Uppsala öd och
gästning.
Under tidig medeltid ordnades konungens underhållgenom att denne
hade rätt till avkastningen från vissa kungsgårdar spridda över riket — Uppsala
öd. Till kungsgårdarna, de s.k. husabyarna, skulle folk också föra
naturaprodukter och besvär var ättargälden, fordringen och
gästningen.
Ledungen.
Underhållet av krigsmakten var så ordnat att folket i varje trakt skulle ställa
upp med vissa styrkor, båtar, bemanning osv. Landskapen var uppdelade på hundare
(härader), skeppslag osv. som hade vissa skyldigheter. I Uppland kunde varje
hundares "laga ledning" vara att ställa upp med fyra rustade skepp när konungen
kallade.
Snäckepenning och ledungslame.
Med tiden förändrades krigsmetoderna. Hansans skepp kunde inte
bekämpas med böndernas enkla båtar. Yrkessoldater värvades och borgar byggdes på
strategiska platser. På dessa härskade konungens fogdar. För att underhålla den
nya ordningen behövdes både penningar och varor. Den gamla tidens insatser in
natura och i form av ledungen m.m. omvandlades till skatter och böter med namn
som snäckepenning och ledungslame.
Gengärden och ledungsskatten m.fl. blev stommen till vad som
kom att kallas jordeboksräntan eller den årliga räntan och som var
en del av grundskatterna (se nedan).
Adelns tillkomst.
Genom Alsnö stadga 1280 skapades det världsliga frälset,
adeln. Den som kunde ställa upp stridshäst och beväpnad krigare till kungens
tjänst befriades från skatteskyldigheten och kunde bära upp skatt från sina
underlydande.
Extraskatter.
I tider med dåliga finanser, t.ex. under Magnus Erikssons tid
(1300-talet) togs extra pålagor ut av folket. Gärdsskatter utgick som
varor. Gälder utgick i penningar. Vid flera tillfällen utgick den s.k.
markgälden, en mark per hushåll. Det hårda skattetrycket drev bönderna till
att sälja sin jord till stormännen. När skatten var som högst hade den stigit
till 15 mark och kallades femtonmarkshjälpen.
Kyrkotionde och kronotionde.
Ända sedan kristendomen fått fäste i landet hade kyrkan krävt en
tiondel av produktionen av de flesta varor i skatt. En tredjedel av tiondet
tillföll sockenprästen, resten gick till stiftet och till de fattiga. Vid
reformationen efter Västerås riksdag 1527 tog kronan hand om en den del av
tiondet som inte gick till prästen. Detta kallades kronotionde.
Älvsborgs lösen.
Krigen ledde till extra uttaxeringar. Särskilt bekanta är de båda
Älvsborgs lösen 1571 och 1613. Den senare var på 1 miljon riksdaler vilket
motsvarade värdet av fyra års skörd! 1571 års skatt utgick som en
förmögenhetsskatt och 1613 års skatt som en personskatt.
Allmänna besvären.
Med allmänna besvären förstås sådana prestationer som består i
tjänst eller arbete för det allmänna. Bönderna var skyldiga att utföra vissa
arbeten åt kronan. Skyldigheterna kunde också avlösas av avgifter. Sådana
"besvär" kunde vara krigstjänst, dagsverken vid slott och fästningar, gästning,
s.k. skjutsning, lotsning, postföring, fattigförsörjning, byggnadsskyldighet
(vägar och broar, kyrkor, prästgårdar, tingshus, gästgivargårdar), utrotning av
rovdjur, folkskolors underhåll, lärares avlöning osv.
Grundskatterna.
Med grundskatter menar man sådana skatter som knyts till innehavet
av jord. De här grundskatterna har mycket gammalt ursprung, men har utgått i
varierande form under olika tider. Flera av skatterna har från början varit
tillfälliga skatter men har efter en tid blivit bestående. Grundskatterna bestod
dels av jordeboksräntan (ordinarie ränta), dels av hemmantalsräntan (extra
ordinarie räntan och mantalsräntan).
Jordeboksräntan.
Jordeboksräntan, den ursprungliga grundräntan, har påförts hemmanet
vid dess tillkomst i form av naturapersedlar allt efter prestationskraft.
Jordeboksräntan utgick i olika persedlar i olika län:
Skaraborgs län: penningar, råg, korn, havre, rovor mal mjöl,
smör, ost fläsk, salt, humle, röding, hö, oxar, får, foderkor, ägg, dagsverken,
lingarn, årliga hästar, och konungshästar.
Kopparbergs län:
penningar, råg, korn, havre, rovor, lax, ved, kol, hytte- och avradsjärn,
tackjärn, stångjärn, malm och dagsverken.
Gotlands län: penningar, råg, korn, havre, smör, ost, fläsk,
talg, får, strömming, torsk, sälspäck. hö, ved, tjära, ull och vadmal.
Dagsverken. En annan naturapersedel var dagsverken, där
gårdarna fick bidra med arbetskraft för att bygga slott och kungsgårdar, vägar
m.m.
Årliga hästar och konungshästar går tillbaka på skyldigheten
för bönderna att ställa hästar till förfogande för kronan och för konungen och
hans följe. Så småningom förvandlades också denna skyldighet till skatt i
penningar. Men så kom i stället nya skyldigheter att hålla hästar för
skjutsväsendet och att underhålla allmänna vägar. Antalet persedlar minskades
betydligt under 1800-talet. Åtskilliga försök gjordes att förenkla
skattesystemet. Vid mitten av 1800-talet fanns sammanlagt 295 olika persedlar.
