Tjärbränning

Sedan urminnes tider har man framställt kol och tjära ur barrved och flerstädes har röken ringlat upp från sådana anläggningar i vår småländska skogar. Det erhållna träkolet fick stor användning inom järnhanteringen. En liten hammarsmedja fanns troligen i mitten av 1700-talet vid torpet Strömmen nära Svartån på Glömminge ägor. Till smedjan behövdes träkol och 1755 har noterats i mantalslängden att ryttaren Hindrik i Strömmen blivit fördärvad i en “Kålmila”. Strömmen låg nära en förekomst av myrmalm som geologerna påvisat i den gren av Svartån som rinner vid Påskarp.

På liknande sätt som kolmilorna brändes tjära i små anläggningar runt om i skogarna och på sina håll kan man än idag se lämningar efter denna verksamhet. Tjära var för övrigt en betydande exportvara under 1600- och 1700-talen.

I mindre fabriksskala kom tjärbränning till stånd nära vägen ett par kilometer sydväst om Solberga station. Anläggningen som hette Riga var igång några år omkring 1905 och drevs av en direktör Richter med hjälp av “billig” arbetskraft. Någon påstår att det var ryssar som hade startat tjärbränneriet. Inuti träbyggnaden fanns två stora retortrar, som förutom tjära och kol även producerade terpentin. Utanför fabriken låg väldiga upplag av törestubbar. Dessa hade huvudsakligen brutits i de närbelägna skogarna, men en del kom även via järnvägstransporter till Solberga.

Avspärrningen under andra världskriget på 1940-talet medförde att en mängd anläggningar byggdes för framställning av kol och tjärprodukter. Rester av sådana kan man fortfarande se vid exempelvis Långarum och i skogen mellan Kärr och Hamnarydssjön.

En speciell fabriksbyggnad för detta ändamål byggdes intill dåvarande vaxduksfabriken i Anneberg. Under statligt intresse bildades ett särskilt bolag kallat Skogsägarnas Olje AB och detta satte upp anläggningar för torrdestillation eller pyrolys förutom i Anneberg även i Gislaved. Då arbetsläget vid vaxduksfabriken tidvis inte var det bästa, fick en del arbetare ge sig ut i skogen och bryta stubbar. På detta sätt fick man under något år ihop 10 000 m3 ved och furustubbar. Det dög inte med vilka stubbar som helst, ty de måste vara minst 10 år gamla så att töret utvecklats ordentligt i dem. Vid pyrolysanläggningen hackades veden från stubbarna sönder i lämpligt format för att sedan fyllas i ett par stora järnretortrar om vardera 7 m3. När man eldade under retortrarna skedde nedbrytning av töret, som bildade brännbara gaser, terpentin, oljeprodukter, tjära samt slutligen träkol. Det var framför allt oljeprodukterna som staten var intresserad av och dessa levererades vidare till en reningsanläggning i Nynäshamn. Årskapaciteten vid Annebergsugnen var 300 ton olja och härtill åtgick 6 000 m3 ved. Oljan var speciellt avsedd som drivmedel för fiskeflottan och träkolet som slutligen återstod gick till järnbruken. Efter krigsslutet avvecklades destillationsanläggningen och den särpräglade tjärdoften försvann som ett pikant inslag i 40-talets Anneberg.

Share