd. En gång blev han på hemfärden inbjuden på fägning i St. Foglehult. Kanske var det hos Samuel Ericsson. Han ställde oxarna på gatan och gick in. Det var på vintern och både snö och köld. Han blev länge. Troligen fanns både mat och dricka i riklig mängd. När han kom ut hade oxarna tröttnat och gått hem. Gubben stapplade efter men kom av vägen uppe på gärdet, för det var mörkt. Slutligen ramlade han omkull och under sina fruktlösa försök att krypande komma upp på vägen, stötte han emot något föremål, som han vid närmare undersökning trodde vara en av sina oxar, och huru han kravlade kom han att få handen in i ett hål. Han trodde detta var ändtarmsöppningen och det var kallt, det kände han, så naturligtvis var oxen död. Då nyktrade Jonas till. Kom upp på vägen och tillbaka till Foglehult, där han gråtande talade om olyckan. Att han funnit en av sina oxar död uppe på gärdet. Man följde med, medförande en lykta och kniv för att sticka oxen och rädda vad som räddas kunde. Men döm om deras förvåning, när de kommo till platsen. Där hade Jonas legat och krupit omkring en nersågad ihålig en, vilken låg vid sidan av vägen. Det blev ju glädje av alltihop, ty ingen skada var skedd. Oxarna var välbehållna i Branteberg. (Byggm. Axel Gustafsson i Elmeshult berättat den 9 juli 1918.) Jonas Olofsson född 7/2 1794. Död 2/7 1854 av slaganfall. Kyrkvärd på 1830-talet. ”Mannen förstod veterinärkonstens övande – och vidskepelse.”

Vid ”Olsmässotiden”, i slutet av juli ”kommer Olle och lägger sig raklång i skåpet”, sa Carlsson i Sandstorp en gång, när han slådde i Packarp.

”Eksjö Herrar och Höreda män, men Björkö stackare lever än”. Ordstäv från Björkö.

”Snigeln blir fetare än bromsen”. Ett annat.

Troligen var det år 1871 om våren som bonden, f. d. skräddaren Johannes Ek i Hyltan, blev svårt sjuk i smittkoppor. Han var mycket dålig länge och ingen trodde att han skulle bliva bra, men det gjorde han, och levde över 30 år till. Han hade dock stora sårmärken i ansiktet, som gjorde, att han såg rätt ”skum” ut. Ortsborna voro rädda t.o.m. att fara förbi Hyltan, medan han var sjuk. Ingen mer än Anders Holm i Åsen vågade gå till Hyltan och hjälpa Eks. Han hjälpte dem med jordbruket och sädesbärgningen, och han blev inte sjuk. Ingen annan heller. Man skaffade vaccin och vaccinerade sig lite var. Farfar köpte hem vaccin och vaccinerade alla sina barn. Det blev stora blåsor på armarna, ont gjorde de men läktes så småningom. Någon epidemi blev det inte.

