Små historier om bygden

Skarpskytteväsendet.

Skarpskytteväsendet i Solberga ådrog sig stort intresse på 1860- och 1870-talet. Orsaken var ju de då farliga tiderna. Danmark blev anfallet av Tyskland 1864, och 1870—71 kom det stora tysk-franska kriget. I Solberga liksom annorstädes gjorde man vad man kunde för att frivilligt öva befolkningen i skjutning och exercis. På den tiden buro skyttarna uniform och exercerade på planen och dälden nerom Solberga kyrka. Korpral Nyman var instruktör, och han satte kläm på exercisen. Man övade om söndagsaftnarna efter gudstjänsten. Ibland kunde det hända att Eksjö och Flisby kårer mötte i Solberga, och man hade gemensamma övningar. Då blev det musik och spel, och glädjen var allmän bland skyttar och åskådare, som vid sådana tillfällen voro talrikt församlade. Solberga kår torde ha uppgått till 100 man. I vardagslag hade man endast hautboisten Carlsson i Sandstorp som blåste jägarhorn och en gubbe, som slog på trumma, till musik. I Eksjö hade Skarpskyttarna egen musikkår. En gång hade man stor övning borta vid Mörtviken mot dåvarande backar. Då sköt man mot tavlor. Sin egen skjutbana hade Solberga skyttar i Elmeshult södergårds hage, i skogen väster om sjön ungefär mitt för Packarp. En mindre i Hyltan. Annons i tidningen Hvad Nytt: ”Lördagen den 6 oktober kl.12 bliver uti Hyltan Solberga socken målskjutning på en bössa samt åtskilliga större och mindre kopparkärl. Hyltan den 26 september 1860. Johan Carlsson”.

Även skolgossarna i skolan vid kyrkan sökte man öva. Ett antal målade attrapper av trä, föreställande mindre gevär, hörde till skolans undervisningsmateriel. När skollärare Berg tagit på beväringsmössan, blev det exercis och gevärsföring eller marsch. En gång bar det av mot Grimsberg, och han följde inte med. Den gången blev det efterräkning vid återkomsten. Berg var en skicklig lärare i skolan, men spriten tog honom. (Byggmästare Axel Gustafsson och far talat om den 8—9 juli 1918).

Skridskoåkning på Flisbysjön

I min fars barndom förekom det ofta vintertid, att ungdomen samlades på sjöarna för skridskoåkning om söndagsaftnarna, när isen var fin. Mest livligt var det på Flisbysjön, omkring vilken många gårdar äro belägna. Drängarna åkte skridskor och drogo flickorna efter sig på björkruskor, och glädjen ”stod högt i tak”. Men en gång då man skiljts åt och åkte hem, råkade en av karlarna komma över strömdraget och drunknade, då isen brast. På Elmeshultssjön var det mest ungdom från Elmeshult som åkte. Packarpsbarnen, som då voro för små, fingo inte åka, bara se på. När farmor förmanade dem för sjön, sade hon, att för alla som gingo ner sig i sjön vid skridskoåkning, så spikades ett par skridskor utanpå kistan vid fotändan. Barnen tyckte det var ruskigt och voro därför mycket försiktiga på sjön. (Far omtalat den 11 januari 1927).

