Så var det en gång 1935 – 1955 del 2

Detta är del 2 i serien. Andra delar:Del 1 Del 3

Hur man höll sig ren

Badhuset syns på detta foto i nederkant, den kvadratiska byggnaden.

Hemma fanns som sagt inget rinnande vatten utan allt vatten bars från brunnen och bars ut i slaskhink när det var använt. För att få disk- och tvättvatten måste det värmas på järnspisen. När jag var riktigt liten badade jag i ett badkar av målad plåt som ställdes på köksbordet. Jag tyckte det såg ut som en ångbåt när det varma vattnet slogs i. Jag var inte många år när jag fick följa med pappa och bada bastu på lördagseftermiddagarna vintertid. Det låg ett badhus där Eco hade sitt kontor. Det hade byggts av Annebergs arbetares besparingsfond, men man kan säga att tändsticksfabriken hade varit huvudman. Där fanns ångbastu med duschar och karbad och var öppet fredagskvällar för kvinnor och lördagseftermiddagar för män (man arbetade fram till lördag middag). Först tvättade man sig i små träbaljor som stod på bänkar i karbadsavdelningen. Vi hade med oss gul såpa i en tvålask. Biljetter köpte man i John Bergs kiosk. Samtidigt som man blev ren lärde sig farbröderna i bastun vems pojke jag var och det var till min fördel. Ett par gånger per termin fick skolbarnen komma till badhuset. Jag förundrades alltid över att skolläraren då gick i badbyxor. Det gjorde ingen annan av de stora farbröder som jag badade tillsammans med.
Sommartid var badhuset stängt. På lördagarna värmdes då vatten i brygghusets koppargryta (den som vi hade på balkongen i Eksjö) och vi tvättade oss i tur och ordning i de träbaljor som användes vid tvätt. Smutsvattnet hälldes då ut i en golvränna som gick ut direkt i bäcken. Mitt i veckorna kunde man cykla till någon sjö för att tvätta sig. Det fanns också en badplats i Pilabo damm, med brygga och flotte ute i dammen och två olika djupa plaskdammar. Där fanns också omklädningsrum med dass, gungor och karusell. Allt sköttes av fabriken.

Hur man tvättade kläder

Hos morfars hade man alltså fördelen av att ha tvättstuga (som kallades brygghus) vid bäcken. Andra fick hyra in sig i fabrikens tvättstuga vid Svartån. Bäcken var som regel torr sommartid utan efter åskregn, så man fick passa på och tvätta när det fanns vatten. Mindre tvätt kunde man göra i köket året om och då hängdes den på torkunder kökets tak. Det fanns en finurlig vinda som var fastsatt i ena väggen så att man kunde dra ut två linor och fästa i krokar på motsatta väggen och veva in när tvätten var torr. Men den mesta smutstvätten samlades under vintern till stora tvättdagar så snart bäcken var isfri. Anna, Sigrid och Astrid hjälptes som regel åt. Därför var alla plagg märkta.

Man började tidigt på morgonen med att elda under koppargrytan, som var ingjuten i betong med skorsten av tegelsten. Rummet fylldes med ånga allt eftersom vattnet värmdes. Det varma vattnet hälldes med hinkar till tvättbaljorna av trä som stod på bockar för rätt arbetshöjd. Vittvätten kokades i koppargrytan. Tvätten gneds ren mot tvättbrädor med korrugerad plåt. Sköljdes sedan i bäcken och klappades. Den tvätt som inte hade knappar vreds genom en handdriven vridmaskin så att vattnet pressades ut. Den hängdes sedan upp på ”klädstreck”, linor som var spända mellan träden och dessutom hölls upp av speciella stöttor av trä. Allt använt tvättvatten hälldes ut i bäcken och försvann med strömmen. Det gällde att hålla koll på grannarna så att inte tvättdagarna kolliderade. Att det inte var miljövänligt var det ingen som hade synpunkter på. Än värre vätskor rann ut i Svartån från fabriken.

