Fakta om skifte

   Jorden hade i gamla tider ett nästan heligt värde. Att dela jord har därför varit en grannlaga uppgift och ofta förenad med svårigheter. Även om goda förutsättningar för praktiska lösningar funnits, har i många fall emotionella krafter styrt vilja och beslut, så att tvister inte kunnat undvikas.

Olika skiftesformer.
   Även forntida ägare av mark måste vid ändrade förhållanden företaga jorddelning. Fornskifte eller hammarskifte är benämningar på ett urgammalt sätt att skifta jord i Norden. Dess ursprung är att söka inom ättegemenskapen, men det levde kvar till långt in i medeltiden.
   Markens och den odlade jordens betydelse som försörjningskälla har i historiskt perspektiv varit överlägsen allt annat. Den som ägde mark var rik och därmed följde också makt. Därför fanns en självklar vilja att värna om sitt hemman och dess bestående värde. Detta tog sig uttryck i normerna för den skiftesmetod, kallad solskifte eller tegskifte, som under medeltiden ersatte det gamla hammarskiftet. Solskiftets grundregler innebar en uppdelning av marken i lotter med olika slags jord. Varje hemmansdel fick sedan var sin del i varje lott av inägorna. Tegarna var till sin storlek proportionella mot hemmansdelens bytomt, vars storlek var knuten till hemmansdelens andel av byns samlade ägor. Genom denna metod kunde den enskilde jordägaren tillförsäkras rätten att behålla samma andel jord vid nyodling eller ny jorddelning.
   I längden kunde denna metod dock inte bibehållas. Det blev olidligt med sönderdelning av den odlade jorden och beroendet av övriga brukare inom byn, och nya regler för skifte blev nödvändiga. Anmärkningsvärt är dock att den gamla skiftesformen användes från medeltiden till långt in på 1700-talet. Så sent som i 1734 års lag fastslogs denna på nytt.
   Nya skiftesformer hade dock prövats på andra håll i Europa och erfarenheterna utifrån sökte sig väg också till Sverige. Lantmäterikontorets överdirektör Jacob Faggot påtalade 1748 bristerna i det skiftessystem som tillämpades i landet och arbetade energiskt för att få till stånd en förändring. Detta resulterade så småningom i den lag om storskifte som tillkom 1757. Därmed bröts den traditionella grunden för jorddelning. Helt nya regler för skifte, med bl.a. värdering av jord och utflyttning av gårdar skulle nu tillämpas.
   Den mest extrema formen av storskifte genomfördes först i Skåne av storgodsägaren Rutger Maclean på Svaneholm. Denne lät skifta flera byar under sitt gods, så att varje gård fick sin jord i ett enda stycke. Detta kallades enskifte, och genom det goda utfallet i Skåne fick denna form av skifte, genom länsvis antagna författningar, laglig karaktär och den tillämpades på många håll i Sverige under 1800-talets första årtionde.
   Enskiftet hade dock stora brister. Arronderingen av åkerjorden i Sverige gjorde tillämpningen svår och utflyttningar av gårdar från byarna blev ännu fler än genom storskiftet.
   Erfarenheterna av stor- och enskiftena blev av olika skäl inte så goda, vilket resulterade i förbättringar och ännu en stadga år 1827 om laga skifte avlöstes 1972 av fastighetsbildningslagen.

Tillägg till fakta om skifte.

