Nils Ahlstrand

Orgelbyggaren och klockaren Nils Ahlstrand

Nils Ahlstrand

De klanger som vi har möjlighet att lyssna till från Norra Solberga nya kyrkas norra läktare kommer ur ett orgelverk, vars upphovsman var solbergabo under hela sin produktiva levnad, en hängiven idealist, som trots en mycket begränsad utbildning i facket skapade sig ett namn som skicklig orgelbyggare. En mästare i att locka fram den äkta orgelklangen.

Klockaren Nils Ahlstrand var född i Björkö socken den 18 maj 1785. Han framlevde alltså sina barnaår på Gustav III:s tid, samma decennium som Esaias Tegnér och Gustav Geijer, för att ta ett par exempel ur svenska historien.
Så gott som direkt från sin organistexamen i Linköping kom Ahlstrand till Solberga 1812, sedan han på sockenstämman den 22 december 1811 blivit enhälligt vald till klockare. Sommaren 1814 gifte sig Ahlstrand med en ungdomskamrat från Björkö, Maja-Stina Björklund, och i hemmet föddes 9 barn, av vilka de två första dog i späd ålder.

För att försörja en så stor familj behövdes extra inkomster och bland annat fungerade Ahlstrand som vaccinatör från 1817 och till sin död. Vid denna tid fanns ännu ingen orgel i Solberga kyrka. Dåvarande kyrkoherden C.M. Livin erbjöd sig att skänka en sådan till minne av sin avlidna hustru. Enligt uppgift köptes kyrkans första orgel från Sunne i Värmland. Stämmoprotokollen berättar att orgelköpet förmedlades av en direktör Strand och fick hämtas i Norrköping. Ahlstrand lär själv ha hämtat den och sedan monterat upp den i kyrkan 1817. Han valdes sedan samma år till organist, en befattning som han innehade till sin död 1874.
Det var en Cahmanorgel, men trots det fina märket stod sig inte instrumentet länge. Redan 1821 var det färdigt att repararera. Reparationen utfördes av Lorenz P. Lorin, en orgelbyggargesäll från den berömda Schiörlinska verkstaden i Linköping. I den verkstaden hade säkerligen Ahlstrand tillbringat många timmar under sin lärotid i Linköping före organistexamen. Han var säkert också en uppmärksam medarbetare till Lorin under orgelreparationen i Solberga kyrka.
Redan 1823 är så Ahlstrand beredd att själv bygga orglar. Den första är en orgel i Järsnäs kyrka. Den orgeln stod sedan i den nu nedbrunna Bäckaby kyrka i Jönköpings stadspark. Där hade han nu i sin tur hjälp av Lorin. Denne lämnade senare ett intyg, som skulle bifogas Ahlstrands ansökan till Musikaliska Akademien om dispens från orgelbyggarexamen. Detta intyg hjälpte inte Ahlstrand till någon dispens men berättar ändå en del om det vi vill veta.

På begäran af organisten och klåkaren N.Ahlstrand i Solberga lemnas härmed det betyg, at han uti Orgelbyggerikonsten har utmärkt fallenhet. Sedan att han härmed förenar tillkommelig skicklighet att arbeta uti trä och metall samt förstår att Componera Metalen i sin rätta ordning, hvarföre jag haft största nöje af at lemna Ahlstrand alle mensurer (pipmått) och underrättelser i samma ämne. Och får jag däriemte betyga at af alle mina arbetskamrater, som jag haft under min lärotid hos orgelbyggeridirekteuren Schiölin i Linköping och Orgelbyggeridirekteuren Svahn i Stockholm har jag icke funnit mera fallenhet för orgelbyggerikonsten än Ahlstrand har. År 1820 lämnade jag honom ritningar och förslag till ett nytt orgelverk, som nu af honom berömmeligt är förfärdigat, hvarföre Ahlstrand wördsammeligen till det bästa rekommenderas. Betygas af arbets- och förrättningsstället i Åsbo den 24 sept. 1823
Lorentz P. Lorin
Privilegierad orgelbyggare