Ränneslätt var förr mycket olik den nuvarande övningsplatsen. Mycket mer kuperad och ojämn än i våra dagar, I början av 1860-talet utfördes stora schaktningsarbeten för att få fältet mera jämnt och plant. Risbönderna hade arbetat, åtminstone delvis, på entreprenad. Något år efteråt brukades fältet som åker. Man sådde råg, sådde igen med gräsfrö, och året därpå skördades rågen. Det hölls auktion på rågrökarna, och vem som helst fick köpa. Bl.a. köpte man ett lass råg till Packarp. Runt omkring slätten voro många torp, lägenheter och backstugor belägna. De försvunno alla när Eksjö stad måste inköpa marken och överlämna den till övningsfält för Smål. Husarregemente. Det var under de första åren av 1900-talet, Många flyttade sina hus närmare stan. Långt tillbaka i tiden när Smålands Kavalleri kamperade på Ränneslätt endast en kort tid på sommaren varje år, funnos inga hus eller byggnader där. Officerare och manskap lågo i tält och fältlivet var mycket enkelt och primitivt. All behövlig utrustning hade var och en med sig dit och därifrån. På rusthållen förvarades materialen mellan mötena i rustkistan, som stod i rustkammaren, vilken åter kunde vara en bod, skubb eller vind. Där skulle krigaren se till att allt var i ordning. Senare hade en del officerare låtit uppföra små hyttor av trä, som de bebodde under mötena. Detta var första början till lägerhyddor, baracker och millionanläggningarna kasernerna. Hyttorna lågo spridda i skogskanterna omkring slätten. Allra största delen av året voro ägarna borta och endast några korta sommarveckor brukade dem. De voro dock inte tomma. Mellan mötena var det den del löst folk, gamla fattiga hemlösa gummor, kanske soldatänkor, vars män stupat i kriget 1808 – 09, som bebodde dem. När så mötena började, begåvo sig änkorna till skogen, prästamon, stadsmon och Hamnarydsskogen, där de år efter år sökte upp sina grottor, bergsskrevor eller granar och kullfallna träd som kunde ge något skydd. Livnärde sig på skogsbär, fisk och vad de kunde få tag uti. När regementsmötet var slut togo de hyttorna i besittning. Genom närheten till stan kunde de livnära sig genom tiggeri och dylikt. Stor fattigdom var rådande i början av 1800-talet. Gamla Eva i Risan var barn då, hon var född i Ranglaryd 1804. Död i Risan 1896. Hon har berättat om hyttorna och käringarna, medan hon levde. Det var under något av de första åren på 1860-talet, som nuvarande ridhuset och stora stallen uppfördes på Ränneslätt. Den ansågs vara en rysligt stor byggnad på den tiden. Det gick åt virke som inte var dåligt. Allt skulle vara omoget timmer. Gustaf Carlsson i St. Foglehult tog sig åt att leverera vissa tolfter stockar och från Packarp kördes stora långa bjälkar, som Farfar hade mycken möda att komma fram med på den krokiga vägen. Bönderna voro inte vana vid att köra så stora och långa lass. Betalningen var nog inte så kraftig för skogen var ingenting värd då. När byggnaden var färdig och avsynades, berättas det, befallde ingenjören en arbetare att såga av en tunn skiva på en takstol. Skivan föll i golvet. ”Det var bra, det klämde inte”, varför han befallde: ”Spika dit den igen!” Kronans män voro rysligt kinkiga av sig både mot leverantörer och byggmästare, som hade det svårt vid avsyningar av leveranser och arbete. (Far omtalat någon dag på hösten 1917).

Kari i Karlstorp, ”Krafshult”, ”Blarrebo”, som stället också kallades, var änka och fattig. Om lördagarna stod hon på torget och sålde vetebröd åt en bagare. När krigsfolket kom till slätten, köpte hon mjölk i gårdarna, bar den till lägret och sålde. Det var så att Kronan inte bestod någon mjölk till gröten om kvällarna. Knektarna tyckte det blev ganska torrt. Därför köpte de sådan genom sina korpraler, vilka i sin tur tingat in den av gummorna. Anna-Stina Svärd i Änkarp bar mjölk ända från St. Foglehult till slätten. Sedan fingo de och fattiga, som passade på efter måltiderna, det som blev över och på så sätt bidrog till sitt och de sinas knappa uppehälle. Sedermera blev det en entreprenör, som hämtade matavfallet. Då kunde traktens fattiga inget få. (Far omtalat den 13 juni 1932).

En annan soldatänka har också omtalats. Denna levde troligen i slutet av 1600-talet och kallades Rangla. Om mannen hetat Rangel är okänt, men troligt. Hon byggde själv en stuga eller hytta, som bara hade 3 knutar av ”smetfälleved”. Namnet Ranglaryd härledes från denna gumma, vars boplats var belägen omkring 100 meter söder om gården och än i dag utmärkes av en där växande surapel.

Vid somliga byar lågo förr i tiden små kronomagasin. Det var utrustning för landstormen, såsom uniformspersedlar och vapen, som förvarades i dem. I Skiverstad låg ett sådant nere vid ån. I Esperyd stod det kvar på en höjd till något år före 1920, varefter det revs. Kallades förråd. Persedlarna blevo rätt dåligt skötta. Om det var byn eller kronobetjäningen som hade tillsynen är ej bekant. (Albert Hallman talat om midsommardagen 1920).

I Upphöreda, en by om 3 åbor, hade ingen på 1830 – 40-talet några tändstickor utan måste underhålla levande eld jämt. Troligen var det så i andra byar också. I den ena familjen voro de dock mera slarviga och måste därför ofta låna eld av grannarna.

