Ljudfiler

Ett trevlig samtal om händelser, personer och platser i bygden mellan Gunnar Grahm, hans mor Amanda Grahm, sonen Lennart Grahm, systern Svea och dennas man Sven i Hults Södergård kring 1960. Upptaget av Lennart Grahm med rullbandspelare delvis i smyg. Delar av samtalet finns transkriberat av Lennarts barn Torbjörn Grahm och Kristina Olofsson Grahm nedan.

Gruppfoto med bla Carl-Axel och Amanda (farfar Gunnars föräldrar) samt lite jakthundar under kastanjeträdet som finns kvar fortfarande

Del 1

Del 2

Del 1

Lennart (L), Gunnar (G), Amanda (A) Grahm (min far, farfar och farfars mor) sitter och pratar i Hult Södergård i början av 1960-talet (Amanda då uppemot 90 år) och det är ursprungligen inspelat i smyg på en rullbandspelare. Farfars far hette Carl-Axel Grahm (Calle Grahm som Amanda säger).

Gunnar Grahm vid verandan på Hult Södergård.

(A): Ja, det kan jag tro. Det har vatt krångligt alltid. Di hade odlingsbar mark i mossen. (G) Hettade ente döm, eller pratade du om det. (A) Danstorpabona, di skulle mala tullfritt, hälte sulle la då Älmesulta ha. Sörgårn var de enda i Hult som fick mala tullfritt. De var före min tid.  (G) Vad va di för en advokat di hade? (A) Hulin i Eksjö. (G) Skanka?  (A) Sån dära som kunne göra lite hur som helst om man stack till en lite. Jaadå, Gustav Andersson och pappa utan det var Jonas Nilsson på tinget till klocka 12 eller nåt. Pappa släppte inte te. Di skulle sälja, men då var det Knapparp som inte velle ha bott henne så de kunna mala, så di hade rätt ti å mala också. Krångligt med vattenrätten. Vilket år var det? (A) De va la i min fars tid när Calle Grahm kom till Hult. Min far hetade Jonas Nilsson, men jovisst det va medan pappa levede. Men de feck aldri mala tullfritt. (G) Jojomensan fick de de. (A) Men de fick vi inte mala tullfritt, men det var Knapparp som satte sig på tvären. De ville ha Mösen, och Maderna skulle kunna bli odlingsbar mark i stället för kvarnen. Det var tretton tunnland. Ja, det var innan vi gifte oss förstås. Det var min far. (G) Då vann Knappar den processen? (A) Ja, de var den där Hulin som krånglade till et. Men jag vet inte var de papprena är. Jag tror inte de har vatt hemma. (G) Men jag tyckte att du pratade om det när du var hemma sist, så jag tänkte att det var några papper hemma? (L) Det var nåt om att Lindholm skulle göra dagsverken, men det var nåt annat? (G) Det var inte Hulin. (L) Det var mycket senare.

Sven (S) kommer med nu (gift med Amandas dotter Svea):

(S) Amerika, var de inte någon som drunknade eller ble sjuk eller nånting, så att han aldrig kom fram, en släkting en gång? Långt bort i världen. Var det nån moster eller faster eller någet? (A) Som åkte te Amerikat? Ja, det var 1854 hon drog till Amerika. (L) Vem var det? (A) Min moster – moster Karin. Denne broschen har jag fått å henna –  nä, mormor har fått den å hennas son. Stenen är sådan som  berget är. Och sen har de gjort i ordning den lite. Den fick hon utå hennas son. (L) Så det skall vara riktigt guld omkring då? (A) Sen kom hon hem ifrån Amerika, och då så dog hennes karl och tre barn på havet. Och så kasta de dem i havet. Och så kom hon till Amerika, änka med tre barn av sex. Men det gick bra och de växte upp och de har skött sig fint. (Sven) Är de kvar i Amerika fortfarande? (A) Det är berget. (G) Fick de den innan de åkte då? (A) Jo, så kom de hem och hälsade på en gång. Och då var vi i Djurseryd, och då fick mormor denna. När jag var litet barn. En kusin till mig. Mormor fick den och sen när mormor var död så fick jag den. (L) Är det riktigt guld omkring då? Den där infattningen, är det riktigt guld? (A) I mitten är berget och det andra runt är guld. (L) Den är rätt fin då. (A) Nä, men mormor frågade en guldsme i Nässjö vad det är för värde i den, och han tittade efter kontroll och sa att det där amerikanska guldet det förstår vi oss inte på, så han kunde inte säga nåt om det.

