Dryckenskapen i Norra Solberga

Mycket bekymmer, men också många bra skrönor har drycken framkallat

Bondhustrurna hade allt som oftast besvär med sina herrar och män, när de kommo hem från stan och voro spritpåverkade. Det blev ett väldigt pratande och diskuterande. En gång var Gusten i St. Foglehult med Burman hem och in. Brännvinskruset också. När de länge hållit på, blev Stafwa arg och bar ut brännvinskruset på gården. Sedan föste hon ut Gusten och han fick taga sig hem bäst han kunde. – En annan gång kommo de hem som vanligt inte nyktra. Hur det var blevo de osams och började banka på varandra. Men då kom Stafwa emellan. Föste in Burman i stallet och stöttade dörren utom. Sedan fick hon iväg Gusten från gården, men då kröp hennes gubbe ut genom gödselluckan på baksidan, den hade hon inte tänkt på att stötta. På så sätt fick han friheten långt tidigare än annars varit fallet.

En gång var det det Anders i Hyltan, som var med hem. Gubbarna sutto uppe på södra överrummet och pokulerade ur kopparkruset. Det blev kväll, men deras samvaro fortsatte. Stafwa blev till slut arg även då och sade till Anders att gå hem. ”Inga käringar körer ut me”, svarade denne. ”Det skall jag låta er si på, sade Stafwa, fick tag i armen på Anders och föste honom ”huvudstupa” nerför trappan och ut. Sedan fick han taga sig hem bäst han kunde i mörkret. ”Du var braer, mor”, sade Burman efteråt, sedan de blivit ensamma och tackade henne för hennes ordningssinne. Stafwa var inte ledsen av sig på den tiden. (Moster Burman, Stafwa, omtalat medan hon levde).

Anders i Åsen var mycket begiven på sprit och ofta blev det lite för mycket. Hans gumma Lotta tyckte inte om det men kunde ingenting göra emot. ”Skickar jag med ½ kg smör till torget, super han upp det, super upp det, super upp det”, sade hon. Anders brukade använda sin sångförmåga, när han åkte eller gick från stan och hade fått några supar i sig. Då hördes han lång väg. Han hade alltid en ramsa ”Hundrade gubbar och femtio käringar, alla så är de förstäcketa”. En gång när Axel i Foglehult (byggm. Axel Gustafsson i Elmeshult) varit till stan med ett vedlass, kom Anders och ville åka med hem. ”Jaa, bara farbror håller sig tyst, så fick han gärna”.Ja, det skulle Anders göra. De åkte och det gick bra förbi Nyebro, Ränneslätt, Roken och Risatorpet, men i backen vid Risa mosse mötte de Kullbergs i Knapparps finskjuts. När de var mitt för varandra. klämde Anders i det värsta han kunde med sitt vanliga ”Hundrade gubbar och femtio käringar”. Axel Gustafsson blev snopen men Kullbergs fick ett gott skratt.

En annan gång när Axel Foglehult åkte hem, han hade kört ved även då, hade Anders kört vält med sitt maltlass vid avtagsvägen mot Åsen. Där lågo både gubben och lasset. Anders svor och åkallade alla både goda och onda makter att hjälpa sig med lasset, men de lågo där de lågo. i Åsen var byggd en maltålla, och Anders hade som bisyssla att framställa malt och sälja och utminutera det på Eksjö torg. (Axel Gustafsson omtalat den 8 juli 1918).

Lotta i Åsen kom en gång in i en beklädnadsaffär, Petris, vid torget i Eksjö. Där var uppsatt en stor manshög spegel på en vägg. Man hade inte sett en så stor spegel förut. Det var tidigt en morgon som Lotta kom in för att köpa något. Därvid vände hon sig om och blev varse sig själv i spegeln. Hon tog ett par hastiga steg mot den och utropade glatt: ”Si god dag du, är du allra redan här”. Affärsbiträdena började skratta, så Lotta var snopen, varsnade sitt misstag och sade: ”Jag trodde det var min syster som kommit till stan så här tidigt”. Systern var gift med auktionsmannen F. A. Swahn i Hagrida senare Ägersryd i Askeryd. (Mor var vittne till ovanstående, när hon var flicka och bodde i St. Foglehult).

En herre tyckte i går, den 26 oktober 1939, att vägen var fri, när han gick emot en av de stora glasdörrarna på nya posthuset i Eksjö. Dörren gick sönder.