Bänarps Soldattorp N:o 123.

Detaljkartorna över Norra Solberga socken visar mer exakt lägena för de olika platser, huvudsakligen torp och backstugor  som Hembygdsföreningen har märkt upp med skyltar. På skyltarna finns namn och årtalsuppgifter. För att vi alla lättare ska kunna hitta tillbaks till våra förfäders boplatser har vi tagit hjälp av dagens moderna teknik och anger vid varje plats GPS-koordinaterna. (Se GPS).
Klicka på resp. namn i förteckningen nedan för att bläddra mellan de olika boplatserna.
Följande platser finns upptagna:
 

Bänarps Soldattorp N:o 123

Bänarp rustade ursprungligen soldat inom Kalmar Regemente och hade då rotehjälp av ½ mantal Dängestorp i Eksjö socken.
   När Jönköpings Regemente tog över 1692 organiserades rote N:o 123, som bestod av gårdar enbart från N. Solberga socken. Bänarp förmedlades därvid till ¾ mantal och strörotarna Lilla Fåglehult, Målegärde och Norra Vibäck motsvarade ¼ mantal vardera.
   Soldattorpet anlades också vid denna tid cirka 400 m öster om gården, nära en liten bäck som rinner mot Göljarydsgölen.
   Från 1691 är antecknat att soldatens moder dog, varvid kyrkokassan erhöll 8 öre i "test. från Bänarpetorpet". Förste soldaten som hette Pär Svensson (Sunesson) antogs år 1683. Hans öden är inte kända, men troligen stupade han vid krigsfronten nere i Europa.
   När den unge bänarpsknekten Johan Mattisson 1712 vigdes med pigan Kirstin Joensdotter från Norra Vibäck fick han omedelbart resa ut mot "Rixens fiender". Någon testamentsskrift hann man inte upprätta, men han lovade sin brud att i den händelse han skulle dö barnlös, så fick hon oklandrat njuta och behålla det lilla han ägde.
   Johan lär väl ha dött eller blivit fånge i kriget även han, ty 1716 mönstrade en ny knekt för Bänarp. Denne var en 19-årig solbergason som hette Pehr (Peder) Danielsson och då blev kommenderad till Halmstad. Hemkommen därifrån gifte han sig med pigan från Långarum, Ingeborg Andersdotter. Men inte heller för detta soldatpar blev lyckan långvarig. Efter att ha deltagit i Karl XII:s ödesmarsch mot Norge 1718 tröt krafterna vid återtåget. Kanske frös han ihjäl i den stränga vinterkylan.
   Den unga änkan Ingeborg gifte efter något år om sig med en pistolmakaregesäll från Jönköping, som hette Arvid Siöman.
   Bänarps knekthem kallas vid denna tid Torlunda (event. förväxling med Turlunda) och näste soldat för N:o 123 blev Nils Bengtsson. Om hans hustru Margaretha Joensdotter berättas, att hon var född i Solberga och haft tjänst hos ärligt folk på flera ställen. Senast före giftermålet hade hon plats hos högvälborne baronen och generallöjtnanten Silfwerhielm på Brevik, varifrån hon fick ett hedervärt betyg.
   I soldathemmet föddes fyra barn innan Nils 1737 blev kommenderad till fästningsarbeten i Landskrona, där han förolyckades.
   Året därpå anställdes Nils Persson-Widman som soldat för Bänarp. Namnet Widman fick han av allt att döma efter ströroten N. Vibäck (Videbäck). Denne man dog av svullnad och vattusot 1758, samt efterlämnade makan Annika och tre barn.
   Nästa gång blev det Fåglehults tur att ge namn åt rotesoldaten. Denne hette Hans Fogelberg och stod kvar i 20 år, då han förklarades oduglig genom förlust av tummen på vänstra handen.
   Två soldater Björn, med förnamn Sven resp. Petter, tjänade roten fram till år 1800. Sven Björn dog i kriget mot Ryssland den 28 januari 1790.
   Under 1800-talets första år brukades Bänarpstorpet av Petter Ericsson med hustru och barn. Samtidigt var lönlöse underofficeren Rudbeck, som befordrades till rustmästare, Bänarps krigsman under denna tid.
   Fram till 1818 tjänstgjorde sedan Lars Björn, som befordrades till korpral. År 1809 var denne kommenderad till Gotland som då var intaget av ryssarna, och samma år deltog han i strider i Västerbotten, där han blev sårad och tillfångatagen. Björn var även med i fälttåget mot Norge 1813-1814, och han rapporterades ha tjänat utmärkt väl. Vid avskedet 1818 blev Björn lovad medalj men fick inte någon. Han återfanns senare i backstugan Paradis. Johan Lejon blev Bänarps siste soldat och han tjänstgjorde till sin död 1831. Roten blev därefter anslagen till fältmusikanters och gevärshantverkares avlöning.
   N:o 123 blev därmed det första av socknens soldattorp som indrogs.
   Det gamla knekthemmet beboddes och brukades sedan av torparfamiljer. Vid 1800-talets slut hittar vi sålunda Johan August Lindqvist, som med sin familj senare flyttade till Skomakaretorpet på Gimmarps ägor. Dessa efterträddes av Ernst Johansson med makan Hanna, som var dotter till Bänarps dåvarande ägare Claes Hansson. På hösten 1907 flyttade Ernst och Hanna till Krogen eller Stubben. De blev alltså de sista i Bänarps gamla soldatstuga, som därefter plockades ned och återuppfördes vid Muggebo i Nässjö socken, där den kallades Ledet.