(G) Vem va det de dro de opp sa du, i Måladammen? (A) Nänä, han var i Djurseryd, hos min moster. Och vi kom till Djurseryd och skulle hälsa på honom, så han var aldri i Hult. Min mor och jag var där. (G) Vem var det de drog upp ur Måladammen då, som höll på att dronkna? (A) Det var Kalle Golta. (G) Slängde de i en, eller hur var det? (A) Nä, de badade Gustav och han, och rätt som det var så skulle han över ett djup där. Och då sjönk han. Och då skrek Gustav skrek till flickorna ”Hjälp, han drunknar – skjut ut båten.” Och vi var för små och dumma, vi va la 4-5 år, och då drog vi opp han och vi drog upp Gustav och han var blå i ansiktet och det kom vatten ur ansiktet. (G) Kunde han inte simma? (A) Han skulle simma över där, men han kunde inte. ((G) Och så var det djupare där än på de andra ställena. (A) Ja, men det var i Kongsjödammen. Det var inte i Måladammen. (G) Jaså, det var oppersta dammen. Det är ingen damm nu. (A) Klentin hade den. Ajajaj va du kan lite, haha. De finns la inte nöet där oppe. (G) Var de Kalle som hade hönera inne i stua. (A) Ja, det var det. Om jag kunde beskriva den stuan… De hade en liten fyrkant därinne och där hade de tre höner. Och så hade de en stor öppen spis. Och så släppte han ut hönera ibland. (G) Vad sa hans kärring då? (A) Nä, Kalle var en bror till Oskar Blomkvist i Anneberg som finns på åldersdomshemmet nu. Han var bror till honom, och så var han inackorderad i Gåvetorp. (G) Va sa hon om hönera rota i askera? (A) Hihihiihhi. Vi hade allt roligt vi me när vi var barn. Va prästapöjkera me då me. Johan skulle skjuta höken och då hade han en bössa stående i loen, en liten loe och där hade han en laddad bössa i hölet. Stötte te bössan och den va laddad o de va domt. Jo, de va i Gåvetorp smeen som dro ut tänner. En gubbe i Danstorp som skulle leta och fick bloförgiftning o dog. Smeens far eller farfar.
Nä, de va Johan i Gåvetorp som dro ut tänner. Lå o smidde. (G) Ni kan inte rede er nået utan smeen.

  •  Han jobba på en evighetsmaskin som skulle gå uta sig själv o så skulle han gå te körka. Har du fått di maskin i ordning än. Nä. Då skall ja lyfta. Släppa ista me dem. Likna me cykla me en. Så han hade börjat på en. Han hade lite sånadär.

(G) Hur va de med den då? (A) Hagalund, de va en prästebrud och drog brö på en kärra. Osså tjänade hon lite på de. (G) Lennart hade skrevet lite omät. Köpte hon bullar te sin egen begravning. (A) Då fick inte gumma bo där utan hon bodde på en liten kammare i vår gamla stuga. 25 öre på krona tjäna hon. Skörper och bullar.

(G) När de köde dän henne? Men de hör ju te Alina. Hagalundslyckera kallar vi de. (A) Lagergren hade kreatur o skötte prästegård. (G) Greta i Källåsen minns ja. Om de nåra så ta hon yxa o klyver huve på de. Anders Johan var ju snäll ve henne, gick o sköttade snö och så. (A) Ja, men han hade ju sitt och göra. Anders Johan han hjälpte henne om hon behövde nået. (G) Jag minns vi var där oppe nån gång. Stickade hon strumpor eller? (A) Nä, det tror jag inte hon gjorde. Men hon satt ensammen och vi kanske skickade opp en kruka mjölk eller nået eller kakor eller nået. Jag gick opp ofta me lite mjölk te henne. Det fanns fattigt folk förr i världen, det finns det inte nu. Men det fanns fattigt folk. Vet du vad den här Karl i Gåvetorp åt när vi var där och lekte? Så när vi kom in och han skulle äta middag så hade de potater, de vanliga kokade. Hade de nån gång en sillabit så var det storslaget. Lite skummjölk och krösamos te, sen hade de ätit sin middag. Han fick sällan nåt bröd. Han följde med oss hem och fick äta hos oss ibland i veckan. Han blev så gla och knäppte ihop händerna och läste bordsbön. (G) Va gjorde han egentligen? (A) Pöjken? (G) Jaså, var han pöjk bara. (A) Den här brorn till Oskar Blomkvist. Hans mor arbetade på fabrik och kunde inte ha pöjken hemma.