När vittvätten torkat skulle den manglas. Då bokade man tid i fabrikens mangel som fanns i källaren under badhuset och drog dit tvätten på en kärra. Det var en stor kallmangel med marmorskivor. Lakanena virades runt grova trärullar och manglades på så sätt mellan marmorskivorna. Man fick se till så att det alltid fanns en trärulle mellan de tunga marmorskivorna så att inte överskivan föll ner på den undre. Jag fick följa med och ”dra” mangeln med hjälp av ett stort balanshjul med vev.

Vad vi åt

Mamma lagade all mat. Sommartid var det ett stort inslag av det som växte i trädgården. Vintertid under 1940-talet kunde man som söndagsmat äta sådant som mamma konserverat i glasburkar. Det gjordes under upphettning i en särskild apparat och kunde vara svamp, grönsaker eller kött (av exempelvis kanin), äpplen, plommon och päron. Senare efter kriget började man kunna köpa ärtor och morötter i konservburkar året om.

Innan jag gick till skolan åt jag inte mycket. En smörgås och en rå äggula vispad i socker samt mjölk var min favoriträtt. Det fanns inte färska ägg året runt som nu, även om vi hade höns under kriget. Hönorna gjorde en paus under senhösten och förvintern. När det fanns gott om ägg konserverades de i vattenglas, men de äggen användes bara till bakning.

I skolan i Anneberg var det frukostrast omkring 10.30 och då gick jag hem och åt smörgås. Då följde Lennart med mig hem. Han hade ofta hemystad ost på sina smörgåsar, som jag bytte mig till mot korvmackor och båda fick på så sätt något som vi inte brukade äta. Sedan åt jag middag när jag kom hem vid 15-tiden. Det fanns ingen skolbespisning på den tiden.
Innan pappa gick till jobbet klockan 7 åt han havregrynsgröt, som han kokade, och smörgås. Mitt på dagen kom han hem och åt middag. Kvällsmaten var också någon lättare lagad mat med smörgås. På sommaren var det mycket stuvad spenat, stekt ägg och smörgås. Under loven följde hela familjen rasterna på pappas jobb.

Stekt sill

Som middagsmat var det vad man idag kallar husmanskost. På söndagar var det stående kött av olika slag med en efterrätt. Det hade mamma handlat på fredagen i Malmbergs Charkuteri (som ägdes av pappas kusin Knut Malmberg). Torsdagar var soppdagar, varierande med ärt- kött eller kålsoppa. Stekt sill hade vi som regel en gång i veckan och andra dagar var det exempelvis fisk, ugnspannkaka, stekt fläsk med löksås, bruna bönor, kroppkakor, raggmunk med stekt fläsk, rotmos, potatismos och liknande. På sommaren byttes den stekta sillen ut mot spicken sill (obehandlad salt sill) med potatis och grädde. När mamma gjorde rotmos sparade hon alltid några bitar kokt kålrot, som hon åt själv. Hon sade att det var som i hennes barndomshem. (Tyvärr frågade jag aldrig om man då åt mer kålrot än potatis), Blodpudding och pölsa eller korvkaka kunde vi ha vid en liten festligare kvällsmat på lördagskvällen.

När det någon gång skulle vara extra festligt sade mamma att vi skulle ha ”tesupé”. Det innebar att vi åt smörgåsar med hackade ägg och sill eller ansjovis som pålägg och till det drack vi te.

Till julbordet var det skinka med dopp i gryta, syltor och korvar. Det mesta hade mamma lagat till. För dopp i grytan hade vi vanlig hembakad limpa och till annan julmat vörtbröd, bakad på vört som hämtats från Heines bryggeri. På kvällen åt vi risgrynsgröt. Alla specerier handlades i Konsum. (Det låg i blodet eftersom pappas morbröder hade varit med och startat Konsum i Anneberg).