   Storskiftet inledde den svenska skiftesverksamheten. Den första förordningen tillkom redan 1757 och följdes sedan av flera under delning av samfällda utmarker. Därigenom skulle det enskilda initiativet släppas loss och skogsskötseln — 1700-talets största sorgebarn — bli bättre. Det andra syftet bestod i att sammanföra tegarna i åker och äng till så få som möjligt. Förordningen 1757 satte målsättningen till ett skifte per delägare. Detta reviderades redan 1762 och riktmärket blev därefter högst fyra skiften i vardera åker och äng för varje delägare. Principen om det ovillkorliga skiftesvitsordet, som kom att bli bestående i all senare skifteslagstiftning, fastställdes redan 1757. Däremot angrep ingen av storskiftesförordningarna byorganisationen. De förändringar som fastställdes var tänkta att ske inom den sammanhållna byns ram.
   Enskifte började som ett enskilt initiativ i Skåne av Rutger Maclean men utvecklades snart till allmänna förordningar. Den första kom 1803 och gällde skånelänen. Skaraborgs län fick sin förordning året efter och 1807 utfärdades en författning som omfattade resten av Sverige med undantag för Dalarna och Norrland. Enskiftet kom att få mycket stor betydelse i Skåne och på en del slättbygder i södra och mellersta Sverige.
   Enskiftet attackerade det gamla bysystemet. Byarna upplöstes och ägorna skulle samlas till ett skifte, helst med byggnaderna belägna i mitten. Enskiftet var anpassat till slättbygdsförhållanden. Det var svårt att upprätthålla förordningarnas syfte i bygder med bruten terräng och ojämn jordkvalité. Det förklarar, varför enskiftet fick så liten spridning utanför de egentliga slättbygderna. Skiftesrörelsen fortsatte dock överallt i Sverige även under enskiftesperioden. Enskiftet ersatte nämligen inte storskiftet utan båda förordningarna gällde parallellt. En skiftessökande kunde allt efter tycke och smak välja mellan enskifte och storskifte.
   Det här förhållandet var i längden ohållbart. Särskilt som ett genomfört storskifte inte gav delägarna något rättsligt skydd utan efter en kort tid kunde rubbas om någon begärde enskifte. Fastställt enskifte däremot kunde inte ändras utan samliga delägares samtycke. En ny skiftesförordning , laga skifte, utarbetades därför och trädde i kraft 1827.

Laga skifte 1827.

   I jämförelse med storskifte blev kraven hårdare på att ägofigurerna skulle ha en ändamålsenlig form och vara oberoende av grannarna vid brukning och skötsel. Normalt skulle hela byns areal omfattas av skiftet. Detta hade tidigare varken varit nödvändigt vid storskifte eller enskifte. Undantag gjordes nu endast för skogsmarken, om man fann att en mer ändamålsenlig delning inte gick att uppnå.
   Utflyttningstvånget bibehålls från enskiftesförordningarna som ett viktigt moment i den nya skiftesstadgan. Det gjordes t.o.m. ännu strängare. I första hand skulle de utflyttas som hade sämst byggnader och minst gjorda investeringar i trädgårdar och planteringar. De utflyttade var berättigade till ersättning för de kostnader, som utflyttningen förorsakade. Ersättningen utgick, dels i form av ett statsbidrag och dels från byalagets medlemmar i förhållande till vars och ens hemmantal. Det ålåg lantmätaren att beräkna kostnaderna för varje gårds utflyttning samt fördela dessa mellan byns delägare.
   Till utflyttningskostnader räknades bl.a. nedrivning av byggnader, transport till nya tomten, uppförande av byggnaderna på densamma, grävning av källa m.m. Däremot kunde den utflyttande inte räkna med att få sina byggnader försatta i bättre skick än före skiftet. Sådana förbättringar fick han stå för själv utan ersättning från byalaget. Däremot kunde statsbidraget öka om den utflyttande uppförde byggnader i sten eller tegel.
   En viktig nyhet i 1827 års skiftesförordning var införandet av en särskild ägodelningsrätt. Denna var första instans för prövning av skiftesmål och i regel inrättades en sådan i varje härad eller tingslag. Ägodelningsrätten avgjorde alla ärenden, som hörde samman med laga skifte, utom de som avsåg rågångar eller äganderättstvister. Sådana frågor drogs inför allmän domstol. Andra och sista instans i skiftesmål var Högsta domstolen.

Genomförda förrättningar.
   På länsstyrelsernas lantmäterienheter finns de dokument samlade som beskriver de förrättningar som ägt rum och som berör by eller hemman. Detta gäller storskiften, enskiften, laga skiften, gränsbestämningar, avstyckningar eller förrättningar enligt lagarna för enskilda vägar. För varje by eller skifteslag finns en förteckning över de lagliga förrättningar som ägt rum och som berör de olika fastigheterna inom det aktuella imrådet. Kopia av denna förteckning kan erhållas från lantmäterienheten vid länsstyrelsen i residensstaden.