När Flisby nya kyrka byggdes åren 1850 – 55 fingo de som ägde små gårdar göra lika många sockendagsverken som de, vilka ägde stora, ty på den tiden resonerade man så, att de togo lika stor plats i kyrkan, och därför skulle de utföra lika mycket arbete, Även torpare och backstugusittare fingo göra lika mycket, men dessa fingo varje dag som de voro vid bygget en kaka bröd och en sill som hjälp med matsäcken. Så var den tidens sed. Församlingen köpte sill tunnvis och förplägnaden utdelades varje dag av förmannen. Arbetet började enligt dåtidens sed tidigt. Anders i Vitarp gick varje gång kvällen före arbetsdagen. Sedan var han och andra, som hade så lång väg att gå, borta i 2 – 3 dagar åt gången. Vistelsen hemma blev därigenom i motsvarande grad längre. Han som ägde blott 1/12-dels mtl. fick göra lika många dagar som bonden i Torrsjö. Var och en togs ut till sådant arbete som han var bäst händig med. Anders var snickare. Kalken kördes från Hamnaryd och brändes utanför kyrkan. Vid kalkbränningen inträffade den enda dödsolyckan vid kyrkbygget, i det att en man föll genom valvet på kalkugnen och brändes till döds. Bruket bars på bårar upp på murarna. 4 man till varje bår. Till bärare uttogs de största och starkaste karlarna, särskilt soldater. Man fick bygga långa broar för att komma upp på murarna. Det var ett ohyggligt träl vid kyrkobyggnaderna, då allting skulle bäras av människorna, sten, bruk, bjälkar osv. (Moster Burman var då gift med Anders i Vitarp, och hon har omtalat detta, medan hon levde). Anders Sax i Hyltan, f.d. militär, var en vig krabat. En söndag strax före gudstjänsten i Flisby kyrka gick han upp i tornet, klättrade uppför spiran och stod på huvudet å tornkorset. Man gick in och bad prosten Smidt komma ut och se. Och det gjorde han. När han kom ut och fick se Sax, sade han; ”Tvi din leing” och gick in i kyrkan igen. Sax och hans familj foro till Amerika. August i Muntarp var i yngre dagar styv till att kasta. Han kunde med vänstra handen kasta en 6-skilling lika högt som tornet på Flisby kyrka. Bra gjort! Hans fader var prästabonde i Flisby. (Far omtalat den 13 januari 1928).

Skolan. Min mor, född 1857, var endast 5 år när hon fick börja skolan i Blankefall. Hon hade gått i småskola 4 terminer, varje om 7 veckors längd. I Blankefall, Näs, Äng och Gisshult. Hennes syster gick i Danstorp. Det var dåliga lokaler överallt. I Gisshult var det drängstugan och på övriga platser vinden i stugan eller ”nattstugan”, som man sade. Dit fick man klättra uppför en smal och brant trappa. Det var vanligt att lärarinnan bodde i skollokalen under terminen. Man hade inte stora fordringar. (Mor omtalat den 4 februari 1924). Mors yngsta syster var en termin inhyrd i Elmeshult och gick i skola i ”Asagubbens” stuga. Från Foglehult fingo de på måndagsmorgnarna följa henne och bära mat för veckan. Sedan var det att hämta henne på lördagsaftonen. Det var besvärligt med barnens skolgång många gånger.(Mor omtalat den 20 januari 1937). I Packarp och Stora Foglehult hade man skola på 1870-talet. Lokalen var på ”nattstugorna”. Lärarinnan fick bo där också. På 1880-talet var det skola i den lilla undantagsstugan, Isaks, i Hyltan. Man hyrde den några år. Bl.a. hade Robert Dolk gått där i skola. 1901 på våren hölls småskola i Granholmen, Elmeshult. Samma år hölls höstterminen i Ranglaryd. Den började den 15 juli och pågick i fyra månader. Torde vara den sista terminen som skolan flyttade i denna del av socknen.

Gamle Gustaf Carlsson i St. Foglehult, född i Packarp 1826, har talat om att namnet ”Sällmannaviken” i Elmeshultasjön nerom Berglunda, härleder sig av att en man vid namn Sällman dränkt sig där. Sedan uppkallades viken efter honom. (Gustaf Ingesson omtalat den 30 mars 1929).

I Brantebergsgölen drunknade en gång 2 par stora oxar, hemmahörande i Branteberg. Det var på våren, då isarna började bliva dåliga. Man hade den vintern kört mycket ved och timmer från Branteberg över gölen, som vanligt var vintertiden. Så en dag på våren släpptes oxarna ut till rastning. De satte av i sken samma väg som de blivit vanda. Den skenfärden blev deras sista, ty isen brast, och alla gick under. (Far omtalat den 31 mars 1929).

Skärtorsdag, den 28 mars 1929 körde Packarps dåvarande ägare Oscar Carlsson, och drängen massaved på vägen över sjön, varvid isen brast. Den ena hästen, en kronohäst, fick ner en fot och började slå och försvann på 5 famnars djup. Den andra lyckades man rädda efter 2 timmars arbete av sju tillstädeskommande personer.