(S) Tant talade om en gumma som hette Majlis Grahm eller nånting en gång. Hon hade det också fattigt. Hon bodde nere vid järnvägen nånstans. (A) Majlisa? Hette hon Majlisa? (S) Ja, jag tror tant sa det en gång. (G) Hette hon inte Lotta Grahm? (A) Jo, Lotta Grahm. Men Majlisa, det var en gumma som bodde där nere bland stugorna, och den hon va så dålig till sist så hon kunde inte gå upp och elda utan hon lå hele dagarna bara för att hon kunde inte få varmt i sin stuga, hon kunde inte gå
och elda. Tänk att de kunde låta di gamle gummorna ligga och fara illa så. (G) Var det i Lotta Grahm-stugan? (A) Nä, hon var granne med dem. Hennes stuga låg närmare vägen. Majlisa, den minns jag. (L) Var det i Hult? (G) Nä, det var nedanför Dalbecks. (A) Husartorpets ägor. (G) Det va la där hon Emma Sundell bor nu. (A) Nedanför Fia Grahm.

(A) Prästen Hjelte. E vi släkt sa han, nää. Pastorns farfarsfar var husar och då fick ha ta det också (som min svärfar också var). (G) Var det Lagergren som va där på den tiden? Och pojkarna hans, var inte de me o drog opp han som dronkna? (A) Nänä, de var inte med då. Det var ju han och så vi, de var ju flickorna i Iggesholm och jag och så Gustav och den där Karl i Golta.

(G) Stängde de inte in mora på dasset, eller hur var det? När de skulle te körka? (A) Det var prästapöjkara. Ja, det kan la hända. (G) Det var prästen de stängde in, minns du inte det? (A) Nä, det har jag glömt. (G) De skulle te körka och så ville de inte dit på nåt vis. (L) Så de var lite fulla i sjutton de där. (G) De hade la inte gjort det med flit, men du sa att di fick så mycket stryk för det där så. Minns du inte det, mossan? (A) Det var prästapöjkarna. Bevare mig väl va mycket stryk de fick. Det var gumman som hette Lena därnere som de ville ha lite sköj med, och så gick hon till prästen och skvallrade. Och de fick stryk så rysligt och stängde in dem i garderoben.

(S) De hade visst inte så mycket tidningar förr i världen. Tant talade visst om häromdan att det var en som hade en tidning. Hur var det? (A) Det var i Sandsjö socken innan min mor gifte sig. Han hetade Engström den. Och han bodde i fiskarhemmet, en granne till mormors hem. Och då så sa min mormor att ”det är synd att läsa aviser, en skall läsa Bibeln och psalmboka”. Hon ville inte så några tidningar i sitt hem, och hade inga heller. Men Engström han hade tidning. Han fick hämta den i Ekjsö, för det fanns ingen post. (S) De hade inte gott om papper då, utan vad var det ni använde? Använde kungörelser till ”spolpapper”. (G) Minns du det? (A) Nä, det var på mormors ungdomstid. (G) Ja, för du minns väl inte när det var ont om tidningar? (A) Det var en som vandrade från Färg och hela vägen upp.

(G) Det längsta jag minns tillbaka var när de drog med oss till Nässjö (Gunnar, Einar, Paul). Paul var 2 år. Bötte i Sofiero. Fram till nybyggarna. (A) Paul orkade inte, han hade la fyllt 2 år. Jag tog honom på ryggen och bar honom, det minns jag än ida. (G) Då var du arg mossan när du kom minns jag. O sen va de en tant som bar från Grinna där botte. Vid Ekströms. Vi lafala Longelthus. Hon va me o bar Paul. Har i sitt våre pöjkar. Ja, botta i Hunseberg. (G) Hur ana du att vi va på dun hålla då? (A) De hade sagt att det skulle gå och meta öringar i bäcka. Men så träffa ja nilen i backe.

Del 2

I detta spår kommer även Amandas dotter Svea in i samtalet.