Ansökan om skiftesförrättning.
   Ansökan om skiftesförrättning inom en by skulle ingivas till Konungens Befallningshavare, dvs. länsstyrelsen. Sökande kunde vara en eller flera av byns ägare av i mantal satt jord. Sedan prövning av ansökan hade skett, utsågs den lantmätare som fick i uppdrag att genomföra skiftesförrättningen. Lantmätaren kallade gode män att biträda vid förhandlingar under skiftets gång samt att vara rådgivare åt både lantmätare och markägare. Gode männen, vanligen två, utsågs bland nämndemännen inom det härad där förrättningen skulle äga rum. Ansökan kunde bifallas, även om endast en av byns hemmansägare stod som sökande. Framför allt gällde detta ansökan om förrättningar av storskifte. Kungörelsen om förestående skiftesförrättning upplästes från predikstolen i sockenkyrkan.

Skifteslag.
   De hemman vars mark ingick i den areal som var föremål för skiftesförrättning, vanligen en by, kallades för skifteslag. Den enskilda egendomens areal och mantal i förhållande till de övriga inom skifteslaget låg till grund vid omfördelning av mark inom området, liksom även vid fördelning av genom skiftet uppkomna kostnader.

Utjord.
   Ibland förekommer benämningen "utjord" i markbeskrivningar. Det var då vanligen fråga om ett mindre markområde, bestående av skog eller odlingsbar mark. Utjorden kunde vara belägen utanför skifteslagets markområde ganska långt bort från en by som den hörde till. Utjordarna har i många fall avstyckats och sålts. En del har sedan odlats och blivit bebyggda små gårdar.

Hävdvunnen rätt.
   Det kunde förekomma inom en by att ett hemman utnyttjade vissa förmåner på grund av gammal hävd. Det kunde gälla rätten till en viss väg, ett vattenställe eller en båtplats. Sådan rätt var inte dokumenterad i någon skriven handling och var därför inte laglig genom servitut eller liknande. Endast om förmånen utnyttjats under lång tid kunde hävdvunnen rätt åberopas.

Kartor.
   I enstaka fall finns kartor över byar och enskilda hemman ända från 1600-talet. De flesta av de äldre kartorna har dock tillkommit senare, i samband med förrättningar av storskifte, under perioden 1750-1827. Dessa kartor anger vanligen all mark inom området, och marken har markerats med de ingående gårdarnas beteckningar. Av byggnaderna är oftast endast manbyggningen angiven. De vid tillfället befintliga torpen, liksom kvarnar, sågar m.m. finns upptagna. Kartorna av senare årgångar har som regel tillkommit vid förrättningar av laga skifte. Dessa innehåller vanligen mera detaljer beträffande byggnader, vägar och annat, som visar områdets utseende. Också befintliga ekonomihus finns upptagna. Skifteskartorna utgör en synnerligen värdefull beskrivning av den oskiftade byns utseende vid en tid då ännu inget hemman flyttats ut från den gamla bytomten.
   I alla kompletta skifteshandlingar finns, förutom karta över det skiftade området, också protokoll med upplysningar om förrättningens förlopp och slutliga resultat. De äldsta skifteshandlingarna är dock mindre utförliga i sin beskrivning. Handlingarna är upprättade i två exemplar, varav ett förvaras inom skifteslaget och ett på lantmäterienheten vid respektive länsstyrelse. Dessutom har Lantmäteriverket i Gävle kopior av skifteshandlingarna samt de flesta uppgjorda kartor från 1600-talet och framåt som gäller skattläggningar.

Rågång och skälstenar.
   När gränser eller rågångar kring byar eller enskilda hemman har tillkommit är oftast okänt. De flesta är medeltida och äldre. Till och med socknarnas gränser är bundna till byarnas rågångar. En av de första och mest angelägna uppgifterna vid en skiftesförrättning var därför att kontrollera och ånyo fastställa rågångens — primärgränsens — sträckning mot skifteslagets rågrannar. I skifteshandlingar kan dessa förrättningar — rågångs- eller gränsbestämningar — vara mycket noggrant beskrivna.
   Rågångens brytpunkter markerades med gränsmärken, s.k. skälstenar, och dess raka linjer stundom med s.k. visare eller vettare. Skälstenarna har vanligen en utmärkande form, typ bautasten, och beskrivs ibland som "skolad av menniskohand". Även deras plats i naturen beskrivs, t.ex. "på snedden av ett berg". Skälstenarna var placerade så att rågången lätt skulle kunna följas, även när den ändrade riktning, eller när nya rågångar tillstötte. På kartor från skiftesförrättningar förekommer det att skälstenarna markerats med en siffra, som återkommer i det förda protokollet och som beskriver stenens läge i naturen och även dess utseende. Skälstenen var ofta omgiven av ett mindre röse av stenar.