När min far var barn och skulle ha sin första katekes, fick han följa med till stan för att köpa sig en sådan. Farfar följde med till en bokbindare, som hette Holst. En stor mycket gammal, kanske 80-års gubbe med glasögonen uppskjutna i pannan. Han var mycket språksam, När han hörde att de var från Packarp, frågade han om de sett ”finkan” I stan, vilket de inte hade. Då berättade han om Jacob i Packarp och dennes hästhandel. På en marknad hade Jacob köpt två vackra hästar av en herre, men han hade inga pengar at betala med utan sade, att han var ägare till säteriet Hillersbo och Rusthållet Packarp i Solberga socken, och då blev han naturligtvis betrodd och fick sina hästar. Men så när ingen betalning hördes av, skulle den där herrn fara och se hur det stod till. Han kom mycket riktigt till både Hillersbo och Packarp, men några pengar fick han inte, och hästarna voro sålda. Det var ju rena bedrägeriet, tyckte han, och lät sätta Jacob på fästning, vilket denne inte motsatte sig. Emellertid for herrn en tid efteråt till häktet för att se till sin fånge och frågade denne, huru det stod till. ”Jo tack, goa herrn, här mår jag bra. Här har jag bröd, det hade jag inte hemma”. ”Jaså”, tänkte herren, ”är det på det viset, då är det bäst att jag släpper ut dig, annars blir det mig för dyrt.” Och så kom Jacob hem igen till sitt rusthåll Packarp. Det sades förr, att den som lät häkta en person, fick betala underhållet på häktet för fången. (Far omtalat den 10 februari 1918).

Torp. Jakob Jakobsson död 5 mars 1785 i Hillersbo. Lungsot.

David i Bergholm, David i Tullen. David i Berglunda var samme person. Han var bryggare. Först byggde han sin stuga invid de stora backarna på vägen mellan Elmeshultssjön och Hyltan. Han odlade upp tomten och lade väldiga stenmurar runt omkring. Bryggde sött och gott svensköl och sålde till vägfarande, som kände sig törstiga i de trälsamma backarna. Åren gick och affären gick bra. men bär nya vägen Tullen—Risan blev körbar, minskade kunderna, Då flyttade David till vägen. Byggde en stuga alldeles invid vägskälet. Tog sig åt att sköta tullen för arrende samt bryggde fortfarande sitt goda dricka. Tullen bestod av en kraftig bom upphängd på gångjärn vid ena sidan av vägen och låst med en stor hänglås vid den andra. Alla, även gående, måste betala en viss avgift, om de ville ha bommen upplåst, eljest hade de att färdas gamla vägen. Men utvecklingen gick vidare. Vägen blev allmän häradsväg. Tullen hade tjänat ut och måste bort. Då tog Davids levebröd också slut på den platsen. Men David såg ut en annan. Invid den stora backen i Elmeshults hage byggde han åter ett nytt hem, Berglunda kallas det. Där var ännu en plats där avsättning för dricka kunde förväntas. Tomten odlades och även där blev mäktiga stenmurar omkring. Det lär varit goda vattenkällor på alla tre platserna, där David byggde och bryggde. En liknande tull har också varit belägen vid Hunseberg, sedan man byggt vägen rakt över mossarna där till Nässjö. Gamla vägen gick över Träslända. De som inte ville betala, hade friheten att åka den gamla, men sedan stationen öppnats, blev det mycket mera långväga trafik med spannmål och virke. Så gott som alla körde över Hunsebergs mossar. Ovanstående förhållanden voro rådande på 1860—70-talen. (Far omtalat den 12 oktober 1917).

”Om man slår på en knut, kommer en Björk eller Blom ut”, är en gammal Annebergsvits från samhällets första år, då inte så många familjer ägde egna ”knutar”. Familjerna Björk och Blom äro gamla på platsen. (Far omtalat den25 september 1923).

Julafton 1863 eller 1864 åkte rusthållaren i Blankefall med sin familj till Kongseryd i Hult socken för att fira jul i hustruns föräldrahem. Komna till Eksjö mötte de på en gata Borgarmusiken, som varje julafton kl. 1 gick genom staden och blåste in ”julfreden”. Det var högtidligt. Före musiken gingo stiliga ynglingar, bärande var sin tänd lykta hängande i en stång. Det fanns ingen gatubelysning i stan då. Var och en fick lysa för sig själv. När herrskaperna varit ute på kalas, teater eller andra tillställningar om nätterna, fingo deras tjänare möta dem vid porten med ”stånglyktan” och gå före dem hem. Så var det på 1880-talet, då min moster tjänade hos magister Wahlström. Det kunde hända att en hel grupp flickor samlades utanför med sina lyktor för att ”lysa” hem var sitt herrskap på natten. (Mor och Far talat om den 25 december 1917).