Socknen

Norra Solberga socken ligger likt en trubbig kil insprängd mellan den gamla handelsstaden Eksjö och järnvägsknuten Nässjö på nordsluttningen av Sydsvenska höglandet.

Benämningen Solberga vittnar om solbelysta berg eller höjder och man tror att orterna ursprungligen varit platser för hednisk solkult. Även om sådan förekom så blev platserna efter kristendomens införande i landet centra för kristen gudsdyrkan. Kyrkor uppfördes och sedan 1300-talet är landets samtliga fem Solbergsocknar dokumenterade i skriftliga urkunder. Bland de fem socknarna är Norra Solberga störst både beträffande areal och folkmängd.
I dokument från åren 1335 och 1337 skrevs namnet Solbærgha och socknen har sedan medeltiden tillhört Södra Vedbo härad. Detta härad med Eksjö som centralort sträcker sig från Flisby i nordväst till Mariannelund längst österut.

Tiden 1952-1970 bildade N. Solberga jämte Flisby egen kommun under namnet Solberga. Numera utgör Flisby och N. Solberga egen församling inom Linköpings stift. N. Solberga gränsar i väster till Tveta härad och här går samtidigt skiljelinjen mellan Linköpings stift och Växjö stift. Längs denna ca 15 km långa gräns rinner tre skilda vattendrag: Huskvarnaån, Emån och Svartån.
Stora partier av framför allt västra och mellersta delen av socknen når mer än 300 meter över havet. Högsta punkten ligger 335 meter över havet.
Geologiskt sett är N. Solberga en gränsbygd, där urbergets graniter möter Almesåkraformationens yngre bergartsbildningar. Dessa sträcker sig i ett ganska smalt stråk tvärs genom socknen med bl.a. fyndighet av kalksten. Se kalkboden vid Hamnaryd.
Solbergabygden är annars känd för sin röda granit, som under många år brutits och funnit stor användning. Som ett monument över denna bergart reser sig sockenkyrkan, uppförd kring sekelskiftet 1900.
Begreppen gränsbygd och vattendelare kan slutligen ses ur historisk och befolkningsmässig synpunkt. Från en ren landsbygdssocken har N. Solberga utvecklats till en bygd, där 90% av befolkningen får sin inkomst från andra näringsgrenar än jord- och skogsbruk. Vid mitten av 1800-talet bodde människorna i gårdar, torp och backstugor jämnt fördelade över socknen. Nu har en koncentration skett till de tre tätorterna Anneberg, Solberga och Ormaryd.

Medeltidskyrkan
Norra Solberga Medeltidskyrka ger i sitt nuvarande skick en god bild av dess ursprungliga utseende eftersom den undgått att härjas av eld eller utsättas för förödande ombyggnad. Det antas att den byggts som gårdskyrka till det närbelägna Grimsberg och senare blivit församlingskyrka. Den är daterad till mitten av 1200-talet, uppförd av gråsten och kalkbruk med träöverbyggnad samt med koret placerat i öster. Sakristian är en celliknande utbyggnad med tunnvalv av handslaget tegel. Den medeltida dörren in mot kyrkorummet är uppbyggd av nitade järnplåtar.

Vid medeltidskyrkan stod redan 1590 en klockstapel. Den som ses på bilden ovan byggdes 1661. Den hade två klockor. Under årens lopp genomgick den många reparationer som vållade församlingsborna både kostnader och andra bekymmer.
Speciellt var det dragrepen eller "klockesträngarna" som ofta gick sönder och måste lagas eller ersättas. Särskilt betungande blev utgifterna för dragrepen 1716, då man fick köpa hampa för 7 daler 16 öre från säteriet Grimsberg. Därtill kom spinningskostnader på 9 mark kopparmynt. Detta berodde bl.a. på att man ett helt år och något mera ringt för "Hennes Sahl Maij:t Änkedrottningen Hedvig Eleonora" som var änka efter Karl X Gustav.
Klockstapeln finns numera i Jönköpings stadspark.