Byamål.
   I skifteshandlingar, främst från storskiftesförrättningar som genomfördes under decennierna kring sekelskiftet 1700-1800, förekommer understundom benämningen "bymål", "byemål" eller "byamål" som mått för delningsgrund inom förut ej delad mark mellan byns hemman i samband med skifte. I byamål räknades hustomternas storlek i "stänger efter stångfall". Enligt grunderna för tillämpningen av det gamla solskiftet/tegskiftet stod hustomternas storlek i proportionellt förhållande till egendomens storlek, ett förhållande som gällde lika för alla hemman inom byn. Tomt var "åkers moder". Ett stort hemman skulle ha stor hustomt och ett mindre hemman mindre tomt, alltefter sin andel i byn, sitt byamål. Därför kunde antalet stänger användas som delningsgrund för marken och vid fördelning av kostnader. Vanligare var dock att mantal räknades som delningsgrund.

Markens godhetsgrad — ägobeskrivning.
   För att rättvist kunna skifta åker och äng gällde det att finna en enkel metod, som ändå gav möjlighet att bedöma de olika ägornas produktionsvärde. I handlingarna från storskiftesförrättningar framgår att ängens värde bedömdes efter det antal lass hö som kunde skördas och en beteshage efter antalet djur som där hade bete under en viss tid. Åkerns värde kunde beskrivas med "antal korn i äring", dvs. det antal korn som kunde skördas i jämförelse med det antal korn som hade såtts.
   Vid senare genomförda förrättningar av laga skifte, vilka successivt pågick under så gott som hela 1800-talet och även senare, användes en annan och mera tillförlitlig metod för att fastställa markens godhetsgrad och värde. Med hjälp av en graderad skala, med siffror från ett till tio, åsattes varje liten enhetlig del av åker och äng inom skifteslaget en sifferbeteckning, ett gradtal. Ju lägre siffra, desto bättre jord. Var markens struktur ojämn, kunde upp till ett tiotal, ja till och med flera markeringar med olika gradtal göras på varje tunnland jord. Alla dessa sifferbeteckningar infördes i en ägobeskrivning, som upprättades, liksom på den nya skifteskartan. I ägobeskrivningen antecknades markens lokala benämning jämte lottens nummer på kartan samt jordslag, ytinnehåll m.m. Denna förteckning ingick så i det slutliga skiftesinstrumentet efter att ha blivit uppläst inför skifteslaget och fått dess godkännande, vilket skedde genom delägarnas namnunderskrifter.
   Eftersom innehavet av jord utgjorde delningsgrund, upprättades för varje hemman eller hemmansdel en förteckning över dess ägor, enligt äldre laga delning, med samma innehåll som ägobeskrivningen. Sådan förteckning kallades för hävdeförteckning.

Husförteckning.
   I handlingarna från laga skiften finns också en särskilt husförteckning över befintliga byggnader på varje hemmansdel inom skifteslaget. Byggnaderna är också värderade, och det åsatta värdet är angivet. Detta var nödvändigt för att man skulle kunna bedöma skillnaderna mellan vinsten och förlusten av att få bo kvar på sin gamla hustomt med oförändrat byggnadsbestånd och att få flytta ut ur byn och bygga upp igen.
   Det förekom också att flera hemmansdelar kunde ha både manbyggning och ekonomihus gemensamt. Detta hände ibland när sämjedelning förekom eller vid hemmansklyvning, vanligen i samband med arvsskiften eller liknande. Om ett hemman på ett mantal delades i två hemmansdelar på ett halvt mantal vardera, var det inte alltid nödvändigt att omgående bygga nytt, om mantalets byggnader var tillräckliga för två hushåll. När så laga skifte senare genomfördes, fick hemmansdelarna var sina byggnader genom nybyggnader eller utflyttning.