Hos den andra speceriaffären, Wassbergs, kunde vi till min glädje då och då köpa en brödlimpa ”Mollbergare” när vi ändå hade ärende dit. Wassbergs var ensam om att ha ett mindre Apoteket och var enda affären som sålde Penninglotter med dragning den 15:e i varje månad. Vid sådana tillfällen tjatade jag till mig en ”Mollbergare”, som var det godaste matbröd jag visste. Annars bakades allt bröd av mamma i järnspisen. Under och åren efter kriget var mjölet inte alltid av bra kvalitet och då kunde det bli s.k. ”stålrand” i limporna och det tyckte jag också var mycket gott. Observera att det då inte fanns några plastpåsar, men det hembakade brödet åldrades inte så snabbt när det förvarades i täta plåtburkar.

Mjölk fanns inte i speceriaffärerna utan den köptes i lösvikt i mejeriet och hämtades i speciella mjölkkannor. Mejeriet ägdes av bönderna runt Anneberg, så det var verkligen mjölk från närområdet. I mejeriet kunde man också köpa smör och ost.

Hos morfars, där Anna var husmor, åt man havregrynsgröt till frukost. Blev det över av gröten kunde man steka upp den till kvällsmat (det blev inte alls så dumt när grötbitarna panerats och fått en stekskorpa). Annars åt man havregrynsvälling till kvällsmat. Middagsmaten var den samma som hos oss.

Fiske

Fiske blev tidigt ett av mina stora intressen. Det började med att jag fick följa med pappa att meta på söndagsförmiddagarna. Det var först i Boån och Mjölarpsån. I den sistnämnda metade vi löjor när de lekte. De var som strömmingar när man stekte dem. När jag blev äldre och cyklade själv, metade vi i Hyttån och Stövelbroån. Fångsten var abborrar, som blev middagsmat på måndagen. Allt togs till vara. Innan jag kunde cykla satt jag i en barnsadel framför styret på pappas cykel. Därför vet jag att han på framhjulet hade ett ljusbrunt rågummidäck utan mönster. Metspöna var långa bambuspön, som man band fast på cykelramen. (Man kunde också göra bra metspön av ung, rak gran, som växt mycket tätt. Den barkades, torkades och kunde förbättras med en hyvel). Därför var det jobbigt med alla grindar. Längs vägen till Hyttån över Vässleda fanns till exempel nio grindar som måste öppnas och stängas utan att skada de långa spöna. I gengäld fanns det inga bilar, men kor gick ofta betande och kunde ställa sig i vägen när man skulle öppna en grind.

Ransoneringskort från Maj 1946

På vardagarna, när jag blev gammal nog, metade jag själv i Pilabo damm mitt i Anneberg. Där fick jag abborre, mört och ruda och under och strax efter kriget tog mamma hand om det mesta som jag kom hem med. Det var ransoneringskort på kött och fläsk, varför fisken var välkommen. Ja, t.o.m. stekt mört och ruda smakade bra när de var så stora att man någorlunda lätt kunde få bort benen. Det var också ont om pengar under de perioder när pappa var inkallad, varför mina fiskfångster uppskattades också av det skälet.

Ett annan ekonomiskt avbräck var när pappa var uttagen i Metallstrejken 1945. Då var han istället skogsarbetare i Täringstorp i Flisby socken dit han tog sig fram och tillbaka per cykel morgon och kväll tillsammans med arbetskamraten Göthe Lindqvist.

Minst lika spännande som fisket var att plocka daggmask som agn till metet. När det regnat så det blivit rotblöta kryper daggmaskarna upp ovan jord sedan det blivit mörkt. Då smög vi med karbidlyktor och plockade mask där jorden låg öppen i trädgårdsland och kring bärbuskar. Det gällde att smyga och vara snabb i nyporna, annars rann maskarna snabbt ner i sina hål. Maskarna hölls sedan vid liv i stora trälådor där jorden hölls fuktig och täcktes med våtarv och förvarades svalt. Det fanns fler maskar i vår än i Astrids och Eriks trädgård. Jag såg alltid fram emot kvällar då man kunde plocka daggmask. Lövmask var svårare att få tag på, men ett säkert ställe var hos Karin och Harald Färg, som samlade allt löv på ett ställe.

När jag blev lite äldre blev jämnårige Lasse Ohlsson och hans bror Jörgen mina fiskekompisar. Vi tog oss ut till alla sjöar och gölar i grannskapet för att se vilka fiskar vi kunde få på de olika ställena. Det finns inte många vattendrag i Norra Solberga och Flisby som vi inte provat att fiska i.