 (G) Hur gick det med tvätten där hemma då? (A) Ja, Anna fick väl hålla på med det. (G) Var det inte Emma Storm eller Ester? (A) Nä, det var Anna. (G) Ja, jag minns inte det, men jag såg att di var och tvättade när vi stack iväg. (A) Nä, men Anna var det det för hon var hos oss både när vi Paul föddes och när Svea föddes, så det var nog inne. (G) Jag minns att vi hade en pistol som vi skulle köpa skött te en som va på veaskjulsdörren, men så försvann den. Och det var nog nåt mystiskt, för den har nog råttorna tatt sa de. Jag va nere i Stickebacken för å hitta an. (A) Jag minns att det var några skyttegrejer du hade i huvudet.

(G) Vid elden då? (A) Paul var två, Einar fem och du sju. Ni skulle hoppa över en rishög, och så stupade han i me ansiktet. (G) Ja, jag hoppade efter en och dro dän en. Einar och jag hoppade före. Att ni inte så ätte de. (A) Ja, det var ju ögat med. Ögat svullnade igen, och då grät Einar. Men det var inget farligt med ögat. (Svea) Vems öga? (A) Pauls – det var innan du föddes. (Svea) Men kommer du ihåg när jag fick ättika i ögat en juldag? (A) Oja, jag glömmer et aldrig om jag så blir hundra år. Och du grät hela dan. Och så hade pöjkara köpt en liten speledosa som skulle bli julklapp, men då fick ja ta fram speledosa. (G) Ja, jag minns en jul då vi satt och grät här hemma allihop för en katt var båtta. (A) Pappa var kyrkvärd och satte i ljus, och aldri kom hem utan det blev mörkt. Och så fick vi inte doppa i grytan. Aldrig så vi katten. (G) Minns du när vi skar ut stövlabitar? Då var vi la större. Fassan var i Blankefall och slaktade. (A) Pappa hade läderstövlar, riktiga fina läderstövlar. (G) Å då skar vi dän så vi skulle kunna kröka knäna. (Svea) Men sköt ni inte prick på pappas mössa me en gång? (G) Jo, det gjorde vi med. Och då var det nån som skulle skvallra, om det var du mossan eller vem det var. Råkade de, ja det var inte dåligt. Men stövlar undrar jag på varför vi inte fick stryk för. Det var två par som vi skar dän för.

(A) Värneplikt. Liten smea i backen. Skulle gå till smeen me eld. Då vre jag till i logen. Han kom inte ut och jag kom inte in. (L)  Hur gick det? (A) Jag fick gå in till Stava, och så sa jag att jag har ett ärende till smeen och jag kan inte öppna dörren. Jag kan inte öppna. (G) Var han arg? (A) Nä.