Vattenytan i Elmeshultssjön har blivit sänkt av människohand minst två, kanske tre gånger. Så länge som Kvarnagårds såg och kvarn brukades av Grimsberg, behövdes vattnet den vägen. Vid Gripslund var utgrävd en ganska djup kanal, som emellertid blev helt torrlagd när kanalen grävdes genom Elmeshults mossar till Solberga säteri. Där torrlades då mycket mark för mossodling. Förändringen torde ha skett under de första årtiondena på 1800-talet. Vid sista sänkningen hade det kommit fram en myckenhet med nerblåsta eller kullfallna träd och stockar, som lågo härs och tvärs i vattnet runt sjöns stränder, så att man på många ställen inte kunde ro till land. Det hade varit mogen skog, ty de stora stockarna bestod endast av kärna. Där de lågo, voro de mycket till hinders, och man började röja upp vid var sitt land, när det var lite vatten i sjön. Sedan fick det ligga och torka på stranden för att påföljande vinter köras hem till ved. Det var många fattiga, som fingo röja upp sitt bränsle ur sjön. David i Bergholm, sedan Berglunda, skulle ge fyra kronor för det han röjde på Packarps strand under tre år. Han fick inte bort allt på den bestämda tiden. Då gjorde han en ”köråka”, då bönderna i Elmeshult och Hyltan hjälpte honom med hemkörningen. Vid Elmeshults strand var det skräddaren August i Sjöstugan, som röjde upp. Han hittade därvid en båt, urhuggen ur ett enda träd. Den låg flera år på Elmeshultsstranden, men slutligen högg han upp den till ved. Skada! Bland träden vid Packarps land fann man tvenne båthalvor, som inte hörde till samma båt. De hade hört till större båtar, som voro urholkade ur två träd på längden och ihopfogade. Dessa båda halvor togos tillvara och förvarades under logen. Bland dem som fiskat ved i sjön är också ingenjör Källman i Anneberg. Han lät bl.a. draga upp mycket med ekstockar, som legat så länge i vattnet att virket blivit svart. Det sålde han till möbelvirke och det är troligt att detta finnes bevarat för eftervärlden i några finare möbler. Utanför ön vid Hillesbod står en stock eller avbrutet träd, alldeles lodrätt, synligt ca 60 cm under vattenytan. Om den vuxit där, eller hur den kommit dig har man aldrig lyckats utröna. (Far omtalat den 11 januari 1920).

Avbruten predikant

”Sangdell” var ett öknamn på Karl Källberg, morbroder till Hjalmar Källberg i Anneberg. Han hade varit ute och predikat på andra håll. En gång, när han var hemma i Källåsen, skulle han en söndagsafton predika i sockenstugan i Solberga. Mor var med bland dem som gick dit för att höra honom. Det var rätt många åhörare, mest nyfikna förstås. När han hållit på en stund, började man bland åhörarna kritisera hans predikan och sade till honom, att han var oduglig till att predika. Allt högljuddare ropades: Sluta och gå ner o.s.v. Det blev stor rörelse och uppståndelse bland mötesbesökarna. Sangdell kunde inte fortsätta, utan var och en gick hem till sitt. ”Ingen profet i sin fädernestad”. (Mor omtalat den 12 juni 1946).

En impopulär adjunkt

Det hände för mycket länge sedan, att det kom en adjunkt till Flisby, vilken inte kände sig tillfreds med det religiösa tillståndet i församlingen. sådant det då var. Han började röja upp i djungeln av dryckenskap och oseder. Kyrkoherden eller Prosten var gammal och hade slappnat av i nit och verksamhet. Den nye pastorns verksamhet togs emellertid illa upp av dem som kände sig träffade, och det uppstod ett hat emot prästen, som de försökte rödja ur vägen. En mörk höstkväll satte de sin ruskiga plan i verket. Adjunktens bostad var i ett rum i en mindre byggnad, belägen i trädgården något ifrån den stora byggningen. Prästen satt vid bordet innanför fönstret i sitt rum och läste eller skrev med ett talgljus som belysning. Alldeles oförmodat kom det en stor oxskäfting infarande med stor kraft genom fönstret mot honom. Han träffades och skadades, men inte livsfarligt, så de vunno inte sin avsikt. De skyldiga blevo aldrig upptäckta. (Far omtalat för Pastor Lundin, då denne en gång var här före 1910). Skäfting = dragstången mellan vagnen och oxarna.

