Släthults bokdunge

Släthults bokdunge

Mellan Anneberg och Ormaryd ungefär 700-800 meter öster om mangården i Släthult finns en bokskog som täcker en yta av drygt två hektar. Det berättas att när Johan Pettersson-Stiernspetz år 1713 återvände från Karl XII:s krig i Polen och Ryssland medförde han bokplantor, som planterades på gårdens bördiga östsluttning. Träden artade sig väl och platsen fick så småningom namnet Bokdungen. Ännu finns något enstaka bokträd kvar nästan 300 år gammalt, medan en kraftig föryngring av bokar skett runt omkring.
Platsen blev snart en populär samlingsort för bygdens folk och därom berättar Eksjö-Tidningen följande den 8 jan. 1886: På Släthults ägor finns en bokskog och på åtskilliga av dessa stora prydliga träd är namn och årtal inristade. Det äldsta årtalet är 1829. Till denna för orten ovanliga skog vallfärdades midsommarafton, särskilt på 1830- och 40-talen, vilket bekräftas av de många inskurna årtalen.

Knapphålsbiljett som användes vid de årliga nykterhetsfesterna i Bokdungen
Annons i Eksjö-Tidningen 1910

Bokdungen ägnades särskild uppmärksamhet tiden 1909-1929, då där årligen söndagen efter midsommar anordnades en stor nykterhetsfest. Vid denna tid passerades platsen av smalspåriga Anneberg-Ormaryds Järnväg med en hållplats som också bar namnet Bokdungen. Resan med de öppna och lövade järnvägsvagnarna till festplatsen skedde under ackompanjemang av hornmusik och upplevelsen gav bestående intryck för många Annebergsbor.

Före festen skulle parken i Bokdungen iordningställas. Då fick barnen följa med för att hjälpa till. Fjolårslövet skulle räfsas bort och det kunde röra sig om hundratals korgar. Det krattades och snickrades. Talarstolen måste resas och bänkar iordningställas. Det stora kaffebordet var svårt få jämt. Kaffe kokades på en stor spis i parken. Men eftersom spisen stod i Bokdungen året om var den fuktig och rostig. Redan på lördagen måste man tända och elda upp spisen. En väldig rök lägrade sig över bokdungen ända fram till festens början. Men när kaffet var klart och serveringen började, lät flera hundra festdeltagare sig väl smaka.
En annebergsbo berättar:

Biljett Anneberg – Bokdungen
Två lok gick åt för att dra tåget till festplatsen. Foto troligen från 1919
Tåget har gjort uppehåll vid Bokdungen på 1920-talet

“Man tog sig till och från festplatsen Bokdungen som passagerare på AOJ och det var nog mera järnvägsresan som lockade än den egentliga nykterhetsfesten. För det var en upplevelse! Åtminstone för oss som var i 10-12-årsåldern omkring 1920. Veckor i förväg slog vi våra lovar kring lokstallarna. Så började tändsticksfabrikens s.k. sjåare att ta fram de långa specialgjorda sofforna som dammades och tvättades samt sattes fast på de s.k. stockavagnarna. Var skulle Mässingen sitta? Det gällde att märka ut en plats i närheten av och helst på den vagnen. Det var nervösa dagar, inte minst bekymret med att skaffa erforderligt kapital till biljetten som kunde köpas någon dag i förväg. Underligt nog löstes alltid problemet, om än i sista minuten och på utsatt dag travade man, iförd bästa söndagsstassen, upp till järnvägsstationen två timmar före avgång, med den åtråvärda biljetten Anneberg-Bokdungen tur och retur i fickan och med ytterligare en liten slant till inträde och läsk.
Vilket liv, vilken rörelse, vilken förväntansfull spänning! Man höll på att växla ihop de många “stockvagnarna” med passagerarvagnarna och de två “finkorna” på den lilla bangården. Det gnisslade och rasslade och skramlade i kopplingar och hjul. Och äntligen! Där kom stinsen utklivande och gav avgångssignal med sin röda flagga. Lokförarna – det var två lok i tågsättet – svarade med en gäll vissling.
“Mässingen” (Annebergs Mässingsmusikkår) med nyputsade instrument, klämde i med en marsch och så var vi på väg. Det gick långsamt till att börja med på grund av en kilometerlång stigning. De båda loken, “Kaffebrännarna” kallade, stånkade och stönade och spydde ut svart rök och vit ånga som skymde solen. Jag vill minnas att det alltid var strålande solsken denna första söndagen efter midsommar.
Snart ökade farten och vi susade fram under mässingsmusik ackompanjerad av lokens töffande, hjulens dunkande mot skenskarvarna samt resenärernas  hurrarop. Genom mörk granskog blandad med vitstammiga björkar som ibland sträckte sitt lövverk från båda sidor över spåret så att vi gled fram liksom i en grön tunnel. Jag minns inte hur lång tid kilometrarna till Bokdungen tog, men alltför snart var vi framme. Här debarkerade vi på den långa träperrongen speciellt byggd för denna årliga utfärd, medan tåget fortsatte till Ormaryd. Härifrån återkom tåget efter några timmar för att nu lövat med björk- och boklöv befordra oss hem till Anneberg.”

 

 

Share