(A) ”Di hör metallens klang från en liten byggnad på väg genom Solbergabyn Danstorp några kilometer utanför Nässjö. Taktfasta hammarslag mot ett städ vittar om en flit som inte är sällsynt när smålänningar utövar sin näring. Den som sköter hammaren med van och skicklig hand är smidesmästare Gustav Gustavsson som i sin bysmedja inte bara hjälper gårdarnas folk vid lantbruksmaskiner utan också slagit sig på tillverkning av vackra och nyttiga ting. En hantverksutövare kan låta sin skaparglädje komma till uttryck. T.ex. de i dessa dagar särskilt aktuella ljusstakarna – av sådana har åtskilliga lämnat den lilla smedjan, och från dem tindrar i juletid de stora tennljusen i hem och samlingssalar båda i denna bygd och annorstädes i landet. Smidesmästare Gustavsson är ingen nybörjare i facket. Han startade sin smedja i Danstorp redan 1924, alltså för 39 år sedan. I början var jordbrukets maskinering, utan hästarna var den vanliga dragkraften. Det gällde alltså att sko många hästfötter. Han beräknar att han har skott 25 000 hästar i sin dag. Nu får han hjälpa av ett och annat fel på traktorn i stället. Smedjorna som förut var ett vanligt inslag på landsbygden har på senare tid blivit allt färre. Danstorpssmedjan är den enda i sitt slag i bygden. Många av de små bysmedjorna har delat samma öde som de en gång så talrika bygdekvarnarna.”  
(G) Var smea-Frans och skodde där i svängen? (A) Frans va farbror till Gustav. Elvingas far. Tro de hade vasin mor men samma far. (G) Två smea. (L) Nån i Målgärde. (G) Hetade di Frans båda två? (A) Nää, han hetade Gustav. Frans i Lia var en annan. Minns inte du den smeen nere vid bäcken? (G) Nä, men jag minns en sme som hade skägg. (A) Ja, det var Frans. (G) Var det den som var i Danstorp eller i Lian? (A) I Lian. (G) Åå. (A) Smeen i Danstorp hade inte skägg. Han var slätrakad och mycket äldre. (G) Vi pratade nog om det då vi hade den där släktträffen. (L) Med Annells? Då när biskopen var här? (G) Den där biskopen, hur var han släkt te dem då? (A) Ja, det var långt avlägset. Se dens förfäder skulle vara födda i Korset där på Kongsjö. (L) Det var en farlig massa ställen som fanns där. Det var en massa småstugor. (A) Gåvetorp, Jägersholm, Korset, Källåsen och Hagalund och sen Lövhagen och däruppe vid Videns på släthult. (L) Jaså, är det inte längre sedan. (A) I Jägersholm var jag många gånger. En liten stuga med öppen spis och ett litet kök som var fjärdedelen av detta. (L) Det är på vägen till Lidhem? (A) Där den stora granen stod. Korset är längre bort på Larmens sida. Jo, det är en lycka/åker och där går en väg till Kongsjö. Biskop Annells förfäder var födda där, men det var långt tillbaka. (G) Smeens i Solberga då, hur var de släkt me en? Till Danstorp? (L) Vitfeldt? (A) Vitfeldts far var kusin till Elving. Di var inte syskon. (L) Inte så nära släkt. Men det fanns en massa småstugor hemma med, tycker jag. Hultåkra och… (A) Den där som stod nere på Alins. (L) Bakom lagårn. (A) Ja, där gapet går ned till vägen. (L) Hultåkra var längre sedan. (G) Jo, den minns jag, och Skättingen. (L) Nere i ängen. (G) Nänä. (L) På andra sidan. (A) Nä, i trädgården. (L) Var det i hörnet? (G) Inte där märren ligger. (L) Där är lite fast mark längst bort, och är som lite grunder och så. Men det har inte varit något som du kommer ihåg där då? (A) Byn låg där och brann opp. Där bodde en gudfruktig gubbe som inte brann. Det är bara 100 år sedan. Innan mormor kom till Hult (början av 1800-talet). (L) Så pojkarnas stuga var kvar där nere? (A) Den var från 1700-talet. (G) Där stod en päronaträd däroppe som hörde till prästgården.

(A) Den här prästgården byggdes på 1860-talet. (G) Brann prästgården opp me? (A) Nänä, den rev de ner. Den brann inte. (L) Så Lagergren bodde där nere då där prästgården är nu? (A) Han var nygift då. (G) Var det samma hus? (A) Det var samma hus. Min bror var född 1871. Då var det Lagergren som va präst. Innan var det Engström. Albert Engströms farfar var präst i byn. Albert Engströms far och en som hette Ville Engström bodde i Anneberg. Men de var pojkar då. (L) Men du kommer inte ihåg Annika Lagergren? (A) Nä. Lagergren kom efter honom. Det var innan jag föddes. Jag föddes 1874. Så jag blir 86 år om jag lever till 15 januari. (L) Det är bara 14 dar till.