De gamla och födelsedagar

De gamla oroade sig inte på något sätt inför sina födelsedagar. Om man frågade Britta i Hillersbo hur gammal hon var, svarade hon alltid: ”Det vete Gud och Smitten”. Likaså om man frågade gamle Jonas i Karstorp, huru gammal han var, svarade denne: ”Det vete Gud och Kappelan”. När Jonas var 100 år kom pastor Lundin dit. Men den gamle kunde inte förstå vem det var. Då knöt man en handduk omkring halsen så att blev två stora snibbar på bröstet. ”Jaså kappelan”, sade Jonas. Då förstod han.

Två livsöden blevo ett

Det var vigsel i Solberga kyrka före gudstjänsten en söndag 1874. De unga hade i sällskap gått till kyrkan och sutto på vederbörliga platser. Bänkindelning var rådande då. Vid gudsjänstens början gingo de båda fram till altaret och vigdes i ett, varefter de gingo till sina respektive platser, och gudstjänsten fortsatte. Hon var den blonda soldatdottern Sofia från Sandstorp och han den mörkhyade rallaren Andreas Johansson, född i Hommantorp socken i Kronobergs län. När Johansson i sällskap med bönemannen Johan Carlsson i Hillersbo kom till Sandstorp och friade, satt jäntan finklädd i soffan och hälsade välkommen, och det var bara att slå sig ner. Det restes inga hinder. Hennes hem var ett av de finare på den tiden, rent och prydligt. Silverpokaler stodo på fönsterbräden över ett av fönstren och ordning rådde både ute och inne. Den fattige rallaren tyckte sig vara kommen, om inte till himlen så bra nära. Han arbetade på södra stambanan, som byggdes då någonstans mellan Solberga och Flisby. Johan Carlsson likaså. Livet hade varit hårt för ”Johansson”. Han hade varit fattigt född och tidigt fått arbeta för uppehället. I skogen hade han bl.a. arbetat som ”kransågare”. Det gick så till att man på en i skogen uppbyggd ställning rullade upp stora träd, som skulle sågas till sparrar. De voro för stora för att skrädas. Man hade en lång bred såg med vilken man lodrätt sågade från ena änden till den andra. Två karlar gingo på marken och drogo i sågen och två på ställningen över stocken. Det fordrades kraftiga karlar. Man sågade en sida i sänder. Kransågarna efterträddes av ångsågar. Men arbetstillfällena i Sverige voro ojämna, och Johansson jämte många andra lät värva sig till Tyskland. Tysk-franska kriget hade börjat, och det behövdes folk. Man lovades arbete i de tyska gruvorna och bra betalt. Löftena höllo inte, och efter en tid lyckades Johansson fly och fick arbete på en stor herrgård. Där var många tjänare och andra arbetare. Godsägaren och hans inspektor redo mitt igenom sädesfälten. All säden mejades på yttermej, och bindaren behövde inte vara så nära mejaren som annars. Johansson stannade där någon tid, men Sverigelängtan började göra sig gällande. Han gick till godsägaren och sade att han ville resa hem. Denne bad honom stanna, men Johansson ville inte. Då sade godsägaren: ”Gå in till spektoren i morgon bitti kl. 5, så får du din lön och så är du fri”. Så blev det också. När trupperna kommo hem efter segern över Frankrike, var Johansson i Berlin och såg huru man firade segern. På torgen voro långa bord, dignande av mat och dryckesvaror av alla de sorter, och alla soldater hade bara att taga för sig. Det var en festyra utan like. Så småningom var Johansson hemma igen. Sökte arbete vid södra stambanan som rallare. Kom in i ett lag och slet ont i början. Hur man trälade blev förtjänsten dålig. Men det bättrade sig, när man kom på andra sektioner. ”Då kom pengarna”, sade han. När järnvägsbygget var slutfört, blev han bosatt i Sandstorp och blev en av traktens trogna arbetare. I skogen om vintern, dikesgrävare och odlare om sommaren, slåtterkarl under skörden, alternerande mellan gårdarna, alltid eftersökt. Men spriten kunde han inte undvara. Det torde varit få lördagar som han inte bland matvarorna hade ”en liter”, som tullades i stan och på hemvägen.