Antalet vägar som här sammanstöta, och de större gårdar och herresäten, som ligga i omnejden visa att Norra Solberga är en plats med gammal och hög kultur. Hur gammal den är, inser man dock först vid betraktande af kyrkan, som höjer sig så underlig med sina tillbyggnader och sin klockstapel, på en vacker dominerande kulle. Detta tämpel är en gengångare från midten af medeltiden i Sverige, det är ett af de äldsta och i viss mening märkligaste i hela stiftet och dubbel värdt vårt inträsse.

Den äldsta delen av kyrkan är den östra, af sten uppförda, med sin lilla celliknande uppbyggnad i norr. År 1663 synes någon förändring ha skett med denna stenkyrka, ty detta årtal läses över koret; möjligen bestod byggnaden intill denna tid endast af hvad som nu är koret samt den nämnda cellen. Innan träbyggnaderna tillkommo var långskeppet 56 fot långt och 19 ½ fot bredt, koret blott 10 ½ fot bredt. År 1750 byggdes den norra och tretton år senare den västra tillbyggnaden af trä; den förra af 36Ï29, den senare 39Ï28 fots dimensioner.

Men hur gammal är då stenbyggnaden? Den är troligen byggd innan Solberga säteri, på hvars ägor den står, blef andligt frälse, såsom hemmanet på sin tid varit, och en i kyrkoboken befintlig märklig anteckning om en ännu märkligare fornlämning — ett relikskrin — ger säker vägledning för angifvande af kyrkans höga ålder. Vid den första af ofvannämnda tillbyggnader flyttades altaret till södra sidan; då detta och altartaflan för tillbyggnadens skull nedtogos, fans under golfvet en ask, hvaruti lågo människoben, en linneklut och en pergamentssedel. Härom läses i kyrkoboken: År 1753 den 15 Maj nedlades följande i jorden under altaret, som nu står i söder:

”År 1750, då denna Solberga kyrka utbyggdes med trä i norr och altartaflan flyttades från öster till söder, stod denna ask under bemälta tafla i jorden, som för 500 år sedan, tå stenkyrkan byggdes, blifvit ditsatt såsom nödig då för tiden till dess invigning; och tror man att thenna ask med benen, lijnkluten samt innelyckta lilla pergamentslapp äro komne från Rom, efter på honom läses: De corpore et sepulcralibus virginum de aliis locis. — Gud bevare detta sitt hus och styrke både lärare och åhörare i den rätta lutherska läran för Kristi skull!!! (översättningen ”lutherska läran” ej tillämplig på 1200-talet! Hbf:s anm).
Utanpå asken står: ”Posteri videant et servent.”

På grund av denna anteckning kunna vi sluta till att stenkyrkan är bygd i mitten av 1200-talet. Den nuvarande sakristian med sin järndörr och sina små fönsterluggar påminner om en klostercell och under golfvet i denna öppnar sig en underjordisk gång, som sägnen låter leda ända bort till Grimsberg. Det ena med det andra tyder på att här fordom var ett kloster eller en filial av ett sådant.

Kyrkan altartafla föreställer Kristus på korset omgifven af de sörjande qvinnorna. Taflan, som torde vara mycket gammal men i senare tid renoverats, är försedd med målade ”ramteckningar”, nämligen å hvardera sidan en av blomsterguirlander omslingrad pelare och midt över taflan ett parti som föreställer Kristi uppståndelse. En engel sitter på en sten bredvid grafven och en romersk krigsman ligger förfärad på ryggen invid densamma ur hvilken Kristus redan uppsväfvat och höjt sig i ett deladt moln. Å öfverstycket till hvardera af de omnämnda målade pelarne sitter en engel hållande ett blad i handen. Å ena bladet läses: ”Tänk på Jesum Christum som är uppstånden ifrån the döda. Å andra bladet står : ”Mig hafwer tu arbete giort uti tinom syndom.”

Inne i sakristian finner man en qvarlefva af förgången prakt: en mässhake af siden och guldbrokad. Lystna och vandaliska händer ha ej lämnat mycket qvar af den dyrbara väfnaden.

Från senare tider finnes i kyrkan åtskilligt som är sevärdt och minnesrikt.