Trots frånvaron av examensmeriter fortsatte Ahlstrand sitt orgelbyggande och skaffade sig allt större säkerhet och yrkeskunnande. Så byggde han orgel t.ex. i Bellö 1826 och i Höreda 1828. Båda dessa finns ännu kvar och är restaurerade.
1834 var Cahmanorgeln i Solberga kyrka i så bedrövligt skick, att den fordrade en genomgripande reparation. Ahlstrand erbjöd sig att göra denna reparation för 300 riksdaler Banco. Han förband sig att om orgeln efter denna reparation inte skulle visa sig vara värd 300 riksdaler vid en anställd syn, så skulle han för hela arbetet ej fordra den ringaste ersättning. Stämman kunde emellertid inte enas om varifrån pengarna skulle tas, och saken förföll. Då började Ahlsrand att på eget bevåg bygga ett nytt orgelverk. Han bygger det i sockenstugan våren och sommaren 1836. Skolundervisningen förläggs under tiden till ett rum i Elmeshult. I september är han färdig med sitt verk och erbjuder församlingen att köpa det för 500 Rdr Banco och det gamla i utbyte. Director musices Dahlman i Linköping, som besiktigade instrumentet, skriver i syneprotokollet:

Ehuru man i denna orgelverksbyggnad ej kan vänta en mästares ådagalagda skicklighet i Theori och Practik så i Musikaliskt som Mekaniskt avseende så har dock byggmästaren häruti visat både kännedom och ganska mycket anlag för konsten och verket tjenligt för kyrkan med behörig Skötsel äfven anses böra äga det bestånd som af en framtid fodras.

Han värderade verket till mer än 1000 Rdr Banco dvs. dubbelt så mycket som Ahlstrand begärde i sitt anbud till församlingen. Den gamla orgeln värderades bara i metallvärdet på piporna. Kyrkoherden A.J. Cnattingius formulerade i stämmoprotokollet församlingens tack till Ahlstrand på följande sätt:

Pastor betygade såväl församlingen sin uppriktiga fägnad för enhällighet och omtanke församlingen vid denna öfwerläggning ådagalagt, som äfwen å församlingens vägnar, och förbindelse till organisten Ahlstrand för hans visade välwilja och frikostighet hvilken alltid kommer att lända organ. Ahlstrand till heder och tacksamhet både av nuvarande och efterkommande innevånare av denna församling.

 

Orgeln hade följande disposition: Nuvarande disposition:
Man
Principal
Gedackt
Oktava
Gedacktflöjt
Kvinta
Oktava
Scharf
Trumpet
Vox humanan

Ped
Subbas
Gamba
f.ö. bihangspedal

8″
8″
4″
4″
3″
2″
3 ch
8″ B/D
8″ D

16″ B
8″ B

Man
Principal
Gedackt
Fugara
Oktava
Kvinta
Oktava
Scharf
Trumpet
Vox humana

Ped
Subbas
Violoncell
f.ö. bihangspedal


8″
8″
8″
4″
3″
2″
3 ch
8″ B/D
8″ D

16″
8″


Omfång: manual C-f3, pedal C-H, f.ö. bihangspedal till f0
Fasadpipor, alla ljudande: Princ 8″ B-e3 och Oktava 4″ C-H.
Svarta undertangenter.

1854 insatte Sven Nordström, Flisby, Fugara 8″ i stället för Gedacktflöjt 4″. 1901 då orgeln flyttades in i stora kyrkan, utbyttes troligen Gedackten. Samtidigt fick orgelfasaden sitt övre krön. 1949, då en ny orgel byggdes, rullades Ahlstrandorgeln på en brygga över till sin nuvarande plats på den norra läktaren.
Efter solbergaorgeln byggde Ahlstrand orglar bla. i V. Harg och Valerstad.
Inalles ett 15-tal byggdes av hans hand. Den sista i raden byggdes år 1856. Om Ahlstrands stilideal skriver dr. Erici i Linköpings stifts julbok 1940:

Ahlstrand visar i sina tidigare verk direkt samband med de äldre mästarna, speciellt Vistenius och Schiörlin, vilkas verk han haft tillfälle att studera på nära håll. I fortsättningen blir han mer och mer påverkad av de nya idéerna, såväl i avseende på disposition som pipbehandling. Dock bibehåller han alltjämt en del av de gamla trängre stämmorna, även som mixturen. Orgelfasaderna synes han ha ritat själv. De tidigare stå nära Vistenius. Så ännu i V. Harg. Sedan övergår han till en annan 1700-talstyp, tydligen hämtat ur ett bildverk, som fanns i hans ägo. Så är t.ex. Vallerstad en förenklad replik i empiredräkt av Stockholms Slottskyrkas vackra 1700-talsfasad. I fortsättningen bibehåller han denna typ. Ahlstrand arbetade tydligen obunden av alla stilnormer. För honom var det absoluta skönhetskravet det enda rätte-snöret. Hans nit och hans samvetsgrannhet i arbetet är ock mångfaldigt omvittnade. Allt bottnade i en äkta, gammaldags kärnkristendom. Ur sin gamla kära Karl XII-bibel, som följde honom på hans resor, hämtade han sin dagliga näring och förvisso ock inspiration till sitt verk.

Ahlstrand fortsatte sin organist- och klockaresyssla i många år. Det fanns en notis i tidningen “Hvad nytt” 5/6 1863, som berättar följande under rubriken Hedrad 80-åring “orgelist”.

Vid sistl. Maj-kyrkostämma i Solberga församling öfverlemnades till orgelisten och kantorn N. Ahlstrand en hedersskänk i silfver af ett dussin matskedar och en snusdosa med inskrift: “Till N. Ahlstrand af Solberga Sockenmän efter 52-årig tjänstgöring.” Silfret vägde tillsammans 75 lod och är utmärkt väl arbetadt. Den 80-årige mottagaren af detta bevis på församlingens erkänsla spelar ännu hvarje söndag i Solberga kyrka sin af honom sjelf byggda orgel och leder kyrksången, och är troligen den äldste tjänstgörande orgelist och kantor i Sverige. Han har äfven byggt många andra kyrkors orgelverk. Den skicklige orgelbyggaren Sv.Nordström är en elev af honom.

Nils Ahlstrand levde ännu ett decennium och utövade sin gärning både som klockare, organist och vaccinatör. För sin skicklighet som vaccinatör fick han patriotiska sällskapets utmärkelse, och han mottog också medalj för medborgerlig förtjänst. Som sångare hade han en stark röst, och det berättas, att hans stämma hördes från kyrkan till Ranglaryd, en sträcka på 3-4 km.
Den 14 auguati 1872 dog hans hustru. Själv slutade han sitt verksamma liv 1 maj 1874. Han ligger begraven strax utanför gamla kyrkans södervägg. Nils Ahlstrand är död sedan mer än 100 år tillbaka, men klangen i hans “skötebarn” i N. Solberga kyrka lever, inte minst efter Bröderna Mobergs restaurering av orgeln 1972. Om denna orgelklang skrev prof. Oskar Lindberg, sedan han 1947 varit i Solberga kyrka och provspelat orgeln:

Orgeln har en ovanligt vacker, varmt sjungande klang och särskilt i principalkören en verklig kyrkoorgelklang sådan som man numera alltmer sällan träffar på i vårt land…
– – – – – –
…Jag vill därför på det varmaste vädja till församlingen att lämna den gamla orgeln orörd. Väl vet jag att denna lösning av orgelfrågan, som jag här förordar, kommer att medföra en ökad utgift för församlingen, men jag vet också, att kommande generationer med tacksamhet skola komma att tänka på dem, som varit framsynta nog att genom att bevara det gamla orgelverket orubbat, ge kommande släkten möjlighet att vid lämpliga tillfällen få lyssna till de klanger, som i gamla tider skapat andakt och högtid kring gångna släktens kyrkogång.

(Uppgifterna om Nils Ahlstrand är sammanställda av Elis Ekermo)

Share