Hans kropp måste ha giftet för att kunna arbeta. Så gingo åren. Familjen tillökades med några stycken barn. Modern tog inte mycken vård om dem. Man tog sig ingenting för. En flicka växte upp hos morbrodern i Åhus. Andra tog fattigvården hand om. Endast den yngste, Otto, född 1886, kom att vistas i hemmet till myndig ålder. Han var behjälplig i faderns arbete. Men 1908 blev han mentalsjuk och togs omhand. Därefter voro föräldrarna ensamma i stugan. En son hade tidigare dött efter en kullridning vid Livgardet till häst i Stockholm, där han var värvad. Han kom visserligen hem men obotligt fördärvad i ett ben och dog i Åsen, där han vårdades till slut. En på alla sätt kvick och intelligent ung man. Sofi i Sandstorp hade två bröder, den äldste garverifabrikör i Åhus och den yngre collega eller läroverksadjunkt i Wästervik. Den senare kallade sig Wilers. Medan de alla levde styrde de om, att de skulle träffas en gång. På ett hotellrum i Eksjö möttes de åldriga syskonen för sista gången. Sofi hade fått poesins gåva på sin del. Hon författade och skrev vers, och det är nog inte många personer eller händelser i denna trakt, som undgått att fotograferas i hennes poem. Mig veterligt finns dock inget bevarat. Hon var nöjd med sin värld och sade aldrig något ont om sin drickande gubbe. Han hade ju varit i Tyskland. Johansson sade heller aldrig något förnedrande om sin hustru. Hon hade så fina släktingar. De tu voro ett. 1916 kommo de båda gamla till åldersdomshemmet. Hon fick snart slaganfall och dog. 1918 var det Johanssons tur att lämna vandringsstaven. Sedan de flyttat från Sandstorp brunno inga julljus i fönstret mot sjön julottemorgonen. Fattigvården sålde stugan för 101 kronor och lösöret gick vid auktionen till 4 kronor. Solberga klockare, Karl Johansson, bodde 1808 i Åsen och det torde vara hans efterkommande i Solberga som jag härovan sökt att något beskriva.

Minnen av Hamnaryd

Hamnaryd var under Stiernspetzarnas tid ett ut märkt jordbruk och brukades efter dåtida uppfattning förstklassigt. Framför allt var rågodlingen mycket berömd. De hade en särskilt bra sort ”gråråg”, som var rikt givande. Man har sagt att somliga år skördades ända till 200 tunnor råg. Men det var inte vem som helst, som fick så rågen i Hamnaryd. Det var ett förtroendegöra. Rättaren var inte alltid betrodd. Så länge en gammal bonde i Kulla levde, skulle han varje år dit och så rågen. Emellertid hade Karl Johansson i Hyltan fått konsten i sig, när han var rättare på gården, och sedan han flyttat till Hyltan, fick han varje höst gå till Hamnaryd och så. Det var vanligt att bönderna i Solberga och närgränsande socknar skulle fara till Hamnaryd och köpa sin utsädesråg. Så var det under auditörens och sedan hans mågs, majoren v. Heland, tid. Men så gick det gamla adelsgodset över i andra händer. Skogen blev det dominerande. Så länge kalkbränningen var igång, sparades nog inte heller kalk i det egna jordbruket av dåtidens ägare. Det kalkbrottet, som är beläget invid vägen, har genom något gammalt undantag eller dylikt hört till Släthult, där de också hade kalkugn, men brottet var i Hamnaryd. (Far talat om den 13 april 1819).