Det var långt före den tid då vi hade bilar, varför det var cyklar som gällde. På sommaren använde vi kastspö, ibland från båt. På vintern anglade vi eller satte ut gäddsaxar. Under några år hade jag en mörtstuga i Holmagölen. Jag hade ett kärl med vatten monterat på cykelns pakethållare, som jag tog hem den levande mörten i. Den mört som inte användes sparades i en fisksump vid stämmet i bäcken. Då arbetade vi till klockan 12.30 på lördagarna. På lördagseftermiddagen kunde vi cykla ut till Holmagölen eller Åsagölen och meta mört. Innan det ljusnat på söndagsmorgonen cyklade vi ut till en sjö och satte ut angelkrokarna. Hade vi mört kvar vid middagstiden åkte vi hem för att äta för att sedan cykla till en närbelägen göl eller sjö för ”eftermiddagsfället”. På vårkanten kunde vi cykla ut till en sjö en vardag innan vi började arbeta. En sådan gång var vi på Målegärdesdammen och fick en fin gädda i den lilla pölen. Vi tiggde oss också till att få angla på Måladammen och fick så många och stora gäddor att vi knappt orkade få hem dem,

Men min första erfarenhet av isfiske fick jag när jag följde med min morbror Oskar till Åsagölen och metade mört. När han fått de första mörtarna satte han ut några gäddsaxar i en vik på andra sidan gölen. När vi åkte hem satt det en fin gädda på en av saxarna. Denna första gång fick jag bara några få mörtar, men det var den gången som jag blev biten av isfiske.

Utflykter med familjen

Mamma, pappa och jag kunde göra utflykter på söndagseftermiddagarna på sommaren. En tur som återkom var att vi gick över Laryd, Förstahult och stigen mot Kongseryd. Strax före Kongseryd följde vi en stig till vänster genom skogen till lämningarna efter backstugan Jägersholm. Där fanns en plätt med grönt gräs med en mängd ”skoputsare” mitt i granskogen. Där slog vi oss ner och fikade. Om vi hade med oss kokoskakor var det bra, eftersom de räckte länge i munnen. Vi fortsatte hem via Hult och Laryd. En gång förlängdes turen till bäcken där Kongserydssågen legat. I bäcken genom den f.d. dammen metade jag upp en mängd små abborrar. Jag hade med mig min lilla ryggsäck, men den räckte inte till för abborrarna. Vi gjorde om besöket, men då fick jag inga abborrar. Istället fick vi med oss hem en stor kräfta att koka.

Att gå så långt kändes naturligt. Flera gånger gick vi till sydvästra stranden av Vässledasjön, lånade en båt och rodde bort till Boån eller Mjölarpsån därvi badade, solade och drack kaffe och saft. Under vintrarna pratade vi om och planerade dessa badutflykter. När pappa sjöng ”Vals i Gökotta” ”Fjärden ligger blank som ett nybonat golv…” – såg jag sjön vid Boåns os framför mig.

Maderna

För mig har alltid maderna kring Svartån söder om Knappevad kvarn upp till Sågen haft en stor dragningskraft. Det var en vildmark på nära håll. Som liten hörde jag berättas hur vår granne, den småväxte Otto Gustavsson (vanligen kallad LillOtto), ”sprang på näckrosbladen” när han tog kräftor. Långt senare när Lennart och jag var i de nedre tonåren förstod jag vad han menade. Som alla bönder i Hult hade Grahms del i maderna sedan den tid då man tog vara på höet från starrgräset. Lennart och jag skulle ta kräftor. Vi gick mitt på en solig augustidag och några kräftor fick vi inte, men roligt hade vi. I bara kortbyxor och gymnastikskor kunde vi springa omkring på gungflyna utan att sjunka igenom. Det var så tät växtlighet med hopflätade rötter och vi var ju inte heller så tunga.
På vintern när det var skarföre var det som att komma direkt ut i vildmarken och den stora tystnaden när man åkte skidor på maderna.

