Några berättelser kring kyrkan och kyrkfolk i äldre tider.
I Solberga klämtades alltid varje söckendag om sommaren kl. 6 morgon och afton. Det var klockaren Ahlstrand, som skötte sysslan, och som ersättning hade han rättighet att slå och bärga höet på kyrkogården, som han kallade sin ”storäng”. Han hade bundit ett långt rep om kläppen på storklockan. Repet räckte ner till marken. Han gick till stapeln och drog tio gånger i repet, och så var det klämtat.
Vid tiden omkring 1860-70 började gudstjänsten kl. 9 och i fastan, eller när det eljest var ottesång, kl. 8. Predikan i högmässan varade alltid två timmar. Under den skulle kyrkvärdarna sitta i ”kyrkvärdastolen”, som stod till vänster om altaret med front mot storkyrkan och orgelläktaren. Till höger om altaret var nummertavlan belägen. Vid jul- och trettondedagsottorna skulle kyrkvärdarna snoppa ljusen på altare och predikstol, när de började lysa dåligt, dock minst två gånger. Om någon då missade, så att ett ljus slocknade, blev det hela socknens samtalsämne, sedan man kommit hem från kyrkan.
Under en julotta på 1860-talet hade det varit litet mera stökigt än vanligt i kyrkan. Den unge och vetgirige kyrkvärden i Packarp tyckte inte att han fått någon behållning av predikan. Det hade varit för mycket att styra med. Han tog därför mod till sig och frågade prästen, om han inte kunde få låna den skrivna predikan och läsa den hemma. Jo, för all del, för all del, det fick han så gärna. Men det var lättare sagt än gjort. Kyrkvärden fick att göra. Predikan var inte så väl skriven, och det fanns en myckenhet av förkortningar. Skull prästen t.ex. säga kors, var det ritat ett +, för stjärna en sådan, för himmel en båge, för hjärta ett sådant, jämte många andra förkortningar av knepigt slag, svåra att tyda. Han gjorde inte om det.
I kyrkan hade alla förr i tiden sin särskilda stol, som det kallades. Dessa byttes varje år. Man fick då hoppa över två och sitta i den tredje. På denna ordning hölls det strängt. Utsocknes hade ingen plats. Socknens herrskaper hade de två främsta stolarna i storkyrkan och fattigstugukyrkan (kallades så för sin belägenhet åt fattigstuguhållet) reserverade för sig. De bytte aldrig platser. Hamnaryd och Grimsberg sutto mitt fram i storkyrkan. Alla vanliga gårdar voro indelade i bänklag. Branteberg, Packarp och båda gårdarna i Kulla hörde till ett. Bänken framför hade Elmshult och Marietorp. Vem som satt bakom mindes inte far. Genom att man bytte, fick man sitta överallt. I storkyrkan, stenkyrkan, fattigstugukyrkan och på läktaren. Torparna hade sina platser under orgelläktaren och knektarna sina längst bort i stenkyrkan, där koret nu är beläget. Dessa behövde aldrig byta plats. Den som ville sitta närmast gången, gick sist in i bänken. Vanligtvis gingo de äldre in först.
När man minnes de trånga bänkarna, gudstjänstens längd och den om vintern oeldade kyrkan, förstår man, att det fordrades en berghälsa hos folket bara för att söndagligen bevista gudstjänsten. Prästen hade det heller inte så lätt under kalla vintersöndagar. Det var föreskrivet, att han skulle vara bar om händerna på predikstolen och i altaret. Han hade det besvärligt med att preparera fingrarna med brännvin och fett. Bönderna hade det då bättre, efter som de kunde kläda sig mera efter årstiden. När gamle rusthållaren i Blankefall skulle till kyrkan, togs alltid kläder, päls, skor och ludna ben- och skofodral in på lördagsaftonen för att framför spisen ordentligt uppvärmas till söndagen (Far och Mor talat om det 29/5 1919.
Kyrkfolket hade aldrig någon brådska att komma hem från kyrkan mer än efter julottan. Då gällde det om inte livet så dock att få äringen tidigt bärgad. Det blev kappkörning hem till byarna. Det har berättats om en bonde i Kärr, som åkt till julottan i Solberga, att han haft så bråttom hem, att han sprungit. När han varm och svettig kom in i stugan, frågade gumman hans: ”Men far lelle, var har du hästen?” – ”Den har jag glömt!” utropade bonden, och så blev det att gå till kyrkan och hämta skjutsen.
Från Bälaryd har berättats, att man en gång skojat lite med bönderna. Under julottan hade en spjuver samlat ihop alla selpinnar samt tagit skaklarna från samtliga skjutsar och burit alltsammans till en hög längre bort. Det blev ganska besvärligt för bönderna att få tag i var sina tillhörigheter, och den gången kom bälarydsbönderna inte hem i ett kvicktag. – Vanliga söndagar hade man som regel en hel del att bestyra efter gudstjänsten. Man hälsade på släktingar, skickade bud, tog adjö av amerikafarare och andra, som skulle resa bort, osv. Klockaren Ahlstrand hade ett par snus-kvarnar och hade alltid färskvara till salu. Behövde man lite spik, så fanns det hos järnhandlare Myren i säteriet. En sillkutting hade Karl Holmqvist som lager invid drängstugan, och litet vetebröd fanns till salu i Källåsen. Var det på hösten, så stodo ofta Brantebergs pigor vid kyrkogårdsmuren med stora fruktkorgar och sålde frukt, som mättes ut med halvstop och kvarter. Tidningar voro sällsynta, och nyheter fick man av och gav åt varandra. Under skarpskytterörelsens glansdagar förekom också exercis. Hautboisten Nils Carlsson i Sandstorp tog ner den gamla trumpeten från skåpet i sockenstugan och blåste uppställning, varpå sockenkorpralen förde befälet över soldaterna. (Gamle byggmästaren Axel Gustafsson i Elmeshult – 3 sept. 1932, nära 80 år gammal – talat därom den 8 – 9 juli 1918).
Jordälvan
”Jordälva” var en företeelse, som de gamla talade om och som man nog tyckte var litet svårbestämbar. På vissa kända ställen skulle den emellertid höras mycket tydligt, om man lade örat mot marken och lyssnade. Man sade, att om man lade örat på tröskeln mellan vapenhuset (det norra) och storkyrkan i Solberga kyrka, så hördes vattnets brus i jorden under, så det var alldeles säkert, att jordälven gick fram där. Samma förhållande rådde på ”Elmeshults knapp”, belägen i södergårdens hage på högsta punkten av den äldsta landsvägen mellan Berglunda och Elmeshult. Där kunde man lägga örat direkt på vägen och lyssna. Bruset av porlande vatten hördes tydligt, och man trodde alldeles säkert, att jordälven gick fram därunder. De gamla har sagt, att ”jordälva” vid ett tillfälle gått upp vid den starka källan i Stora Hagersryd. Man hade sökt dämpa vattenflödet genom att stoppa ner en tjur och en bolster – det enda som ansågs duga och vara verksamt nog – i hålet och fick därigenom vattenströmmen normal igen.
Det är djupt till vattenådror vid och omkring Solberga kyrka. Brunnarna äro djupa. Det har omtalats, att man för länge sedan höll på att gräva en mycket djup brunn öster om ladugården vid Solberga säteri och att alltsammans rasade ihop, då man kommit långt ner. En arbetare, som befanns sig nere på botten, begravdes levande. Det var inte lönt att söka rädda honom. Prästen gick dit och läste litet grand, och så har glömskans slöja dragits tät över händelsen.