1869 beslutade riksdagen att grundskatterna skulle tas ut helt i pengar.
Mantalsräntan.
Mantalsräntan utgick under många olika titlar, olika i olika
landsdelar. Den infördes från 1680-talet i jordeboken. I huvudsak bestod
mantalsräntan av följande titlar och från början tillfälliga skatter som
permanentats:
Landtågsgärden var från början en tillfällig skatt som togs
ut av Karl IX vid kriget mot danskarna 1611, men som så småningom bakades in i
mantalsräntan.
Byggningshjälpen var också från början en extra skatt för
att bygga och underhålla slott och fästningar.
Salpeterhjälpen uppkom genom att Gustav Vasa ålade bönderna
att ta vara på "salpeter jord" vid gödselstäderna för tillverkning av krut.
Bönderna köpte sig fria från detta tvång 1634 genom att i stället påta sig denna
skatt.
Boskapspenningarna leder sitt ursprung från 1620 då de
beviljades som en förmögenhetsskatt till betalning av rikets gäld m.m.
Skjutsfärdspenningarna infördes 1561 (tavernepenningar) och
ersatte skyldigheten att utföra fri skjuts och transporter för kronan. Från 1649
kom de att permanent ingå i mantalsräntan.
Dagsverkspenningar. Redan tidigt ålades allmogen att förutom
jordeboksräntans dagsverken göra hjälpdagsverken till kungsgårdar, slott,
fästningar m.m. Från 1652 kom dessa att ingå i mantalsräntan såsom en ständig
skatt.
Systemet med grundskatter hade nära samband med indelningsverket.
Efter böndernas envisa bekämpande av grundskatterna under hela 1800-talet och i
samband med indelningsverkets avskaffande bestämdes att grundskatterna skulle
avvecklas åren 1893-1904.
Skatterna lades i stället över på inkomst- och
förmögenhetsskatter. Enda återstående resten av naturaskatter var
kyrkotiondet vars sista rester fanns kvar ända fram till 1944.
Mantalspenningen.
Mantalspenningen har sin upprinnelse i den personskatt som
ständerna 1605 åtog sig för knektarnas upprustning. 1609 antog de ofrälse
stånden den s.k hjonelagspenningen som utgick till 1611. Krigen
under Gustav II Adolf krävde ökade resurser varför man försökte sig på vissa
konsumtionsskatter, däribland kvarntullen 1625, som utgick efter antal
malda tunnor spannmål. Men eftersom inte all malning skedde vid allmänna kvarnar
utan på handkvarnar på gårdarna övergav man beskattningssättet och införde en
personskatt — mantalspenningen — från 1630-talet. Denna från början
tillfälliga skatt fanns kvar ända till 1938.
Tullar och acciser.
År 1622 infördes den lilla tullen vid stadsportarna. Handeln
var förbehållen städerna och när bönderna förde sina produkter till staden eller
marknadsplatsen fick de lov att betala denna tull ända fram till 1810. Runt stan
byggdes staket eller murar och tullstugor byggdes vid portarna. Accis var
en slags tillverknings- eller omsättningsskatt på vissa typer av varor, t.ex.
brännvinsbränning. Särskilt bergsnäringarna betalade avgifter och skatter, t.ex.
kopparränta och silvertionde. På 1600-talet infördes
stämpelpappersavgift (s.k Charta Sigillata) för skrifter som ingavs till
myndigheter.
Bevillningar.
Vid 1700-talets början utgick man från en normalbudget för kronans
verksamhet men riksdagarna var alltid tvungna att göra extra uttaxeringar,
bevillningar. Dessa bevillningar kunde vara objektskatter knutna till
olika egendomar, t.ex. hus, kvarnar, rörelser och jord. De kunde också vara
lyxskatter, t.ex. på sidentapeter, vagnar, kaffe och tobak. Slutligen kunde
de vara personskatter som togs ut lika för varje person. Bevillningarna
fick med tiden allt större betydelse och har i arkiven efterlämnat ett
omfattande bestånd av längder.
Kommunala skatter.
I socknarna klarades de gemensamma insatserna oftast med
dagsverken, t.ex. vid kyrkobyggen. I städerna var det vanligare att man taxerade
ut en avgift. Den kallades sammanskott. Ett exempel på en tidig modern
kommunalskatt på landsbygden var folkskoleavgiften som infördes 1842.
Genom kommunallagarna 1862 fick kommunerna nya möjligheter att
beskatta invånarna. En statlig bevillning på 1 procent av inkomsten på
fastighet, kapital och arbete var grunden tillkommunalskatten.
De moderna skatterna.
Kring sekelskiftet 1900 förändrades skattesystemet radikalt.
Grundskatterna hade gradvis omvandlats till rena penningskatter under
1800-talet, en process som var färdig 1869. Grundskatterna avskaffades helt
1892. Försvann gjorde också tiondet och bevillningarna. I stället kom
progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter. Summariska
deklarationer infördes 1810, men avskaffades 1812. Först 1902 infördes allmän
självdeklaration. Normalt utgallras självdeklarationerna efter sex år; vissa
typer bevaras dock för framtida forskning.