Det skulle vara söndagsfint

Alla egnahem i Anneberg hade en trädgård. De sköttes under kvällar och lördagseftermiddagar. Varje lördagseftermiddag skulle grusgångarna hos morfar räfsas så att det var rent och fínt. Med jämna mellanrum rensades också gatan från ogräs. På lördagskvällen sommartid cyklade vi upp till kyrkogården och satte blommor från trädgården på gravarna. Söndag var vilodag. Då utfördes inget annat arbete än det nödvändigaste. Särskilt vid eftermiddagskaffet på söndagarna umgicks man med främst släktingar. Intresserade kunde gå på fotboll eller bandy allt efter årstiden. Vi barn kunde få leka under lugna former, men det kändes som att våra lärare i skolan höll ett vakande öga över oss då också. Alla lärare var medlemmar i missionsföreningen, så det kunde bli en påminnelse om att inte synda på söndagen. Därför trivdes jag bra med att leka hos Lennart i Hult, där det var friare, men han kom också hem till mig, särskilt på vintern då vi lekte inomhus. På söndags- och onsdagskvällarna under vinterhalvåret var det bio i Föreningshuset.

Stimulerande uppväxt

Bortsett från miljön (vaxduksfabriken hade ingen rening på utsläppen varken i luft eller vatten) var Anneberg en bra plats att växa upp på under min barndom och ungdom.
Då var Anneberg fortfarande ett kulturcentrum i bygden, även om det sjöng på sista versen. Där fanns en rik musiktradition både i den profana, kyrkliga och frikyrkliga världen. Där fanns fortfarande stråkorkester, mässingsmusikkår, manskör (pappa var med och sjöng) och dansorkester samt amatörteatergäng, som alla leddes av skickliga och ansvarskännande människor. Det var olika arrangemang i Föreningshuset dit också Riksteatern kom på regelbundna besök. Föreningshuset hade byggts av tändsticksfabriken år 1916 och förvaltades när jag växte upp av Folketshusföreningen. Sommartid var det regelbundna fester i Folkets Park med dans eller teater. Då ansåg jag det naturligt att det alltid skulle vara så. Idrottsföreningen hade främst bandy, fotboll och även skidor på programmet. Först nu förstår jag hur imponerande stort och starkt som föreningslivet i Anneberg var på den tiden.

– Öppna fönstret, upp med armarna och blås ut! Så brukade Bertil Uggla inleda sina program. Uggla som var militär och mångsidig idrottsman med OS-medaljer i stavhopp och femkamp.

Men då fanns ingen TV och bara en radiokanal med sändningsuppehåll på eftermiddagarna. Från radioprogrammen minns jag som barn att kapten Uggla hade morgongymnastik. Klockan 07.40 var det morgonandakt, 08 nyheter från TT och därefter väderleksrapport. På kvällen var det en timmes grammofonmusik med början klockan 18 och den började eller slutade alltid med en marsch. På lördagskvällarna kunde det vara en stunds gammaldansmusik. Det var nog först i slutet av 1940talet som det blev rena underhållningsprogram i radion på lördagskvällarna. Varje kväll avslutades med nationalsången.

Men musik saknades inte i hemmet. Pappa sjöng bra och gärna och när hans bröder kom till oss blev det både sång och musik. Pappa spelade också fiol och ett av hans paradnummer, åtminstone enligt Konrad, var ”Säterjäntans söndag” av Ole Bull. Pappa spelade också dragspel och ”Spiskroksvalsen” var en av favoriterna. Tidigare hade han slagit virveltrumma och en gång gästspelade han som trummis när cirkus Brazil Jack var i Eksjö. Med åren stelnade hans fingrar. Sista framträdandet på scen var vid en s.k. “Karusellafton” (efter idé från ett radioprogram med Lennart Hyland) omkring 1954 inför fullsatt Föreningshus, då han helt oförberett spelade Spiskroksvalsen på enradigt dragspel. Programledare var arbetskamraten Lennart ”Sprötarn” Sandström.

Detta är del 2 i serien. Andra delar:Del 1 Del 3