Gustaf i Karineholm tjänade som dräng i Hamnaryd hos Auditör Stiernspetz i fyra år 1860—64. Då skulle arbetarna följa solen om sommaren. Värst var det för torparna, som hade lång väg att gå. Drängarna fingo sova, tills torparna kom. Maten i den tidiga timmen ordnades så, att varje dräng blev tilldelad vissa kakor bröd och ett oststycke, som de fingo ha i drängstugan och hushålla med efter behag. Det skulle räcka en tre veckor för varje tilldelning. Ville man ha något att dricka, var det att taga vatten. Vid frukost, middag och kväll fick man lagad mat i köket. Rasterna voro 1½ timme vid frukost kl. 8, och 2 timmar vid middag. De hade ett strävsamt liv, men friska och starka blevo de. Knot eller klagan hördes inte av. Något så modernt som strejk eller arbetslöshet var inte känt å den tiden. (Gustaf i Katrineholm talat om när han gick att buska den 25 aug.1921. Gustaf dog den 2 januari 1931, 90 år gammal).

Livet som torpare på Packarp år 1868

Victor i Mantorp hade år 1868 en daglön av 50 öre, 1 kaka bröd samt maten, när han var i Packarp på slåtterarbete. När veckan var slut fick han 3 riksdaler och 6 kakor med sig hem. Hemma hade han hustru och 6 barn att försörja. Samme man högg famnved i Packarp 1873 för 50 öre famnen. Han ”klumpade”, d.v.s. högg, av kubbarna. Vedsågar var då inte komna i allmänt bruk. Kunde hugga mer än en famn om dagen. Skogen var bra. – Vid samma tid fingo de som räfsade 25 öre, 1 kaka bröd samt maten. Det voro de nöjda med. Långt i förväg tingade arbetarna på att få arbeta på gårdarna. (Far och faster talat om den 26 juli 1923).

Torkan 1868

Torkåret 1868 kom regn ”Emma-dagen” den 23 juli. Det var mycket starkt åskregn. Regnade så det öste ner, och rotblötan blev fullständig. Gustav i Katrineholm var då bonde i Hyltan. Han körde och skulle släppa stutarna på bete. Vattnet kom så det forsade nedför backarna från Blomqvistahållet. (Gustav omtalat den 26 juli 1921).

1867 – Ett regnigt år med dålig skörd

År 1867 var ett mycket regnigt år. Därav blev dålig skörd. 1868 torkade jorden ut ovanligt tidigt. Den torra jorden liknade aska. I Packarp myllades allt utsäde med årder för att det skulle gro. Det blev kort ändå, knappast så långt att det kunde slås med lie. På hösten växte dock upp sidoskott som man kunde hässja. Rågen torkade och brådmognade. Axen voro lätta. Man sade vid skörden, att det ingenting var uti dem. Året 1869 var det svåraste och då var det mest ont om brödet. Man måste åka till Nässjö, där en affär hade börjat sälja mjöl i påsar om 10 pund = 85 kg. De kostade 30 kr stycket (?). I Packarp köptes mjöl för minst 200 Rdr det året. (Far talat om den 22 november 1919).

Svedjeodling

Svedjeodlingen torde ha upphört i denna trakten av 1870-talet. Den gick då så till att man sedan timmerträden avverkats på ett område, högg ner alla återstående träd och buskar. Träden kvistades, och riset drogs ihop inåt området, så att det bildades en gata av 4—5 famnars bredd. Sedan fick det ligga tills det blev lämplig väderlek, då man tände på alltsammans i den kanten varifrån vinden kom. Då hjälpte grannarna varandra med att vakta och ansa elden, tills allt riset var uppbrunnet. Det kunde bliva sent den dagen. Sedan svedjningen var gjord, fick fällan ligga orörd tills man medhann att röja den. Röjningen gick till alldeles som när man lägger ihop långved. Träden voro dock sotiga, barken satt kvar men var svedd. Vid röjningen hägnades fällegärdsgården runt omkring. Två störar i kors sättes ned och så lades träden lutande så långa de voro på dem med rotändan mot jorden. I Packarp brändes den sista fällan 1874. I Ranglaryd omkring 1878. På hösten sådde man råg på hela fällorna, och den krattades ner. Efter rågen såddes gräsfrö eller runda kålrötter, som brukade bli goda och slå väl till. (Far omtalat den 12 oktober 1917).

