Fornminnesinventering

Sommaren 1986 kom Norra Solberga socken att för andra gången beröras av den riksomfattande fornminnesinventeringen som utförts av Riksantikvarieämbetet. Under tre månader besöktes och beskrevs de redan kända fornlämningarna men framför allt söktes skog och mark igenom för att finna nya förhistoriska och historiska lämningar. Denna andragångsinventering har kartlagt ett vidare spektrum av lämningar än vad som gjordes 1954, då socknens fornlämningar kartlades första gången. I

dag definieras en fornlämning som:

• En lämning som är anlagd och brukad av människor.

• Lämningen är permanent övergiven sedan länge.

• Den representerar se

der, bruk och tekniker som inte längre är gängse.

Som fornlämning räknas alltså en mängd olika företeelser. Dessa har upptecknats och beskrivits i s.k. inventeringsböcker som förvaras på Statens Historiska Museum i Stockholm. En kopia av dem finns på Länsmuseet i Jönköping.

Besök av stenåldersjägare

Den senaste inlandsisen drog sig undan från Småland för ca 13 000 år sedan. Temperaturen steg successivt och djur och växter vandrade så småningom in. Det äldsta spåret efter människor är en pilspets som anses vara 11 000 år gammal. Den påträffades i Göteryds socken.

Norra Solberga besöktes av dessa stenåldersmänniskor ca 4 000 år före Kristus. Detta kan man med säkerhet säga då ett par stenverktyg, typiska för denna tid, har hittats i socknen. Med tiden blev det allt fler besök av dessa jägare. Om detta vittnar de 50-tal stenverktyg som man totalt har hittat. Majoriteten av dem tillhör den yngre delen av stenåldern som varade från ca 3 000 rill 2 000 år före Kristus.

 

Studerar man kartan till höger, där platserna för de funna stenverktygen är markerade, finner man att de flesta hittats utmed Svartåns sträckning. Stenåldersfolkets ekonomi baserade sig på insamling av växter samt jakt och fiske och det var längs vattendragen näringsresurserna var som störst. Det fanns rikligt med fisk i vattnet. De vilda djuren sökt sig dit för att dricka och beta och det fanns gott om ätliga växter.
Det är svårt att avgöra hur många människor som uppehållit sig i området. Stenåldersfolket levde i hög grad ett rörligt liv. De förflyttade sig över stora områden för att på ett maximalt sätt utnyttja de resurser naturen hade att erbjuda.

 

Stenverktygen som hittats kan vara oavsiktligt tappade men kan också härröra från förstörda gravar, där de nedlagts som gravgåvor till den döde. Exempel på troliga gravgåvor är den dolk eller harpunspets av flinta som hittats i Anneberg och de två verktyg av flinta som funnits vid Sjunnarydssjöns södra ände. Dessa verktyg av flinta har med all sannolikhet forslats till Norra Solberga från Sydsverige. De måste ha varit mycket värdefulla och prestigeladdade för sina ägare. De bör alltså inta ha tappats bort utan avsiktligt lagts ner i samband med begravning.
Stenverktygen har inte kommit fram genom ett systematiskt sökande utan har slumpartat hittats framför allt vid jordbruksarbete. Det innebär att troligen bara en bråkdel av vad som finns har upptäckts hittills.

 

Här nedan ett urval av de lösfynd från stenåldern som gjorts i N. Solberga socken.
Nr 1-12 och 15 är “simpla skafthålsyxor” i bergart. Nr 13 och 16 “spetsnackiga bergartsyxor”. Nr 18, 19 och 22 “mejslar” i bergart. Nr 17 skrapa eller klubba i bergart (två projektioner). Flintverktyg: nr 14 håleggad yxa, nr 20 flintkniv/skära? och nr 21 flintdolk. Nr 23 bergartsklubba, sannolikt naturformation.

Bildtexterna visar var föremålen är funna.

Bronsåldersgravar på höjderna

Från bronsåldern finns ett 30-tal kända gravar i socknen. De är byggda av stenar utan någon jordfyllning och är vanligen placerade i krönlägen. Dessa s.k. rösen är runda eller kvadratiska till formen och ligger vanligen en och en. I några fall förekommer de flesta tillsammans i mindre gravfält. De bästa exemplen på sådana är de fem rösena strax söder om Påskarp och de tre s.k. “kungagravarna” väster om Gullarp. Dessa rösen är gravmonument som i regel innehåller en grav. Den döde begravdes med eller utan kremering tillsammans med ett antal gravgåvor, t.ex. vapen och diverse personliga tillhörigheter. Det förekom att den döde lades i en kista av flata hällar som röset sedan byggdes över. En sådan kista finns delvis synlig vid Stora Knapparp. Denna kista framkom då gårdsfolket bestämt sig för att frakta bort det röse som man trodde endast bestod av röjningssten från åkern.

Bronsåldersgravarna ligger vanligtvis en och en. Mellan Glömminge och Påskarp finns fem imponerande bronsåldersrösen. Se bild till höger.