Inrösningsjord.
   Inrösningsjord var inom skifteslaget befintlig jord av sådan beskaffenhet att den kunde förändras och odlas upp eller röjas till åker och äng.

Avrösningsjord.
   Avrösningsjord var inom skifteslaget befintlig mark av sådan beskaffenhet att den ej kunde anses värd att odlas upp och röjas till åker eller äng. Avrösningsjord uppdelades i skogsmark och annan avrösningsjord. Till den senare räknades i regel mark som producerade mindre än en fastkubikmeter virke per år.

Lottning.
   I en del frågor vid skifte hade delägarna beslutanderätt. Om de inte var ense och olika alternativ var likvärdiga, kunde lottning tillgripas. Det var inte ovanligt att lottning av mark förekom. Ibland förekom oenighet inom skifteslaget om vilket hemman en viss åkerlott skulle tillskiftas. Lottning kunde också tillgripas när det var svårt att bestämma vem vissa andra uppkomna fördelar rätteligen borde tillfalla.
   Det förekom också att hela gårdar blev föremål för lottning efter genomfört skifte. Ett hemman som genom tidigare hemmansklyvning var delat i två hälfter kunde ju senare bli föremål för laga skifte. Om det fortfarande efter skiftet skulle bestå av två hälfter med var sin ägare, kunde lottning förekomma om vilken av ägarna som skulle erhålla vilken av de båda nyskiftade gårdarna. Lottningen utfördes genom lantmätarens försorg och redovisades i skiftesprotokollet.

Mantal.
   Mantal eller hemmanstal, är ett begrepp som kan härledas från tidig medeltid. Mantal var ursprungligen grundat på vilket antal män som ett hemman kunde utrusta för konungens här. Det övergick senare till att bli ett mått på ett hemmans skatteförmåga till kronan och samtidigt ett mått på vad ett bondehushåll ansågs behöva för sin försörjning. Ett mantals storlek fastställdes vid jordrannsakan, alltefter lokala förhållanden och åkerjordens beskaffenhet. Skogsmarkens areal verkar inte ha haft någon egentliginverkan på mantalets storlek. Arealen åker och äng var avgörande. Mantalets betydelse i sin ursprungliga form är nu borta efter grundskatternas borttagande 1907.

Förmedlat och oförmedlat mantal.
   Det mantal — ett eller flera — som åsatts ett hemman har i allmänhet förblivit oförändrat. Mantalet är då oförmedlat. Ändring av mantalet — förmedling — har i undantagsfall förekommit genom nedsättning eller höjning av det åsatta mantalet. Detta har då påverkat beräkningen av egendomens skatteförmåga. Förändringar genom delning av det åsatta mantalet är däremot vanliga. Det skedde oftast vid köp eller arv, om en egendom delades i lotter och detta ledde till ny fastighetsbildning. De nya fastigheterna erhöll då sin andel av mantalet, t.ex. 1/3 eller 1/8, men detta ändrade inte egendomens totala mantalssättning. Avstyckningar och avsöndringar för bebyggelse har inte påverkat stamfastighetens mantal. Om ett mantal förmedlats påverkade detta egendomens andel i t.ex. häradsallmänningar, En reducering av mantalet ger mindre utdelning från häradsallmänningen, ett förhållande som ännu gäller, eftersom fördelningsgrunden fortfarande utgörs av mantal.

Bördsrätt.
   Jordens betydelse för ägaren och dennes efterkommande i gamla tider märktes även vid köp och försäljning. Släktens företräde vid försäljning var skyddad genom en särskild lag, den s.k. bördsrätten. Denna gällde till 1863 och innebar i huvudsak att ett hemman inte fick försäljas förrän det tre gånger hade kungjorts vid häradstinget. Om ingen från säljarens släkt anmälde sig som köpare, kunde egendomen säljas fritt till vem som helst. Men släktens rätt gick före. Egendom som övergått till annan ägare genom arv behövde ej heller lagfaras före 1875. De flesta överlåtelser av jord skedde också genom arv.