Skogstransporter

Det har ibland varit besvärligt att avyttra virket vid skogsavverkningar i denna orten liksom i andra. Ett år körde man sågtimmer från Sibbemålen över Elmeshultasjön till Pilabo, där man hade en bra ramsåg. Sedan var det att fortsätta till Jönköping, där virket såldes eller utskeppades. Karl Svensson i Havsvik var med därom i sina yngre dagar. I Nykvarn under Hamnaryd hade man även en utmärkt såg, men den fick inte amvändas för andra än godsets skogar. Även därifrån kördes virket långa vägar till avsättningsorterna. När järnvägen kommit till Nässjö blev det bättre. Då kördes det sågade virket dit. De nyöppnade stationerna vid Södra och Östra stambanan och i Eksjö gjorde, att det blev liv och rörelse på skogsfronten. Skogshandlarnas tid började. Skogen var mycket billig, men det blev arbete. Det var i början vanligt att man gick runt omkring ett skogsområde. Inga träd räknades, och så bjöd skogshandlaren ett par tre hundra kronor. Om bonden tog, var det uppgjort. År 1873 då Far läste sin nattvardsläsning, var det full rusch i Packarps skog. 1872 hade Farfar sålt ett skogsområde begränsat av vägen Branteberg – Stora Foglehult – Brantebergsgölen för 400 kronor till en släkting, Runnqvist i Eksjö, som var ombud för firman Wedelin och Comp. i Göteborg. Priset var inte rimligt i förhållande till skogsområdet och det gjorde säljaren mycket ledsen, när han förstod innebörden. Träden gick nog inte ens till 25 öre stycket. Men om priset var lågt, skulle arbetet betalas bättre, förklarade Runnqvist. Hörberg i Hyltebygget och Johansson i Klacken togo sig åt avverkningen. De gingo från sina hem så tidigt, att de voro i skogen i dagningen. Första vintern höggs tallet till sågtimmer i c:a 5 alnars längd, alla kubbar barkades i skogen. Runnqvist betalade 75 öre tolften för ut- och ihopkörningen. I början tog Gustaf Carlsson i St. Foglehult del i utkörningen, men sedan tog Farfar det ensam. De hade en häst och ett par stutar i Packarp då. På novembermötet sålde man stutarna för 125 eller 130 kronor och köpte ett par andra för 145. Sedan blev det att köra ut stockar med besked, och det förslog inte så dåligt, tyckte de. En dag släpade de båda pojkarna ut för hela 5 kronor, och en annan dag, då även Farfar var med med hästen, blev förtjänsten hela 15 kronor. Rekord förstås. Resultatet var beroende av stockarnas storlek och avståndet. Så var det mesta timret utkört och det återstod att forsla det till Eksjö. För att få körningen bekant och igång anordnade Runnqvist en ”köråka”. Han bad alla bönderna i trakten om hjälp. Och de kommo allmänt från Risan, Råsa, Priarp och Grimsberg m.fl. för att inte nämna de närmaste gårdarna. Medan körarna lässade sina lass, tillreddes fägningen. I en bergsklyfta invid vägen kokades glögg, och när lassen voro färdiga. bjöds körarna därpå samt bröd, ost, korv m.m. efter behag. Farfar hade haft upp vatten och en koppargryta från Packarp, man lade en stock över bergsklyftan. Med hjälp av ett par järngrimskaft hängdes grytan under stocken och man tände eld under. Vatten, sprit, socker, m.m. lades i och kokades. Man kan tänka sig att gubbarna blevo belåtna. Lassen kördes så till stationen och lades på lastkajen. Sedan detta var undanstökat bjöds på middag på hotellet. Det kostade 1 kr. per person. Dagen var festlig. Far fick inte vara med på middagen