 

 

Ser man på kartan över bronsåldersgravarna här till höger, finner man att de huvudsakligen är belägna i

socknens västra del längs Boån och dess utlöpare Kattebäcken. Gravarna byggdes av en befolkning som var mer bofast än stenåldersjägarna. Under slutet av stenåldern och i början av bronsåldern blev boskapsskötsel och jordbruk en väsentlig del av ekonomin i Sydsverige. Jakt, fiske och insamling av växter var dock fortfarande en viktig del och i dessa trakter av Småland sannolikt fortfarande mycket betydelsefulla. Det anses att rösen som ligger i krönläge var en form av revirmarkering och att de placerades på höjderna för att synas vida omkring. Dessa gravar kan alltså vara en kollektiv manifestation av en områdesbegränsning och inte bara en stormansgrav som manifesterar en enskild persons makt och rikedom

Ett märkligt fynd som gjorts i Norra Solberga är den bronstacka som hittats i en åker i Danstorp. Det är sannolikt ett råämne som inte är färdigbearbetat. På en av gårdarna i Danstorp har framkommit stora mängder järnslagg, som är av förhistorisk karaktär. Det är möjligt att det här förekom en metallhantering under bronsålder och järnålder. Dessa speciella fynd måste ses i samband med det mycket fina gravfältet Fagertofta i Nässjö De gravar som finns på gravfältet och runt om indikerar att det funnits en betydelsefull bosättning här.

 

 

 

 

Norra Solbergas järnåldersbönder

Gravskicket under äldre järnålder är mycket likt bronsålderns. Rösena har dock flackat ut och den här typen av mindre välvda, stenfyllda gravar kallas stensättningar. De ligger liksom tidigare enstaka eller samlade i små grupper. Krönläget är dock inte lika utpräglat som under bronsåldern.

Under den här tiden blir det allt vanligare att man kremerar den döde. Detta sker ofta på platsen för

begravningen och de gravgåvor man skickat med bränns tillsammans med liket. Det förekommer också att kremeringen sker på annan plats och att askan och benen samlas ihop i en urna som sedan placeras i graven. Under äldre järnålder är det vanligt med s.k. flatmarksgravar, dvs. att en urna med ben och aska satts ner i marken utan att någon idag synlig markering uppförts på platsen.
I Norra Solberga finns ett 50-tal gravar av den stenfyllda stensättningstypen. Karta till höger visar att de ligger samlade i framför allt två förtätningar, invid Vässleda-Glömminge och invid Snarebo som båda ligger invid Boån.

 

 

Domarringar som består av ett ojämnt antal resta stenar i en krets har länge ansetts vara tingsplatser vilket namnet återspeglar. Vid undersökningar av dessa domarringar har det emellertid visat sig att de är gravar.

Efter Kristi födelse blir det ett allt rikare formspråk i gravskicket. Domarringar, treuddar, stenkretsar och resta stenar är några av de typer som dyker upp. Stenkretsar är en variant av domarringar och består av resta stenar i kvadratisk eller rektangulär form. Dessa resta stenar kan också förekomma enstaka. Alla fyra gravformerna, domarringar, treuddar, stenkretsar och resta stenar är enkelgravar där den döde som regel kremerats. De förekommer i gravfält, Fagertofta är ett bra exempel, men också i mindre grupper som t.ex. i Kongseryd där det finns två domarringar och en treudd.
Under äldre järnålder sker en klimatförsämring vilket framtvingar stallning av boskapen under vintern och även bidrar till en ökad bofasthet. Det är under denna tid dagens landskap börjar växa fram genom bete och slåtter. Hag- och ängsmarken skapas.

Treuddarna i Småland är av en speciell typ. De är stora och stenfyllda och kan som regel hänföras till den äldre järnåldern. Annars är gravtypen vanligast under den yngre delen av perioden.

Gravskicket från den yngre perioden är högar och övertorvade stensättningar som ligger samlade i gravfält. Man kremerade fortfarande de döda men även skelettbegravningar förekom vilket var en kristen påverkan. Om den döde dessutom ligger i öst-västlig riktning kan man vara säker på att den döde eller hans anhöriga varit influerade av den nya läran. I Norra Solberga finns två gravfält av denna yngre järnålderstyp. De ligger vid Vässleda och vid Hamnaryd. Det finns dessutom en äldre uppgift om att det funnits ett gravfält av denna typ vid Grimsberg. Detta har dock inte återfunnits. En orsak till att så få gravfält är kända kan vara att den mark de legat på varit attraktiv jordbruksmark. Gravarna anlades invid den tidens gårdslägen, vilka i stort sett är de samma som idag, och de har därför varit utsatta för bortodling. Även formen på gravarna som är relativt diskret kan ha “underlättat” bortodlingen.

Under yngre delen av järnåldern formas dagens eller kanske snarare 1800-talets landskap. Jordbruket fick ett allt större betydelse och den ekonomi som större delen av svenska folket levde av fram till 1900-talets början har sitt ursprung i den yngre järnåldern

En tillflyktsborg i orostider

En av Norra Solbergas mest fantasieggande fornlämningar är fornborgen på Vittingsberget som är en av de få i Småland. Bara namnet “Vittingen” är mycket spännande. “Vi” anses av vissa forskare betyda hednisk kultplats eller offerplats och ordet “ting” skulle betyda en sammanträdesplats för rättsskipning. Namnet kan alltså tolkas som att platsen varit en hednisk kult- och tingsplats.
Borgen är belägen i socknens östra del som är relativt otillgänglig och som saknar fornlämningar i övrigt. Det är därför troligt att den fungerat som en tillflyktsborg i orostider då fienden hotat och härjat bygden. Det är inte sannolikt att borgen varit bebodd några längre tider då läget är så utsatt för väder och vind och knappast utgör ett lämpligt boplatsläge. Ur försvarssynpunkt är läget dock väl valt. Toppen av Vittingen ligger 290 m ö.h. De branta stupen, som reser sig med en 45 lodrät vägg över den nedanför liggande dalen, erbjuder ett ypperligt skydd och murar har endast behövt uppföras på de mindre branta partierna. Den traditionella dateringen på denna typ av borg är i skiftet mellan äldre och yngre järnålder, dvs. ca. 500 efter Kristus.

Källa:
Fornminnesinventering av Marianne Carlsson