Utflyttning.
   Grundmotiv för laga skifte har varit att skapa bättre brukningsförhållanden inom jordbruket. För att detta mål skulle nås måste inom de flesta skifteslag ett eller flera hemman flyttas ut från den gamla bytomten. Det bör tilläggas att sådan utflyttning i flera fall i efterhand kan synas omotiverade av rationella skäl.
   Varje utflyttning var förenad med stora kostnader. För att utflyttningen skulle bli möjlig måste alla inom skifteslaget bidraga till kostnadernas bestridande. Detta kunde ske genom både arbete, kapital och material, t.ex. timmer och virke. Dessutom utgick bidrag från staten efter vissa grunder.

Besvär.
   Om någon inom skifteslaget inte var nöjd med beslut eller åtgärd vid skiftet, kunde denne inom viss tid anföra besvär hos häradets ägodelningsrätt och få sin sak prövad. Ansåg man inte att rättvisa hade vunnits där, kunde man överklaga till högre instans. Det förekom ofta att förrättningar pågick i tiotals år på grund av ständigt missnöjda hemmansägare inom skifteslaget. Under ett skiftes gång förekom ej sällan att hemman bytte ägare.

Sammanställning av olika skiftesformer.

Fornskifte.
   Även kallat hammarskifte. Benämning på ett urgammalt sätt att skifta jord i Norden. Dess ursprung kan sannolikt sökas inom ättegemenskap.

Solskifte.
   Också kallat tegskifte. Ersatte det gamla forn- eller hammarskiftet och har tillämpats sedan medeltiden. Solskiftets grundprincip var att varje gårdsägare i en by erhöll en tomt för gårdens byggnader och att tomtens storlek i förhållande till övriga bybors tomtmark skulle motsvara innehavarens andel av byns totala areal åker och äng. Med detta som grund skiftades bymarkens inägor i tegar.

Storskifte.
   Alla de gamla skiftesformerna avlöstes genom att lagen om storskifte tillkom 1757. Denna innebar en radikal omfördelning av byns mark. Istället för att all jord till ett hemman var uppdelat i ett stort antal åtskilda lotter fördelades inägorna så att varje ägare fick sin jord samlad i två eller högst fyra lotter. Om förrättning av storskifte begärdes av en delägare kunde genomförandet knappast hindras av någon, om det i övrigt ansågs motiverat.

Enskifte.
   En skiftesform som kunde tillämpas åren 1803-1827. Enskiftet gick ännu längre än storskiftet, genom att varje hemman eller hemmansdel skulle få sina inägor sammanförda i ett enda ägoskifte. Denna skiftesform krävde ännu fler utflyttningar från de gamla byarna än vad tillämpningen av storskiftet gjorde.

Laga skifte.
   Stor- och enskifteslagarna upphävdes genom ny lag, antagen 1827, om laga skifte. Den nya lagen gällde från 1828 och även i denna stadgades att antalet ägoskiften till en fastighet skulle begränsas till så få som möjligt.

Jorddelningslagen.
   År 1926 tillkom så jorddelningslagen, vilken gällde till och med 1971. Den ersatte den gamla skiftesstadgan och omfattade också sekundära skiftesförrättningar, såsom hemmansklyvningar.

Fastighetsbildningslagen.
   Från 1972 gäller fastighetsbildningslagen. Denna omfattar omfördelning och klyvning av tidigare delad jord och är särskilt anpassad för sanering av olämplig fastighetsindelning.

Hemmansklyvning.
   Delning av ett hemman efter andelar. Dett har förekommit ända sedan medeltiden och har särskilt tillämpats vid arvsskiften, då ett hemman varit tillräckligt stort för sönderdelning mellan flera arvtagare. Rätten att genomföra hemmansklyvning har ofta varit beskuren på grund av Kronans intresse av tillräckligt stora hemmansdelar för att skatteförmågan skulle ibehållas.

Sämjedelning.
   Vid sidan av skiftena förekom även uppdelningar eller byten av jord, där berörda parter var överens. Dessa s.k. sämjedelningar ägde bestånd endast så länge de berörda delägarna var överens. Sämjedelad fastighet betraktades som odelad och ägarna som samägare.

 Samtliga nämnda skiftesformat utom sämjedelning har haft laglig giltighet. Förfarandet liknade i mycket det som praktiserades vid domstolarna och skiftena kunde genomföras mot delägares vilja.

Till sidans början