(A) Var det revet innan? Det brann. Och vår skollärare hade vårterminen i Muntarps skola och så hade han höstterminen i Sjunnaryds skola. Och det fick vi gå varenda da. Lindkvist gick från Solberga kyrka och till Målen. (G) Åå. (A) Och vår skollärare som hade sitt hem i Muntarp han gick till Sjunnaryd. Höstterminen. (G) Var det inget då där han bodde den terminen? Hade han varannan dag? (A) Nä. (S) Då fick ni städa skolan själva då, tror jag tant talade om, barna? Ni fick sopa och städa själva. (A) Ja, flickorna fick sopa om kvällarna och pojkera fick hugga ved på rasterna pch kvällarna. Och eldade gjorde skolläraren själv. När vi kom till Muntarp så hade han nyss tänt i kakelugen ibland skolläraren. Men tänt hade han gjort, för han bodde där. Men städa… Och jag bar kvastar härifrån till Muntarp. Och så nästa gång det var min tur så var kvasten oppsliten. Granrisakvast. Det var inte så ståtligt som det är nu. Ojojoj. (Svea) Och inga skolskjutsar fanns de. (G) Ja, Robert i Kongsjö sa bestämt att han gick förbi Kongsjö till skolan dit opp. (A) Javisst, han gick här oppåt Gustavs. Och den lille vägen förbi Kongsjö. Han gick där. När vi hade köpte den här svarta orgeln – pappa ville ju äntligen köpa den – då sa han åt Lindkvist en gång att ”du kan la ta en sväng och prova vår nya orgel”. Ja, han kom en gång och han provade den svarta orgeln. Jag bjöd på kaffe, och sedan gick han till Solberga om kvällen. (G) Var han klockare me då? (A) Ja, han var klockare. (L) Var det din lärare, eller? (A) Nä, det var inte min. Men pappa hade gått hos honom i Målen. Ifrån Viebäck hade han gått till Målen. Och det hördes när han läste, pappa, att han hade gått hos Lindkvist. (G) Varför det? (A) För de läste som nybörjare, innantill. När de konfirmerades så hörde en så väl vilka barn som hade gått hos Lindkvist eller vilka som hade gått hos Karlsson. (G) Ånä? (A) Hörde du inte hur pappa läste när han läste? (G) Nä, det vet jag inte. (A) Var det nået han ville ha reda på redit så sa han ”läs det där du, för du läser så en begriper det”. (Svea) Pappa han läste allt bra, men inte så förskräckligt fort. Inte flytande. (A) Åja, någotsånär. Men si våra skollärare var ju de bästa lärarkrafterna, det sa Lagergren. Mina pojkar skall gå där de bästa lärarkrafterna är, sa han. (G) Du läser ju så man förstår bra. (A) Ja, det var det vi fick lära oss i skolan. Och det lärde inte Lindkvist sina, så pappa kunde inte läsa högt så bra (G). Ja, jag vet aldrig om jag hörde honom läsa högt. (Gunnars fru Anna): Han läste nog som han berättade. (Svea) Han läste inte så där flytande och fort.

(G) Vilken var det som skrev så bra utav dem, var det Karlsson? Han hade så bra stil. (A) Ja, det var Karlsson. Åh, han skrev. Och han var här. När min gubbe Calle Grahm var ordförande i fattigvårdsstyrelsen så gjorde han längder åt honom och räknade ut. Han räknade ut det där och var här. Och när pappa sa du åt honom så höll jag på att svimma. (Svea) Det gick inte an, liksom.

(G) Vad var det för en skollärare Einar talade om att ”titta på de där stora tallarna och de där små enebuskarna”? (A) Ja, det var mormors skollärare i Sandsjö. (G) Fanns det skollärare för så länge sedan? (A) Han var ingen skollärare, men han lärde folk. Min far hade gått i skola här borta i Jägersholm hos en som hette Sjölander. Och när han var 10 år hade han lärt sig skriva lite och läsa lite, då fanns det inga. Men mormor hade en i Sandsjö som var närapå frivillig eller hur han var. Han hette Olsson den. Men det var han som gick i Markaboskogen och kom hem en gång och sa ”Jag har gått i Markaboskogen och tittat på skogen. De stora tallarna vinkade för vinden, och de små enebuskarna som var nere vid jorden hörde en inget av. Det där tyckte Einar var så dråpligt – tänk vilken filosof han var, sa han. (G) Han menade en jämförelse med folket. (A) Ja, att de som är på samhällets höjder de är så beroende av stormar. (Svea) De blir utsatta för blåsväder. (A) De små enebuskarna hör man inget av, de som är nere vid jorden. (Anna): En sådan där som Hammarsköld till exempel är nog inte ämnad till enebuske.

(A) När jag berättade om den där Amerikaresan, Lennart, så talade jag inte om hur det gick i början. Di var bönder i Sandsjö de där och hade sex barn. Och så åkte de hästskjuts ifrån Sandsjö socken och till Göteborg. Och så steg de på en båt där och åkte till England på den tiden, och landsteg i Hull. Och sen steg de på en annan båt. Och så åkte de segelbåt och var sex veckor på havet, och fick laga mat själva.

Kastanjen framför Hults Södergård – finns att beskåda än idag (2021)

Share