Under det nuvarande altarklädet finnes ett äldre sådant af gult sammet, försedt med följande i guldbroderi utförda inskrift:

G. O. S. J. M. K.
Den 8 Mars
A:no 1793

Nuvarande altarklädet är svart och bär i silfverbokstäfver inskriften: ”I H S” samt längre ned: ”G. L. H. G. C. H. O. H. 1855.”
Till höger om altaret står ett större väggur, å hvars fodral läses: ”Dätta uhr är förärat till detta Herrans tempel år 1799. J. J. S. J. P. D E. H.”

Predikstolen, som är femkantig, har sin plats nära altaret och invid ena hörnet mellan lång- och tvärskeppet. Å densammas öfverkant läses: ”Jagh haffuer ingen lust till then ogudachtigas dööd sägher Herren Herren. Hese 33 kap. v. 11.” I nedre kanten står: ”Denne predikstol haffuer den ädelle och väll. borne Frü Estri Ugla förärat till kyrkan, Güds Nampn til ähra kyrkan till prydnad och åmmållat. A^o 1751. Å midtelpartiet förekomma bilder af Petrus, Johannes, Taddeus, Paulus och Matheus. Af fem under bilderna varande rutor är en blank, två bära adliga vapensköldar (oxhufvud och örn) och äro försedda med initialerna ”O. O. H.” och ”E. U.” samt ”Anno 1865”; af de båda återstående upptagas den ena af följande inskrift: ”HERrans hws är itt bönehws allo folke. Esa 56; Görer thet icke til een röfvarekulo. Luc. 19”, och den andra: ”Thetta är ewinnerligit Lijff at the känna thig allena sannä Gudh och then tu sänt haffuer: Jesum Christum. Joh.”

Målningen å bänkar och läktarebröst är hållen i grönt och grått och torde vara utförd af någon af 1600-talets kyrkmålande ”artister”. Bänkarne äro ej blott försedda med nummer utan ock med namnen å de hemman de tillhöra, såsom t.ex.: ”Vesselda tillhör dessa tre stolar”; ”Pilabo” (inom parantes må nämnas att Pilabo är identiskt med det nuvarande Anneberg); ”Påskarp” o.s.v., ja ”knektastolen”, som finnes i den af sten uppförda delen av tvärskeppet, prydes till och med af namnet på den ”socknakorporal” som antagligen ”regerade” då kyrkans inre målades; han hette för resten Bolling. Midt för koret finnas tvänne ”rysligt vackert” målade pelare af trä. Kyrkans tak är i våra dagar hvitlimmadt; huruvida takmålningar fordom förekommit är obekant.

Ryttmästaren Peder Lood och hans hustru, född frih. Rehbinder, ha skänkt kyrkan en mässhake med silfverplåtar. En ljuskrona är skänkt af öfverjägmästaren öfver Småland och Blekinge S, Hammarfelt och hans hustru, f. Wattrang, på ”Hammarö”, som väl var det nuvarande Hamnaryd. — Hamnarydsslägtens förtid är väl i Solberga väl bevarad åt minnet. I koret hänger — jämte ett epitafium öfver ryttmästaren vid Smålands kavalleri Niels Sabelfeldt, död 1692 — epitafiet öfver Stjernspetzska ättens här jordade stamfader, en af Carl den toftes ”bussar”.

Inskriften å epitafiet lyder: ”Johan Pettersson ingick som dragon 1700 vid Carl XII:s lifdragoner och deltog i sådan egenskap vid slaget i Narwa 1700 samt vid Clissow 1702, hvarest han erhöll sin första blessyr, genomgick därefter underofficersgraderna och befordrades samma år till fänrik. 1705 återigen svårt blesserad och befordrad till löjtnant, deltog därefter i alla sin konungs fälttåg och bevistade som kapten med komp. fälttåget i Ukraine samt den olyckliga slagtningen vid Poltava 1709, där han erhöll 4 svåra blessyrer samt transporterades som sjukling efter konungen till Bender; med krossad och ärrfull kropp återkom han 1713 till Sverige och utnämdes till öfverjägmästare öfver Småland, adlad 1726 med namnet Stjernspetz, död på Hamnaryd 1736.