utan körde hem oxarna i sällskap med Lilja i Hyltan, som körde hem Ranglaryds oxar. Kalaset gjorde verkan, körningen blev bekant och tog fart. Man fick 50 öre stocken i körlön, men alla ville ha små stockar och för att bli sams måste de skriva på var sina högar. Från Grimsberg och Priarp kördes med två hästar och två par oxar vardera. Till och med Hagersryds torpare körde ut med sina små stutar. Tog de fyra stockar hade de 2 kr. för lasset. Tre av torparna körde, bland dem Svante i Berget, då Johanstorp. Man körde förbi Ranglaryd, och över kärren och gölarna. Till och med Gustaf i Smedstorp kom till Packarp ett par dagar och körde med sina oxar. Han tog 12 stockar på lasset. Andra året togs granet. Det skräddes till sparrar. Svante samt Hager i Mon skrädde. Karl-Anders i Grimsberg körde dem ensam. Han hade 5 kronor styck för körningen till Eksjö. Man högg också en myckenhet ved den vintern. Den hade stigit i pris, så att man fick ända till 8 kronor famnen. Hugglönen var dock bara 50 öre. Körlönen så mycket mera frikostigt, 5 kr. famnen, och ändå hade Runnqvist kört ut veden ur skogen. Han köpte två par stora oxar och hade dem i vagnskjulet i Packarp. Två gubbar från stan bodde på kammaren. Hörberg snickrade två drögar i skogen av rått björke, och dem körde de på. En hel månad tog det. De stora sparrarna som kostade 5 kr. stycket i körslön voro borttingade till tändsticksfabriken i Eksjö, som byggdes då. Virket hade stigit i pris. Skogshandlarna sprungo om varandra, liknande senare dagars agenter. De köpte skogen oräknad och i klump. Bäckdahl i Målen sålde en park för 5 000 kr. och man sade att han hade fått 5 kr. stycket för träden och för sädeskrakarna med. Så kunde det låta. Stationen i Solberga var nybliven då. (Far omtalat den 30 november 1919). Det har talats om en annan skogshandel också. I Stora Hagersryd bodde en apotekare (?) Kulin. Han köpte ihop gårdarna och bildade därav herrgården. När han skulle bygga en ny stor ladugård i slutet av 1840-talet, köpte han de största granarna som man kunde hitta i St. Foglehult och Packarp till sparrar. Han gav 50 öre stycket. Han hade en såg i Vantarp, dit de kördes, sågades och sedan forslades till byggnaden, som var belägen på andra sidan landsvägen mitt för nuvarande stora byggningen. Sedan ladugården blivit färdig, var det en torpare på gården som tände på och alltsammans förstördes av elden. Torparen blev straffad. Det var Kulin som lät lägga de stora och långa stenmurarna på ömse sidor av vägen. Det var liksom nödhjälpsarbete. En gång när landshövdingen åkte förbi, lät han skjutsen stanna, gick in och tackade patron för hans föredömliga gärning. (Gustaf i Katrineholm talat om den 7 april 1917).

Gamle Bäckdahl i Målen var havrehandlare i Nässjö. Han hade magasin hitom Aug. Andersson och köpte upp havre av bönderna. Rissling handlade inom samma bransch. Ända från Askeryd och Wästra Ryd körde man till Nässjö med spannmål. I Kättstorp kunde man räkna ända till 40 – 50 spannmålsforor om dagen. Det var sedan järnvägen hade blivit färdig till Nässjö. (Far omtalat den 11 december 1921).

1872 på hösten fick Far skjutsa häradshövding Fries, som då bodde i Solberga säteri, vägen förbi Glömminge och Vibäck till Nässjö. Då byggdes på järnvägen mellan Nässjö och Solberga. Det var många, många rallare inhyrda i traktens gårdar och i Nässjö.