På långsidan finns en tafla med runskrift af följande innehåll: ”Uti detta Herrans tämpel hvilar stoftet efter välborna fru Hedvig Aurora Stjernspetz, riddarens och odalmannens välborne herr Gustaf Johan Qveckfelts trogna hustru, tretton deras barns hulda moder, gudfruktig, dygdig, from, husaktig. Född den 21 Februari 1719. Gift den 7 Juni 1740, död den 10 Juni 1765.”

Ute på kyrkogården hvila två af ättens hufvudmän, kaptenen G. O. Stjernspetz, död 1807, och auditören G. A. Stjernspetz, död 1866.

Här foton över inventarierna. (Dessa finns numera på södra läktaren i nya kyrkan).

Den nya kyrkan
Anledningen till att församlingen byggde en ny kyrka vid sekelskiftet 1900 var att medeltidskyrkan med åren hade blivit "av skröplig beskaffenhet" och vid kyrkostämman den 27 maj 1889 beslöts enhälligt att bygga en ny kyrka. Det tog dock 9 år av planering och stridigheter bl.a. om var den nya kyrkan skulle byggas innan bygget kunde påbörjas. Kyrkan uppfördes i röd solbergagranit med mer är metertjocka väggar. De vackra korfönstren i kyrkan framställdes av konstnären Calmander i London på bekostnad av grosshandlare Löwenadler i London. Den 9 februari 1902 skedde slutligen invigningen av biskop C V Charlewille. I triumfbågen finns den omslutande texten:
Salige äro de som höra Guds ord och gömma det.

Sankta Valborgs Kapell i Lövhult
Tanken på att bygga en friluftskyrka i Lövhult väcktes redan 1941. Till julen samma år stod en klockstapel färdig på en bergknalle. Andakter hölls dels inomhus och dels vid klockstapeln,
   1944 blev det känt att hembygdsforskaren Paul Wilstadius, Lund var sysselsatt med ett arbete om medeltidskapellet Capella Walburgis i Hultarp, där fyra härader och fem socknar möts. Hultarp var marknadsplats i varje fall under 1400- och 1500-talen och där uppfördes ett kapell helgat åt Sankta Valborg. Hon var enligt källorna född i England men verksam i Tyskland under 700-talet och helgonförklarades på 800-talet. Wilstadius håller för sannolikt att tyska köpmän bosatta i Jönköping hade låtit bygga kapellet i Hultarp för att kunna aktualisera det kristna budskapet för marknadsfolk och resande. Kapellet nämns första gången omkring 1500 och raserades under första delen av 1600-talet.
   26 september 1945 bildades Stiftelsen Sankta Valborgs kapell i Lövhult. 1997 ändrades formerna för stiftelser och kapellet drivs nu av Föreningen Sankta Valborgs Kapell i Lövhult.
   Hemmansägare Erik Johansson och hans systrar Ester och Hulda Johansson skänkte marken där kapellet skulle placeras. Att befolkningen i Lövhult och dess närhet slöt upp kring kapelltanken berodde bl.a. på att de hade långt till sin sockenkyrka.
   Kyrkoherdarna i N. Solberga, Eksjö, Flisby och Nässjö församlingar blev självskrivna ledamöter i styrelsen vari även ingick lekmän.
   Till julen 1941 stod en klockstapel färdig i Lövhult. Den hade bekostats av Flugeby ullspinneri i Nässjö. Den var uppförd mellan friluftsgården och hoppbacken.
   Byggnadsrestriktionerna fördröjde byggplanerna för kapellet till 1948, då föreningen Nässjö Sporthem erbjöd sig att skänka sin klockstapel till stiftelsen om den flyttades till kapelltomten. Man lyckades även få tillstånd att bräda in klockstapeln. Inbrädningen resulterade i en liten kapellsal som rymde 40 personer. Kapellet invigdes den 31 oktober 1948 av biskop Torsten Ysander.

1952 hade kapellet byggts ut och ger nu plats för 100 personer.
Kyrkklockan i kapellet är en kopia av den gamla S:ta Valborgsklockan från Hultarp vilken nu förvaras i Historiska Museet i Stockholm. Den skänktes av dåvarande Svenska Vaxduks AB i Anneberg och bär bl.a. en bild av Sankta Valborg samt inskriptionen: ”Till Guds ära och lov samt Fädernas minne.”
Första vigseln förrättades den 4 december 1948 och sedan dess har kapellet under alla år varit en omtyckt vigsel- och dopkyrka.
Till höger om entrén till Sankta Valborgs kapell står Idrottsflickan, ett bronshuvud på en granitpelare, ett stort, leende flickansikte där vinden leker i håret och hon ser ut att ha en positiv attityd till livet. Skulptören är Axel Wallenberg.

Kyrkoherdar och komministrar i Norra Solberga/Flisby församling (pastorat).

Från början var Flisby moderförsamling i Norra Solberga/Flisby pastorat. Kyrkoherden bodde då i Flisby och komministern i Norra Solberga.
Från 1/1 1962 ändrades detta och Norra Solberga blev moderförsamling vilket medförde att kyrkoherden bodde i Norra Solberga och komministern i Flisby.

År	Kyrkoherdar	År	Komministrar
1325 1381, 1386 1429 1513 1520 1526 1540 1556 1563 1569 – 1585 1585 – 1624 1625 – 1642 1643 – 1656 1657 – 1676 1677 – 1701 1702 – 1702 1703 – 1733 1734 – 1753 1755 – 1782 1783 – 1831 1832 – 1850 1851 – 1862 1863 – 1867 1868 – 1890 1891 – 1907 1908 – 1922 1923 – 1943 1943 – 1961	Johannes Petrus Paulus Petrus Georgius Danus Botvidus Magnus Sveno Georgius Montanus Michael Erici Arosiensis Bengt Jönsson Daniel Bengtsson Andreas Botvidsson Gustadius Magnus Månsson Montilius Lars Carlsson Wallenius Johan nes Bruzelius Johannes Styrenius Nils Ekerman Johan Mårtensson Claes Magnus Livin Anders Jacoob Cnattingius Andreas Nicolaus Schmidt Johan Magnus Wallström Johan Theodor Oscar Waldner Carl Johan Lagergren Johan Axel Hallberg Eric Hjalmar Lindqvist Carl Knutsson Blomqvist	1500-talet 1640 – 1653 1653 – 1660 1661 – 1670 1671 – 1673 1674 – 1702 1702 – 1729 1729 – 1744 1744 – 1762 1763 – 1794 1794 – 1822 1823 – 1837 1838 – 1842 1843 – 1866 1867 – 1891 1891 – 1922 1922 – 1924 1924 – 1931 1931 – 1934 1935 – 1940 1940 – 1948 1948 – 1960	Canutus Johannes Nilsson Kruuk Richard Richardsson Rosinius Knut Persson Kindius Johannes Larsson Kullerus Abraham Jonsson Laurentinus Andreas Hornér Magnus Ramstedt Anders Rosinius Magnus Carlström Per Johan Öhrling Carl Christopher Lejman (Komministraturen obesatt) Laurentius Engström Carl Johan Lagergren Gustaf Adolf Lundin Per Robert N. Hjälmáahl Per Gösta Hugo Jehrlander Stig Trodor F. Myrulf Elis Gunnar T. Eckerberg Karl Gustaf Almqvist Martin Emanuel Hjelte
Här blir Norra Solberga moderförsamling istället för Flisby
1961 – 1973 1973 – 1978 1978 – 2006 2006 –	Ingmar Wingren O. J. Birger Wiking Alf Jussi Brodd Per Walett	1962 – 1965 1966 – 1972 1972 – 1973 1973 – 1981 1982 – 1984 1985 – 1994 1995 – 1997 1997 – 2000 2003 – 2007	Göran Grefbäck Gert Streiffert Bo Adell Sven Wiking Gunnar Hyltén Cavallius Arne Thurehult Inger Ek Tage Josefsson Je nny Brodd


Solberga socken enligt utdrag av Hermelins karta över Jönköpings Hövdingedöme från 1809.	Gränstavla av gjutjärn från början av 1800-talet uppsatt vid häradsvägen strax norr om Långarums gård.